torsdag 4 februari 2010

100 Away from keyboard

Medan världsrymden anföll, medan mörkret smet allt tätare omkring farkosten, medan det blev allt glesare mellan stjärnor och ljus, medan natten djupnade, skrev sålunda Embryo vidare på sin berättelse. Avlägset dröjde bilden kvar hos honom av en näve sträckt i luften med ett vilt manuskript som slog ut mot himlen som en blomma.

Det är natt i januari. Ett isregn faller. Hela förorten är tyst och om man kommer med buss eller tunnelbana eller pendeltåg och kliver av här i närheten kan man - om man inte är van - uppleva ett slags hotfullhet, en morrande tystnad. Fönstren ser ned på dem som passerar; ljuset inifrån lägenheter och villor följer efter ut i den blöta snön.

Här ligger en konsumbutik. Här står en gulvit hund och skäller mot det snöblandade regnet. Hunden klipper med ögonen, blicken tycks brinna i kylan. Här finns en vårdcentral, ett bibliotek, några butiker som går på halvfart - ibland har de öppet ibland inte. Verkligheten haltar lite här ute, det har med politiken att göra. Det finns en nedlagd ungdomsgård och ett socialkontor och längre bort en lokal som en gång var ett postkontor men nu är ockuperad. Här ligger poliskontoret; det är mer som en kur av betong och glas där konstaplarna sitter och tittar in i övervakningsapparater. Då och då kryssar en polisbil igenom området, den rullar förbi de grå hyreshusen och tar backen ned mot villaområdet; här löses rädslan upp. Man kan gå lite friare här. Andas. Här är trottoarerna äldre, lite slitna, det blir gropar som fylls av smältvatten och snö. Allt på marken blir till en brun sorbetsmetig gegga. Himlen är likadan: den är brun och låg och det känns som det brinner eldar någonstans och allt som omfamnar människorna som bor här är kall rök.

Här bor familjen Foster. Mariella och Frank med sina söner Bob och Embryo. De har ett litet husdjur också: Mysko. Frank är gammal vietnamveteran, desertör. Mariella kommer från Finland från början. De köpte sitt hus på 1980-talet, nu har de strävsamt och idogt levt och kämpat sig fram genom det som vi kallar tillvaron under några decennier. Barnen har växt upp. Bob har utbildat sig till jurist; han höll på med det där i år efter år efter år, tills han blev klar och la ner hela saken. Han sa: "Lagvrängare, det är inte ett jobb för en frihetsande som jag." Och därmed tog han en mängd påhugg under ett drygt års tid; han gjorde allt som var möjligt att göra i arbetsväg - givetvis inom lagens råmärken - och tjänade ihop nästan en halv miljon kronor, köpte en tågbiljett österut och med orden: "Jag vill se Tibet på riktigt" gav han sig iväg på sitt livs resa.

Embryo bor kvar hemma, han har en lite svajig men ändå ganska klar plan med sitt varande: han ska skriva. Vad han än gör i livet ska han skriva. Han har bestämt sig för att utforska både språket och världen utifrån skrivandet, att vända ut och in på varje begrepp och varje situation, tänkbar som otänkbar, och genom detta skapa sitt livsverk. Han vet inte hur det ska sluta; han har ingen aning om det och vill inte heller veta det. Han säger - eller snarare: han skriver: "Tar det slut är det ju slut och då finns det ingen fortsättning."

För Embryo är skrivandet och dess lockande läbbighet - den där instabiliteten och stadgan som hela tiden brottas med varandra som två tokiga tvillingar - livets egentliga och djupaste mening. Han tror inte på något annat. Han vill inte något annat. Ibland dock sliter han sig från sitt självpåtagna uppdrag och värv och lämnar tangentbordet och den skimrande skärmen och tar av sig sin helikoptermössa - han kan inte jobba utan den på huvudet - och sätter på sig en mer alldaglig keps och kliver ut i verkligheten och rör sig bland människor som vilken dagdrivare som helst. Han köper en varm korv. Han går till biblioteket och lånar en packe cd-skivor och några fantasyromaner eller kanske en samling anekdoter ur folklivet (han är lite besatt av just sådant: berättelser som handlar om nästan ingenting men ändå om allt). Han går in på Coop Konsum och plockar ned några tetror mjölk och en sirapslimpa i kundkorgen och kanske en flaska saft och en påse bullar. Han står och hänger en stund utanför dvdbutiken och småsnackar med sin kompis Abuabu. Ibland hyr de en film, de två och Sverkcer, kompisen som bor snett över gatan. Vissa dagar gör Embryo en vidare sväng, tar sig in till stan eller till simhallen. Men alltid återvänder han till varför han egentligen är satt till jorden.

"Vad gör du Embryo?"

"Jag?"

"Ja. Vad är det du gör hela tiden?"

"Hur menar du? Gör?"

"Jag menar precis det. Vad är det du gör."

"Skriver. Jag kan inget annat. Jag skriver och skriver och skriver. Det är som om orden aldrig vill ta slut."

onsdag 3 februari 2010

99 Tintomara 2.0

"Välkommen ombord."

Jaha. Vad säger man? När man har blivit tvingad? Ditsläpad. Torterad, närmast. Blåslagen. Embryo såg på henne som gick bredvid. Hon hade stått där, när han kvicknade till, med händerna på ryggen. Militäriskt. Stramt. Bestämt.

"Välkommen ombord", sa hon. "Jag ska ledsaga dig."

Hon var klädd i någon slags uniform, i silvertyg. En slöja täckte håret. Han kände igen de skarpa, mörka anletsdragen. Han visste vad hon hette. Han hade sett henne ett par gånger förut, då med en hand höjd över huvudet, kroppen lite stel i piruett, hur hon roterade framför en spegel till knäppande musik.

Nu - det hade kanske gått en kvart sedan han kom till sans och de gick genom luftslussar och lätt gungande korridorer - dristade han sig till ett svar på hennes välkomnande. Hon var ett halvt steg före. Han efter. Det ömmade i huvudet. Munnen var torr. Han kände sig yr. Ibland passerade de svarta fönsterglas; utanför såg han rymden. Som den såg ut. Ingenting. Det var bara nattmörker och en och annan skärva ljus som blänkte till. Han tänkte: "Det är döden det här något annat kan det inte vara." Det susade i skeppet som inuti en mikrovågsugn, ett sakta digitalt roterande. Nu hördes en melodi, en rytm. Slag som små skedar mot en plåtdisk, det klingade stilla.

"Tack", sa Embryo.

"Följ mig", sa hon, "så ska jag visa våra faciliteter."

"Okej", sa Embryo.

"Åt höger har vi sovutrymmen och matsal. Trappan ned till vänster leder till rekreationsutrymmena: gym och bad och nedanför dem har vi växthus och djurhållning och ... ja ni vet allt det där man behöver ta med sig när man ska utforska rymden och försöka hitta en ny boplats, ett ställe där man kan trivas och utvecklas och börja om på nytt."

"Biograf?" sa Embryo.

"Biograf?" sa hon.

"Ja. Har ni biograf?"

"Säg inte ni. Säg vi. Du är en av oss nu Embryo."

"Okej. Men har ni det. Biograf."

"Ja, det har vi. Vi har inga särskilda visningstider; det är bara att knalla dit. Vi har givetvis ett enormt filmotek. Och jag vet vad du ska fråga nu. Ja, vi har disneyklassiker också, hela nummerraden. Vi har ett bibliotek där bortom, stort som en idrottshall: vi kallar det Babblioteket, på grund av alla röster som samlas där inne."

"Jag trodde att det hette babbliotek, det har jag alltid kallat det."

"Här inne har vi smådjuren. Hundar och kattor och marsvin och akvariefiskar."

"Abuabu är algerisk", sa Embryo. "Så han tål inte pälsdjur."

"Du menar att han är allergisk."

"Nej nej. Hans pappa är algerier. Och han tål inte pälsdjur."

"Jaha. Nehej. Ja så kan det ju vara. Nu närmar vi oss bryggan. Där borta sitter våra kartläsare, Jock och Jolm. Ja, dem känner du ju. Vår kommendör, Madame Mandelbröd, står vid fönstret och ser ut i rymden. Där bakom kan du se hur himlen susar förbi. Vi passerade just solen. Eller: dess baksida. Vi är på andra sidan nu, glöm aldrig det. Ingenting är vad det ser ut att vara. Eller också är det det. Här är i alla fall vår kapten, Ormsaltare Långe."

"Den där. Kapten?"

"Själv heter jag Fatumeh."

"Jag vet."

"Vet du?"

"Ja."

"Hur då?"

Hon stannade till, såg på honom kort. Sedan vände hon sig mot de väldiga panoramafönstren. Världsrymden flöt där ute som en evig natt.

"Du har varit med tidigare", sa Embryo.

"Har jag?"

"Ja. I en annan roll."

"Vilken då?"

"Åh. Som speldosa."

Hon skrattade till.

"Ja", sa hon. "Det passar mig. Jag är pilot. Min plats är här borta. Just nu går vi för autopilot, det är oftast så. Men jag har kontroll över skeendet. Jag styr farkosten. Lyssna nu. Hör du melodin? Den metalliska, som liksom sprätter mot väggarna. Det är min idé; ljudet från just en speldosa är märkligt rogivande. Alla ombord faller i barndom, blir lugna, lite muntert sävliga och ett särskilt arbetstempo infinner sig. Ity vi har aldrig bråttom, här i rymden."

"Nähä", sa Embryo. Det kunde han fatta. Han blängde ut i den; den såg verkligen händelsefattig ut och inte särskilt brådskande. "Vart ska vi då?" sa han.

"Man vet aldrig var man hamnar. Avstånden är enorma. Man måste ha tålamod och vara öppen för nya intryck."

"Jaha. Ja rymden ser stor ut. Tom. Tråkig."

"Det blir ju vad man gör det till. Du kanske vill prova att styra henne, vårt skepp? Här kan du sitta. Här kan du känna på reglagen. Här ser du ut. Men du kan lika gärna läsa här, på skärmen. Där kan du följa skeendet. Ser du. Där går ni ombord. Ja, de släpar dig och du har ditt huvud täckt av en svart tygpåse. Det var inte snyggt, det var inte reko. Men det var tvunget."

"Tvunget?"

"Ja. Du hade skrivit det så."

"Så det var mitt fel menar du. Att de slog mig?"

"Det är dina ord Embryo."

"Skyll inte allt på mig, det känns inte rättvist."

"Åjo. Du får ta ansvar för vad du gör."

"Vad har jag gjort nu då?"

"Läs här."

"Var?"

"Precis här. Kapitel 99. Tintomara 2.0. Vår farkost fick namnet Tintomara 2.0. När hon döptes stod folk runt omkring och hurrade. Namnet graverades in som en snirklig versrad, skriven i ljus och vatten. När hon första gången lyfte från jorden kastades hattar och arbetshjälmar och kepsar i luften. Minns du det? Minns du att du har skrivit det där, och samtidigt - medan orden sprutade som raketbränsle över den brända marken - upplevt det?"

"Nej, men jag märker att det sker nu, när jag läser. Vi har just lyft. Jag sätter mig i den här stolen. Jag tittar in i bildskärmen och läser. Här finns till och med ett tangentbord. Jag kan skriva."

"Gör det. Skriv."

"Men vad ska jag skriva?"

"Åh du hittar alltid på någonting. Skriv vad som hände sedan, hur allting fortsatte. Var ni hamnade. Vart farkosten tog er. Vilka som ni mötte. Vilka konflikter som uppstod ombord. Romanser. Vad ni åt. Vad ni grälade om. Du kan till och med skriva vad du skrev om. En berättelse om sig själv."

"Jaha. Och vad skulle den heta, menar du?"

Här sträckte Embryo på sina fingrar och såg ned på tangentbordet och in den vita datorskärmen och ned på tangentbordet igen. Alla dessa bokstäver. Alla dessa möjligheter.

"Tintomara", sa Fatumeh. "Döp den till det."

"Tintomara."

"Ja. Det är en så vacker titel. Ett vackert namn. Rymdlikt. Androgynt. Sångbart. Och stulet, som ett smycke."

"2.0 får det i sådana fall bli."

"Bra. Skriv det."

"Nu?"

"Ja."

"Här?"

"Javisst."

"Okej. Det känns nästan lite pirrigt."

"Det är ingen fara. Jag är pilot ombord. Du behöver inte vara orolig. Jag har körvana."

Och med de orden drog hon bak slöjan som täckte det mörka håret. Hon satte sig i sätet bredvid Embryo, körde ned fötterna i något slags fästen, pedaler med spännen omkring; hon fattade ett styrreglage med händerna och lutade sig bakåt.

Hon sa: "Skriv du. Så kör jag."

Och Embryo lutade sig över tangentbordet, såg på piloten bredvid sig. Hennes uniform skimrade i ljuset från rymden. Det var mer av en arbetsoverall än en skeppsuniform, som ett ställ med kraftiga utanpåfickor och ett bälte där små redskap var fastsatta. Det här var ett jobb, det var vad den signalerade. Ett uppdrag. Embryo skrev de första raderna i sin berättelse.

När han hade arbetat länge och väl, tagit sig djupt in i historien och dess förvecklingar, lutade han sig bakåt och gnuggade sin näsrot, drog en hand genom håret. Han kände sig plötsligt trött. Hungrig. Törstig. Han sniffade i luften, kände doften av mat, det var därför. In kom Abuabu, hans bästa kompis, med en platt kartong. Han gröpte i den, drog ut en slice.

"Vilket jädra rymdskepp det här är ", sa han. "De har till och med pizzeria."

Embryo såg på honom.

"Sverkcer", sa han. "Var är han?"

"Ja var tror du? I maskinrummet. Han påstår att han ska bygga om allting till en hatt. Har du hört något så dumt, någonsin? En flygande hatt."

tisdag 2 februari 2010

98 Händelsehorisonten

Hans första impuls var att kasta sig i deras armar. In i illusionen, in i det fantastiska; det som är påfund är ojämförligt det starkaste i livet. Embryo ville vara med sina gamla vänner, gestalterna ur den vakna drömmen. Han hade trivts så bra där, i det där storvulna, han hade varit hemma i berättelsen om sitt påhittade liv. De stod där nu, de nygamla kompisarna, och skimrade i sina rymduniformer och höll ut sina armar.

"Embryo! Kom!"

Han kände sig som en lycklig liten hund. De här var hans befriare, hos dem slapp han allt det jordiska, alla onödiga tankar och bördor. De kom från den andra sidan - kalla den vansinnet, kalla den den levande döden, kalla den det ofrånkomliga eller det alltid närvarande och alltid lika föränderliga - för att ta med honom.

"Ja det vill jag", tänkte han. "Lyft upp mig."

Han såg sig om. Den svarta marken sprack upp. Gräset syntes. Himlen blev blå igen, solen tittade fram, lika milt gulvit som alltid, liksom ditkritad i det kornblå. Hela världen blev som en teckning, en förhoppning i pastell och vax. Embryo var glad som det barn han en gång var. Han såg på sina gamla vänner: Sverkcer och Abuabu. De verkade närmast i chock, stod med munnarna lite öppna och händerna höjda till någon slags hälsning.

"Hej där", sa Sverkcer.

Och nu rörde han sig. Han gick rakt fram till den lille Ormsaltare Långe. Sverkcer gick ned på knä, satt där som ett barn som skulle till att leka med någonting på golvet. Han sträckte ut en hand. Ormsaltare tog den och skakade den och nickade bestämt och sa: "Välkommen Sverkcer. Det var ett tag sen sist."

"Jag vill upp dit", sa Sverkcer. Han nästan viskade, väste; det var som om hans röst liksom kapsejsade och sögs in i sig själv. Han pekade med ett darrande finger upp mot öppningen högt ovanför dem.

"Klart du ska", sa Ormsaltare. "Vi ska alla dit. Det är snart dags att ge sig av."

Abuabu rusade fram, liksom löst från förtrollningen, och gav Madame Mandelbröd en kram, det tycktes som om de kände varandra. Embryo kunde höra hur de - blixtsnabbt - gick igenom gamla minnen. Bilder fladdrade omkring dem som små fjärilar, reflekterade allt de upplevt tillsammmans. Det var samma slags upplevelser som han själv hade haft, om än i mindre skala. Istället för världsomvälvande äventyr med smältande polarisar och brinnande öknar och stelnade hav och framrusande stridsvagnar, tycktes Abuabu ha varit på en odyssé mer i hemmiljö. De pratade om hamburgare och om cykelramper och om samlarbilder och om teveserier och smågodis. De skrattade åt varandras minnen, som om de verkligen hade trivts och som om de kände varandra ingående.

Hur kunde det vara så?

Embryo var tvungen att fråga. Han gick fram till dem. Men just när han skulle sträcka ut en hand och säga något, drogs han tillbaka. Det var Jock och Jolm, de tog i honom hårt, han fick ett slag över ryggen och en arm om halsen och de fick ner honom till marken, de höll honom nere, det var otäckt - de sa aldrig något, bara flåsade och slog och drog och någon av dem satte en mörk påse av tyg över hans huvud. Nu släpade de honom med sig, låste hans armar upp mot ryggen, det gjorde ont. Han kände hur de dunsade honom uppför den långa trappan mot - vad hade han valt att kalla den? - farkosten, upp mot dess mynning. Han ville det inte, inte längre. Skräcken kom. Det här var vansinniga gestalter, det insåg han. Det här var fel väg att gå. Han skulle försvinna in i det här och aldrig återvända. Det var - det slutgiltiga - ett svart hål. Öppningen var själva händelsehorisonten. Här där han nu befann sig upphörde nuet. Allting upphörde. Allting skulle upphöra. Tempus. Tidsplan. Alla nivåer blev en. Blir en. Är en.

På andra sidan händelsehorisonten finns ingenting. Och allt. Tiden går baklänges. Språket går baklänges. Människor förintas, för att sakta bli till stoft som blir till mörker som blir till kväve och kol som blir till materia som bygger upp allt det som blir till, om igen. På andra sidan händelsehorisonten växer människor in i sig själva; tillvaron är fylld av hålrum som är kroppar och naturen är en fälla, ett ständigt försvinnande. På andra sidan händelsehorisonten är din hand en genomskinlig grop och din röst är fylld av svalda ord. Om du någon gång får ur dig en hel mening är den alltid en motsägelse.

På andra sidan händelsehorisonten är ljus mörker och ondska godhet. Allt som sägs tolkas tvärtom och alla som försöker vara vänner är främlingar för varandra. Att vara utsvulten är samma sak som att vara mätt. Att ha allt man behöver innebär att sakna allt man har. Embryo ville inte dit, han ångrade sig - han var ingen hundvalp, inget barn, han var en levande människa, ett utbrott, en händelse, han var inget offer, ingen man bara kunde bära med sig, bort, dit. Hjälp. Han sparkade förtvivlat med sina fötter, försökte ropa, gny, protestera. Nu fick han ett slag över huvudet. Han slocknade, en kort sekund. Allt snurrade. Han hörde - som genom en trumma av ekon och spökljud - hur de andra kom efter honom. Allas röster på en gång, som i en väldig ordcentrifug, en virvel av sentenser och utsagor. Allting var obegripligt men - samtidigt - knastrande tydligt.

Embryo tänkte, som en kort glimt av insikt: "Det här är livet, också."

Och så, de utslungade harangerna som drogs in över händelsehorisontens kant och ned i farkostens buk, som bokstavsmakaroner i en vrålhungrig ettagluttares skrikande mage: "Öppna pärleporten", "Skicka ner honom i saltkvarnen", "Krydda anrättningen med svavel", "Blyfoten på".

Och sedan: take off.

Motorer frustade och röt och man kände väggar och golv skaka. Allt lyftes upp som av krafter ingen någonsin tidigare hade erfarit. Inte en hand. Inte en urkraft. Det var som om allt var en del av samma kraft. Man slets med i avfärden som eld eller rök. Embryo var övertygad om att detta var döden, den riktiga. Ingenting kunde kännas värre och starkare än detta. Han slog skallen mot något, det sjöng till där inuti.

Han tänkte: "Döden är skön."

Och slocknade. Det sista han hörde var någon som skrattade och Ormsaltare Långe som sa, med sin alltid lika vassa och ettriga stämma: "Där satt den. Kabooom!"

måndag 1 februari 2010

97 Mörk materia

Det var värre än de befarade. Allt, precis allt, var borta.

Det här var de öde landen, på riktigt. Man har ibland sett bilder eller filmer från platser efter ett krig eller efter en naturkatastrof. Det här påminde inte om det, alls. I de dokumenten syns spår av människor, alltid. Antingen genom spillrorna vi lämnar efter oss: diskbänkar, vaxdukar, kokkärl, bilar, plastleksaker, kläder, skor, förpackningar. Eller genom människorna själva, de som blivit kvar. Förtvivlade vuxna som vrålar mot en brusten himmel. Barn som stirrar tomögt in i kameran. Vi vet inte vad vi ska göra med all den där informationen, floden av fruktansvärda nyheter. Den berör oss, men är samtidigt stum och främmande, det är som en hinna är klistrad över verkligheten. En första impuls kan vara att ta sig dit. Vad kan jag göra. Eller att skänka bort något: filtar, pengar, medicin, vad som helst som kan hjälpa. Vi är goda och hjälplösa.

Vad Embryo och hans vänner upplevde när de kom upp till jordytan var något helt annat än detta, än förödelsen efter en katastrof; efter en sådan fanns det alltid spår att följa, alltid sår att läka. En möjlighet att börja om någonstans. Människor har den förmågan: vi glömmer alldeles för fort men vi kan samtidigt gå vidare på ett - det är i oss själva själva undren ryms, inte hinsides, inte ovanifrån - mirakulöst vis. Redan när de första bilderna från ett vulkanutbrott eller en sjunkande färja eller en plötslig svältkatastrof kablas ut över världen, agerar folk. Sorgearbete och hjälpinsatser startar samtidigt. Allting kommer att bli bra, det är vad vi hela tiden vill: allt ska bli bra, allt går att ordna. Vi människor är superhjältar, det är egentligen det enda vi är.

Men inte här, inte nu. Här var det inte människor som agerade. Här var det något helt annat som spelade med helt andra insatser. Utomvärldsligt. Underligt. Krafter och begrepp utanför huvudpersonernas fattningsförmåga. Sverkcer visste inte hur han skulle tackla vad han såg när han klev uppför det sista trappsteget från gillestugan; det fanns liksom inga bilder i hans huvud som stämde överens med detta. Han tänkte - men förstod att det var alldeles för vagt och luddigt - på en väldig konservburk. På ben. Ej heller Abuabu begrep vad han såg; han refererade till en kolv, en termos, en turbin, en kärnreaktor, en väldig fläkt, kanske ett vindkraftverk som saknade rotorblad eller en oerhörd pylon som försvann upp i himlen.

Embryo anade dock. Även om han inte riktigt kunde tro att det var på det viset. Mycket hade han sett. Mycket hade han upplevt. Men bara jordiskt, bara sådant han själv kunde föreställa sig, fundera ut eller fantisera ihop. Det här gick utanpå allt sådant.

Först var marken så förändrad. Svart. Blank. Platt. Det var en oändlig skiva som rann bort mot horisonten som ett hav av stelnat bläck. Svärtan stack i deras ögon, de fick sätta upp en hand för ögonen för att inte bli bländade.

Sedan var det solen. Den var inte längre vit. Inte längre gul. Inte längre gyllene eller röd. Den var svart. Ljuset var mörkt och intensivt och deras ögon fylldes av det som av tusch; irisen blev till blixtrande kol. Hela jordklotet tycktes vara en boll av mörk materia och ingenstans syntes längre hus eller människor eller skog eller berg. Bara denna svarta, blanka yta.

Sverkcer sa: "Det är ingenting kvar alls."

Abuabu sa, och pekade på föremålet - saken, händelsen, tingesten, det ditsatta; han visste inte vad han skulle kalla det, med ihålig stämma: "Bara den där grejen."

De vände huvudena uppåt. Det var inte himlen ovanför dem längre, det var en hinna eller ett skal av metall eller - rättare - något som påminde dem, vagt, om metall. Det var en farkost av ljus som hade landat. En sfär av tomhet, men med lyster.

"Vad är det för något?"

"Det har liksom ben av ballongtyg, de tycks svikta."

"Den är ihålig, men ändå alldeles kompakt. Känn."

"Det känns lite som skinn. Men ändå inte; det är liksom kallt."

"Ja. Men inte så att man fryser. Det kommer en värme inifrån."

"Hörs det någonting? Där inifrån?"

"Kanske lite som i en mage. Som om det bubblar."

"Eller mer som - hur ska man förklara det - i en skog. Eller i sumpmark. Jag ser stora fiskar framför mig. Eller grodor."

"Jag hör absolut ingenting. Jag känner absolut ingenting. Är ni säkra på att det är något här, alls?"

Nu blev de fundersamma. Sverkcer tog ett par steg bakåt, tänkte att han skulle kunna rusa ner i gillestugan igen och återvända till verkligheten, att det här var lite som en dröm eller ett påhitt. Embryo hade den där förmågan, som han plockade fram ibland, att sådana här - skeenden, passager, avsnitt, kapitel - kom ur honom. Allt kunde alltid berättas på ett annat sätt, det hade Sverkcer lärt sig för längesedan. Egentligen var de kanske kvar i tevesofforna och låg halvdästa av skräpgodis och hade laddat i en ny dum film som de alla hade sett en miljard gånger förut. Men när Sverkcer letade med foten efter nedgången, var den borta. Allt var täckt av samma blanka svarta skal. Jorden var en hård droppe olja. En bula av bakelit. Lakrits. Abuabu hade sådana tankar; han böjde sig ned på knä och drog ett fuktigt finger över ytan, slickade på fingret.
"Det smakar ingenting alls. Mest bara yta."

Nu hördes ett ljud de alla kände igen. Någon som spolar på en toalett. En kran vrids på. Vatten. Man river ut en bit papper ur en hållare. Speglar sig. Klämmer en pormask. Tittar på sin tandrad. Rättar till kragen. Kommer ut.

"Titta", sa Embryo. "Nu öppnar de luckan."

Och långt långt ovanför dem fälldes en liten kläpp ut av silver, en trappa firades ner mot marken och man såg en svart mynning, rektangulär. En skepnad stod där uppe. Han vinkade. Embryo kände genast igen honom. Den lilla blanka skallen. Trähuvudet. En gul väst. Stora klumpiga skor som nu klampade nedför relingen. Efter dockpojken kom Jock och Jolm, alltid klädda i sina arbetsoveraller, men nu i nytt tyg, skimrande, tunt och nästan genomskinligt. På huvuden inte längre kepsar utan små stålblanka hättor med antenner som blinkade. De såg inte kloka ut, som rymdjippon, reklampelare, tokstollar; de vinkade också - som sjutton - och ropade något. Sist kom Madame Mandelbröd. Hon var klädd i sin enorma klänning, underkjolarna frasade, och skruvlockarna hängde ned mot axlarna. I högerhanden höll hon ett litet glittrande spö: i dess spets en kula som gnistrande och sprakade av ljus.

"Embryo!"

Det var Jock och Jolm som ropade.

"Embryo! Din gamla kapare!"

söndag 31 januari 2010

96 Trivselfaktorn

Någon skulle säga: en lägereld i en bergssluttning, skyddad från vindar av själva bergets rygg och med utsikt över ett naket bergspass - bara sten och väldiga kondorers blåa skuggor mot det gråa, eviga - eller en dalgång med en flod - det är som fångar den solljuset och drar det med sig mot havet som en glittrande orm - som slingrar sig mot kusten.

Någon annan skulle säga, med självklarhet: en strand i tropikerna, allt du har med dig är dina badkläder och ett par foppatofflor och en sönderläst bok och snorkel och cyklop och en flaska Evian. Man blir sin egen guru på nolltid: tillvaron maximerad av intighet. Trivselfaktorn optimerad till bara hud och hett solsken. När man sluter ögonen blir allting rött och varmt och meningslöst meningsfullt.

En tredje skulle säga: förarsätet på en nytrimmad bil, det är natt, man har lagt in en cd i spelaren, det är någon samling med countrymusik eller improviserat jazzpiano och man bara kör och kör och kör tills gryningen möter kofångaren och vindrutan.

Ytterligare någon skulle säga: kanske i sängen, i sömnen, bara försvunnen bland lakan och moln.

Embryo skulle säga: i gillestugan, med den gamla knastrande teven framrullad och soffbordet fyllt av popcorn, chips och läskeblask, man har lyckats få den bästa platsen och filmen har just börjat, disneyslottet som vi snurrar förbi, fyrverkerierna, musiken med sina romantiserande fanfarer, det är magi och närvaro i ett, man känner lukten av fotsvett och sourcream och lök.

Då är nuet maximalt. Såhär kan det se ut: Sverkcer har hållit ett litet anförande om estetiken i Disneyfilmernas anslag, kontra den i Marvelfilmatiseringarna - hur hårda och direkta och samtidigt mer djuplodande de är och hur Marvels människosyn ("Eller", säger Sverkcer med ett alldeles torrt skratt; "ska vi kanske kalla den seriefigursyn?") - är mer mörk och djupare och svårare än Disneys och hur allt detta nu kommer att förändras när Marvel är uppköpt av konglomeratet. "Hur ska det gå med allting då?" Abuabu gör i sin tur en utvikning kring Dark Horse Comics - "De är ju riktigt hårda, på riktigt" - och Hellboykaraktärens romantiska vemod och hopplösa aggressivitet och lodningar i vad Abuabu menar är de verkliga själsliga djupen. Sverkcer säger förstås emot; han menar att Hellboy företräder en samtida ytlighet, ett slags skal som bara döljer en total avsaknad av kunskap. "Hellboy är bara ett godisätande plastpaket, ett falsarium in absurdum." Embryo avbryter dem bägge med en höjd hand och ett hyssjande och ett: "Nu börjar det." Och filmen rullar igång. Det är nu det sker. Nu skjuts vi in i handlingen. Bagheera hittar Mowgli. Tar honom till vargfamiljen. Djungeln tätnar kring publiken: Sverkcer, Abuabu och Embryo. Musiken lyfter ut dem ur gillestugan och in i alla färger och alla ljus.

Här fortsätter deras berättelse.

Nu var det januari. Iskallt utomhus. De satt i gillestugan med dvd:n snurrande, alla ljus släckta. Abuabu sträckte sig efter en popcornskål, drog upp den i knäet och gröpte upp näve efter näve. Sverkcer satt och var lite väderspänd och orolig: kåldolmarna tog ut sin rätt. Embryo bara njöt, det här var livet. Han grävde djupt i en påse naturchips: vilken smak vilken olja vilken känsla i gommen av att äta sig in i den nyttiga och solbestänkta framtiden. Det sjön i Embryo: Var nöjd med livet som vi lever här.

Filmen grep dem nu på fullt allvar. Konflikttrådarna vävdes samman lika mångfacetterat och skickligt som varje gång förut; de tematiska skikten och berättarnivåerna limmades ihop som lamellerna i en plywoodskiva, alla betydelser var en, och olika: att vara människa i fel sammanhang, bland alla dessa djur, att vilja bli människa, att vilja döda en människa, att vilja till människobyn, att vilja ha människan kvar hos djuren, i naturen. Trots att de hade sett filmen hundratals gånger, var de alldeles förlorade. Nu kommer gamarna. Ovädret. Åskan. Elden. All denna förödande skräck och ångest som brann över hela teveskärmen. Kontra det fundamentala lugn som situationen gav. Ett slags vardagens harmoni, närmast fulländad.

Från övervåningen hördes då - lika plötsligt som när blixten slog ned i disneydjungeln - ett fruktansvärt brak. Damm yrde ur taket och en och annan gipsplatta rasade ner. Bordet skälvde till och petflaskorna föll omkull. Embryo kastade sig fram och räddade en av dem från att fullständigt tömmas; coca colan forsade ljummen och klibbig över hans händer. Dvd:n hackade till men filmen fortsatte att spela. Teven lyste oberörd. Samtidigt satt de tre unga männen spända i sofforna. Deras blickar sökte sig mot taket. Tystnaden där uppe. Vad var det som skedde. Steg hördes. Dunsar. Ordentligt tunga. Det var inte Farran och Morran som rörde sig där ovan, det var något annat. En jätte. En maskin. Eller någon som drämde något i marken, en ohygglig stånghammare eller var det bara naturkrafter. Åska. Oväder. En orkan som plötsligt hade vräkt sig fram, en ohygglig snöstorm.

"Vad ska vi göra?" sa till slut Abuabu.

Fortfarande hördes tunga dunsar ovanför dem. Embryo föreställde sig hur allt ovan jord var bortskrapat, utsprängt; hela huset och hela omgivningen låg i spillror. Det måste ha varit en tromb. Eller jordens undergång. En meteor. En rubbning i gravitationen. Det kunde hända; allt kunde hända: plötsligt hamnar vi ur vår rytm, jordaxeln kantrar, ett enormt svart hål uppenbarar sig i galaxens mitt och slukar allt i ett enda trollslag. Livet är bara en kort sekund, en illusion, ett ljussken eller ett skratt i korridorerna. Du vaknar, och sedan slocknar du.

Duns. Duns. Duns.

Nu: tystnad. Kompakt. Total. Enväldig. Förkrossande. Det enda som hördes var musiken till filmens eftertext. Damm föll fortfarande ur taket och ner över de tre.

"Vad ska vi göra?" sa Abuabu igen.

"Vi får väl gå upp", sa Embryo. "Och kolla vad som har hänt."

Och med de orden blev de sittande kvar i gillestugan, oförmögna och livrädda. En kvart gick, och längre. Till slut, efter en halvtimma minst av iskall tystnad, var det Sverkcer som tog mod till sig. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen, slog av teven och dvd:n och reste sig sedan. Såg på de andra.

"Det kanske bara är vi kvar", sa han. "På hela jordklotsen."

"I sådana fall", sa Embryo, "har vi en hel del att göra."

lördag 30 januari 2010

95 Kåldolmar

Nu är det dags att titta in i Embryos huvud; vi kan inte missa den chansen, det uppstår en sådan paus här (eller uppstår: vi tar den, vi bara andas ut, sätter oss ned en stund, byter perspektiv och berättarröst eller åtminstone stämma, tonfall): Kolla in här alltså. Här har vi en möjlighet till inblick och fördjupning; livet är kort, konsten är lång. Orden hastar. Vi borrar ett imaginärt hål, rakt in i rummet där han vistas i avskildhet. Embryos hjärna. Välkommen in. Lyssna på hans tankeström, på hur orden faller.

"Livets väsentligheter är ofta vad som kommer från utkanten och rör sig in mot mitten. Man vet aldrig vad som kan vara avgörande i en given situation, för att den ska bli bra eller för att den ska bli misslyckad. Därmed får man aldrig lämna något åt slumpen. Varje detalj är viktig, varje steg man tar är ett mot slutet. Vi lever för att vara värdiga vår roll i berättelsen om vårt eget liv."

Allt det där var tankar som rörde sig i Embryo, när han skulle välja chips till filmkvällen. De hade gått vidare, från dvdbutiken till Coop Konsum. Varför? Billigare. Större sortiment. En del av förtjänsten går till solidaritetsarbete i Latinamerika; det var vad de ville tro i alla fall. De har en butiksföreståndare som ibland står på lastbryggan och sjunger. Samt: Sverkcer var tvungen att handla middagsmat åt sin sjuke far.

"Ja det är ju bara jag och han som ni vet."

"Vad ska ni äta?"

"Kåldolmar. Fast han kallar dem crawldolmar. Han säger att de ska simma i ugnsformen som friluftstävlare i Vansbrosimmet."

Abuabu och Embryo såg på sin vän. Lite med medlidande. Lite med oförstånd. De begrep inte hur han hade det, det skulle de nog aldrig göra. Embryo tänkte ett ögonblick på även det där. Hur svårt det är att verkligen förstå hur någon annan har det. Man kan ju inte bli en annan människa, inte i verkligheten. På film går det bra. I litteraturen. Fantasin är ju sådär, enkel och lättfotad. I drömmen kan man ibland flyga. Men inte ens i drömmen skulle han kunna föreställa sig hur det är att vara Sverkcer eller Sverkcers farra. De levde sina liv lite utanför alla andra, lite på tvärs och lite på sidan.

Embryo sa: "Kåldolmar är verkligen inte gott."

Abuabu sa: "Det är synd om dig Sverkcer. Som måste äta sådan levande skit."

Hur som helst plockade Sverkcer åt sig vad han behövde: vitkål, köttfärs, lök, lingon. Han stirrade ner i korgen.

"Det kommer nog att bli gott", sa han. "Pappa kan sina saker."

Sedan vidtog chipsinköpet, det mer seriösa. Man kan tänka på en grupp unga akademiker som står i bokhandeln och ska hitta rätt kurslitteratur, hur de hamnar i diskussioner om skillnaden mellan teoretisk och praktisk filosofi, hur de börjar rabbla namn på tyskar och fransmän - bara en massa skäggiga vithåriga gubbar med mjäll på axlarna och en lätt baksmälla av studentikosa drinkar (typ öl med schnaps vid sidan om eller kaffe med ren vodka istjälpt i) - från 1800-talets mitt fram tills nu och hur de uttalar allting fel och blandar ihop alla ord och all kunskap och gör det till ett enda obegripligt missförstånd.

Embryo skulle säga, i en sådan där grupp av plugghästar: "Några lever och andra läser." Och sedan skulle han gå därifrån, alldeles okunnig om vad han gick miste om. Nu dock, var han riktigt på bettet. Eftersom smaknyanserna - skillnaderna i sälta och kryddning - i de tre, säg fyra, olika märken av chips de hade framför sig - det var ingenting man kunde bara hasta sig igenom.

"Olw", sa Abuabu. "Det är det mer demokratiska chipset. Det har en förlåtande sötma som står upp bra gentemot gräddfilens syrlighet."

Sverkcer å sin sida höll upp två påsar lantchips.

"Det spelar ingen roll vilken vi väljer", sa han. "Bara det blir någon av dem."

"Varför det?"

"Ekologi. Naturnära. Inga transfetter. Känn på påsen bara. Naturmaterial till och med i pappen. Det här är inget aluminium och inga blygifter i. Det här är verkliga chips. Äkta vara."

Embryo, som stod och fingrade på en plastig påse Estrella (han hade tänkt göra en utvikning om dem, om hur klassiska de var, närmast tidlösa, både i smak och stil - hade de någonsin ändrat typsnitt på sin logotyp, exempelvis?), var tvungen att erkänna att Sverkcers argument höll hela vägen.

Han tänkte, nu tar vi en sådan där titt igen, in i hans verksamhet: "Det är en svår sak att vara medgörlig. Att inse sina egna brister är nästan omöjligt. Men att byta smak då och då och, i särskilda fall, att ändra sin åsikt - det kan gå. Men det kräve ett slags ödmjukhet från omgivningen och en inre stolthet som man inte besudlar någon annan med. Man ändrar sig, kort sagt, utan att göra något ståhej utav det."

Han sa: "Vi tar naturchipsen. För framtidens skull."

fredag 29 januari 2010

94 Att göra sitt jobb

Till slut gav han upp. Morran stod där, som en frusen docka, i trädgården med ett iskallt, blött lakan i händerna. Farran satt framför teven och dog långsamt. Det var det enda som skulle hända i deras liv. Embryo hade annat för sig. Han lämnade de där pysslingarna bakom sig, klev rakt över sitt gamla hem - huset bara krympte och krympte och nu var det så pyttigt att han hade kunnat ta det med sig i fickan eller, ännu hellre, langat det ifrån sig som en rispåse från jympan i lågstadiet - och ut från tomten där barn han lekt.

Nu gällde det att ta tag i tillvaron. Bli någon.

Först var det det här nya jobbet han hade åkt på. Att vara sin far. Att gå omkring i hans gamla uniform och dela ut reklam i folks brevlådor. Vara lite sur över sin situation. Småsvära. Klaga på politiker. Hylla solidaritetsrörelsen. Hata fascister. Det där skulle han väl kunna göra, en stund.

Men hur kul kunde det vara, i längden?

Han lyfte på locket till väskan med glättade broschyrer. Här gjordes det reklam för allt och ingenting: den var smockfull med dumheter. Det var lika bra att få det ur världen. Embryo ställde sig på trottoaren, såg gata upp och gata ned, innan han satte fart. Grannen mitt emot hade två soptunnor, en brun för köksavfall och en grön för brännbart skräp. Embryo hängde av sig väskan med reklambladen och stoppade den i den gröna tunnan. Sedan tog han av sig mössan och singlade iväg den in på grannens tomt.

Kavajen åkte också av. Sedan kavlade han upp skjortärmarna och slet av sig slipsen och stoppade den i fickan och knallade från platsen med en axelryckning.

"Jag vägrar ta rollen som min egen farra", tänkte han. "Den får han sköta själv."

Embryo kände sig friare än på länge. Liksom ny. Han tog ett djupt andetag. Han gick. Han strosade nu ned till dvdbutiken. Himlen ljusnade. Det blev plötsligt varmare. All den här snön och all den där askan, det drev undan. Gräset kom fram, det skedde medan han gick. Bladen slog ut på träden. Fåglar dök upp, de började att sjunga. Nu fick han vifta undan en fluga. Myggor. Han stod stilla ett ögonblick och insöp sommaren. Den kom som en bomb. Blommorna exploderade. Myror kröp upp i hans byxben. Han började nysa, fick hösnuva, det rann om ögonen. Han hade glömt det här. Han avskydde sommaren. Han hade svåra allergier. Han tålde inte värme. Svetten rann. Allt det här var äckligt, obehagligt. Sluta nu. Byt årstid. Han lutade sig framåt och bet ihop och slöt ögonen. Blundade så hårt han någonsin kunde.

Byt årstid Embryo, det här går inte.

Han ville verkligen förändra; han var övertygad om att det gick. Man fick ta i. Man fick gräva där man stod. Det var ett hantverk. Ett arbete. Det handlade om att sätta orden i rätt ordning. Skapa trovärdighet.

Kom igen Embryo.

Vrid på volymkontrollen.

Sänk temperaturen.

Okej.

Det blev snabbt höst. September kom med sitt vemod. Oktober, med de höga kornblå skyarna. November, med sitt mörker. December drev in som ett isflak, gnistrande av kyla och snö. Nu var det januari, igen. Embryo stod och huttrade på trottaren, i bara skjortärmar och lågskor. Han skyndade vidare. Vid dvdbutiken satt en liten knähund bunden, den reste sig och skällde mot Embryo. Han bet tillbaks, svor och morrade åt jycken.

"Det här är min story", sa han. "Inte din din byracka."

Och hunden kom ned på rumpan och fick in svansen under gumpen gnyende. Embryo rev upp dörren till dvdbutiken och klev in.

De andra två var redan där. Sverkcer satt på huk vid den obskyra hyllan med faktafilmer och dokumentärer; han drog just ut en box om tio dvd. Han kikade upp mot Abuabu och sa: "Här kan man följa livets uppkomst, från embryo till vuxen människa."

Abuabu å sin sida hade fingrarna löpande längsmed hyllraderna högst upp, där de där verkligt barnförbjudna filmerna härbärgerades. Han visste att de aldrig skulle hyra någon sådan, han ville bara snudda vid dem, ana det förbjudna; han såg ned på Sverkcers förslag och ruskade på huvudet.

"Nä", sa han. "Det låter inte så värst upphetsande."

Embryo hälsade på sina kompisar. De skakade hand, såsom de brukade, sa någonting kort om ingenting eller vad som helst - "Hur är läget? Annars? Vad händer?" - och gick sedan till verket mer fokuserat. Nu var de tre, nu skulle de agera. Välja ut. Diskutera. Bestämma. Hyra. Det var inte så att Embryo förde befälet, tvärtom, men utan hans medverkan blev inte triaden komplett. Man kan stå och nöta titlar två och två i all oändlighet. Ringaren i Notre Dame. Alladin. Ringaren i Notre Dame. Alladin. Man kom aldrig längre. Men när en tredje aktör dök upp, då fick diskussionen plötsligt en ny nerv, ny intensitet.

"Lejonkungen", sa Embryo.

"Nä", sa Abuabu. "Vi har sett den tusen gånger. Och fler."

"Jahapp. Då får vi kompromissa."

Sverkcer hade slutat att leta bland dokumentärboxarna, han sträckte på sig och ryckte ned ett konvolut från disneyhyllan.

"Peter Pan."

Embryo såg tyst i golvet.

"Jag gillar inte Kapten Krok det vet du."

"Okej, sorry. Men Tingeling då. Den är mycket snällare."

Nu invände Abuabu.

"Den är inte äkta. Det är en sån där spekulationssequel. Ingen känsla. Inget djup. Ingen finess."

"Jaha", sa Embryo. Han slog ut med armarna. "Då finns det bara en film att hyra."

Och med de orden plockade han ned Djungelboken och slog den i Abuabus öppna handflata.

"Äta myror", sa Abuabu.

"Det är världens käk", sa Embryo.