Tintomara 2.0

100 Away from keyboard

2010-02-04T15:44:00.000+01:00

Medan världsrymden anföll, medan mörkret smet allt tätare omkring farkosten, medan det blev allt glesare mellan stjärnor och ljus, medan natten djupnade, skrev sålunda Embryo vidare på sin berättelse. Avlägset dröjde bilden kvar hos honom av en näve sträckt i luften med ett vilt manuskript som slog ut mot himlen som en blomma.

Det är natt i januari. Ett isregn faller. Hela förorten är tyst och om man kommer med buss eller tunnelbana eller pendeltåg och kliver av här i närheten kan man - om man inte är van - uppleva ett slags hotfullhet, en morrande tystnad. Fönstren ser ned på dem som passerar; ljuset inifrån lägenheter och villor följer efter ut i den blöta snön.

Här ligger en konsumbutik. Här står en gulvit hund och skäller mot det snöblandade regnet. Hunden klipper med ögonen, blicken tycks brinna i kylan. Här finns en vårdcentral, ett bibliotek, några butiker som går på halvfart - ibland har de öppet ibland inte. Verkligheten haltar lite här ute, det har med politiken att göra. Det finns en nedlagd ungdomsgård och ett socialkontor och längre bort en lokal som en gång var ett postkontor men nu är ockuperad. Här ligger poliskontoret; det är mer som en kur av betong och glas där konstaplarna sitter och tittar in i övervakningsapparater. Då och då kryssar en polisbil igenom området, den rullar förbi de grå hyreshusen och tar backen ned mot villaområdet; här löses rädslan upp. Man kan gå lite friare här. Andas. Här är trottoarerna äldre, lite slitna, det blir gropar som fylls av smältvatten och snö. Allt på marken blir till en brun sorbetsmetig gegga. Himlen är likadan: den är brun och låg och det känns som det brinner eldar någonstans och allt som omfamnar människorna som bor här är kall rök.

Här bor familjen Foster. Mariella och Frank med sina söner Bob och Embryo. De har ett litet husdjur också: Mysko. Frank är gammal vietnamveteran, desertör. Mariella kommer från Finland från början. De köpte sitt hus på 1980-talet, nu har de strävsamt och idogt levt och kämpat sig fram genom det som vi kallar tillvaron under några decennier. Barnen har växt upp. Bob har utbildat sig till jurist; han höll på med det där i år efter år efter år, tills han blev klar och la ner hela saken. Han sa: "Lagvrängare, det är inte ett jobb för en frihetsande som jag." Och därmed tog han en mängd påhugg under ett drygt års tid; han gjorde allt som var möjligt att göra i arbetsväg - givetvis inom lagens råmärken - och tjänade ihop nästan en halv miljon kronor, köpte en tågbiljett österut och med orden: "Jag vill se Tibet på riktigt" gav han sig iväg på sitt livs resa.

Embryo bor kvar hemma, han har en lite svajig men ändå ganska klar plan med sitt varande: han ska skriva. Vad han än gör i livet ska han skriva. Han har bestämt sig för att utforska både språket och världen utifrån skrivandet, att vända ut och in på varje begrepp och varje situation, tänkbar som otänkbar, och genom detta skapa sitt livsverk. Han vet inte hur det ska sluta; han har ingen aning om det och vill inte heller veta det. Han säger - eller snarare: han skriver: "Tar det slut är det ju slut och då finns det ingen fortsättning."

För Embryo är skrivandet och dess lockande läbbighet - den där instabiliteten och stadgan som hela tiden brottas med varandra som två tokiga tvillingar - livets egentliga och djupaste mening. Han tror inte på något annat. Han vill inte något annat. Ibland dock sliter han sig från sitt självpåtagna uppdrag och värv och lämnar tangentbordet och den skimrande skärmen och tar av sig sin helikoptermössa - han kan inte jobba utan den på huvudet - och sätter på sig en mer alldaglig keps och kliver ut i verkligheten och rör sig bland människor som vilken dagdrivare som helst. Han köper en varm korv. Han går till biblioteket och lånar en packe cd-skivor och några fantasyromaner eller kanske en samling anekdoter ur folklivet (han är lite besatt av just sådant: berättelser som handlar om nästan ingenting men ändå om allt). Han går in på Coop Konsum och plockar ned några tetror mjölk och en sirapslimpa i kundkorgen och kanske en flaska saft och en påse bullar. Han står och hänger en stund utanför dvdbutiken och småsnackar med sin kompis Abuabu. Ibland hyr de en film, de två och Sverkcer, kompisen som bor snett över gatan. Vissa dagar gör Embryo en vidare sväng, tar sig in till stan eller till simhallen. Men alltid återvänder han till varför han egentligen är satt till jorden.

"Vad gör du Embryo?"

"Jag?"

"Ja. Vad är det du gör hela tiden?"

"Hur menar du? Gör?"

"Jag menar precis det. Vad är det du gör."

"Skriver. Jag kan inget annat. Jag skriver och skriver och skriver. Det är som om orden aldrig vill ta slut."

99 Tintomara 2.0

2010-02-03T20:55:00.009+01:00

"Välkommen ombord."

Jaha. Vad säger man? När man har blivit tvingad? Ditsläpad. Torterad, närmast. Blåslagen. Embryo såg på henne som gick bredvid. Hon hade stått där, när han kvicknade till, med händerna på ryggen. Militäriskt. Stramt. Bestämt.

"Välkommen ombord", sa hon. "Jag ska ledsaga dig."

Hon var klädd i någon slags uniform, i silvertyg. En slöja täckte håret. Han kände igen de skarpa, mörka anletsdragen. Han visste vad hon hette. Han hade sett henne ett par gånger förut, då med en hand höjd över huvudet, kroppen lite stel i piruett, hur hon roterade framför en spegel till knäppande musik.

Nu - det hade kanske gått en kvart sedan han kom till sans och de gick genom luftslussar och lätt gungande korridorer - dristade han sig till ett svar på hennes välkomnande. Hon var ett halvt steg före. Han efter. Det ömmade i huvudet. Munnen var torr. Han kände sig yr. Ibland passerade de svarta fönsterglas; utanför såg han rymden. Som den såg ut. Ingenting. Det var bara nattmörker och en och annan skärva ljus som blänkte till. Han tänkte: "Det är döden det här något annat kan det inte vara." Det susade i skeppet som inuti en mikrovågsugn, ett sakta digitalt roterande. Nu hördes en melodi, en rytm. Slag som små skedar mot en plåtdisk, det klingade stilla.

"Tack", sa Embryo.

"Följ mig", sa hon, "så ska jag visa våra faciliteter."

"Okej", sa Embryo.

"Åt höger har vi sovutrymmen och matsal. Trappan ned till vänster leder till rekreationsutrymmena: gym och bad och nedanför dem har vi växthus och djurhållning och ... ja ni vet allt det där man behöver ta med sig när man ska utforska rymden och försöka hitta en ny boplats, ett ställe där man kan trivas och utvecklas och börja om på nytt."

"Biograf?" sa Embryo.

"Biograf?" sa hon.

"Ja. Har ni biograf?"

"Säg inte ni. Säg vi. Du är en av oss nu Embryo."

"Okej. Men har ni det. Biograf."

"Ja, det har vi. Vi har inga särskilda visningstider; det är bara att knalla dit. Vi har givetvis ett enormt filmotek. Och jag vet vad du ska fråga nu. Ja, vi har disneyklassiker också, hela nummerraden. Vi har ett bibliotek där bortom, stort som en idrottshall: vi kallar det Babblioteket, på grund av alla röster som samlas där inne."

"Jag trodde att det hette babbliotek, det har jag alltid kallat det."

"Här inne har vi smådjuren. Hundar och kattor och marsvin och akvariefiskar."

"Abuabu är algerisk", sa Embryo. "Så han tål inte pälsdjur."

"Du menar att han är allergisk."

"Nej nej. Hans pappa är algerier. Och han tål inte pälsdjur."

"Jaha. Nehej. Ja så kan det ju vara. Nu närmar vi oss bryggan. Där borta sitter våra kartläsare, Jock och Jolm. Ja, dem känner du ju. Vår kommendör, Madame Mandelbröd, står vid fönstret och ser ut i rymden. Där bakom kan du se hur himlen susar förbi. Vi passerade just solen. Eller: dess baksida. Vi är på andra sidan nu, glöm aldrig det. Ingenting är vad det ser ut att vara. Eller också är det det. Här är i alla fall vår kapten, Ormsaltare Långe."

"Den där. Kapten?"

"Själv heter jag Fatumeh."

"Jag vet."

"Vet du?"

"Ja."

"Hur då?"

Hon stannade till, såg på honom kort. Sedan vände hon sig mot de väldiga panoramafönstren. Världsrymden flöt där ute som en evig natt.

"Du har varit med tidigare", sa Embryo.

"Har jag?"

"Ja. I en annan roll."

"Vilken då?"

"Åh. Som speldosa."

Hon skrattade till.

"Ja", sa hon. "Det passar mig. Jag är pilot. Min plats är här borta. Just nu går vi för autopilot, det är oftast så. Men jag har kontroll över skeendet. Jag styr farkosten. Lyssna nu. Hör du melodin? Den metalliska, som liksom sprätter mot väggarna. Det är min idé; ljudet från just en speldosa är märkligt rogivande. Alla ombord faller i barndom, blir lugna, lite muntert sävliga och ett särskilt arbetstempo infinner sig. Ity vi har aldrig bråttom, här i rymden."

"Nähä", sa Embryo. Det kunde han fatta. Han blängde ut i den; den såg verkligen händelsefattig ut och inte särskilt brådskande. "Vart ska vi då?" sa han.

"Man vet aldrig var man hamnar. Avstånden är enorma. Man måste ha tålamod och vara öppen för nya intryck."

"Jaha. Ja rymden ser stor ut. Tom. Tråkig."

"Det blir ju vad man gör det till. Du kanske vill prova att styra henne, vårt skepp? Här kan du sitta. Här kan du känna på reglagen. Här ser du ut. Men du kan lika gärna läsa här, på skärmen. Där kan du följa skeendet. Ser du. Där går ni ombord. Ja, de släpar dig och du har ditt huvud täckt av en svart tygpåse. Det var inte snyggt, det var inte reko. Men det var tvunget."

"Tvunget?"

"Ja. Du hade skrivit det så."

"Så det var mitt fel menar du. Att de slog mig?"

"Det är dina ord Embryo."

"Skyll inte allt på mig, det känns inte rättvist."

"Åjo. Du får ta ansvar för vad du gör."

"Vad har jag gjort nu då?"

"Läs här."

"Var?"

"Precis här. Kapitel 99. Tintomara 2.0. Vår farkost fick namnet Tintomara 2.0. När hon döptes stod folk runt omkring och hurrade. Namnet graverades in som en snirklig versrad, skriven i ljus och vatten. När hon första gången lyfte från jorden kastades hattar och arbetshjälmar och kepsar i luften. Minns du det? Minns du att du har skrivit det där, och samtidigt - medan orden sprutade som raketbränsle över den brända marken - upplevt det?"

"Nej, men jag märker att det sker nu, när jag läser. Vi har just lyft. Jag sätter mig i den här stolen. Jag tittar in i bildskärmen och läser. Här finns till och med ett tangentbord. Jag kan skriva."

"Gör det. Skriv."

"Men vad ska jag skriva?"

"Åh du hittar alltid på någonting. Skriv vad som hände sedan, hur allting fortsatte. Var ni hamnade. Vart farkosten tog er. Vilka som ni mötte. Vilka konflikter som uppstod ombord. Romanser. Vad ni åt. Vad ni grälade om. Du kan till och med skriva vad du skrev om. En berättelse om sig själv."

"Jaha. Och vad skulle den heta, menar du?"

Här sträckte Embryo på sina fingrar och såg ned på tangentbordet och in den vita datorskärmen och ned på tangentbordet igen. Alla dessa bokstäver. Alla dessa möjligheter.

"Tintomara", sa Fatumeh. "Döp den till det."

"Tintomara."

"Ja. Det är en så vacker titel. Ett vackert namn. Rymdlikt. Androgynt. Sångbart. Och stulet, som ett smycke."

"2.0 får det i sådana fall bli."

"Bra. Skriv det."

"Nu?"

"Ja."

"Här?"

"Javisst."

"Okej. Det känns nästan lite pirrigt."

"Det är ingen fara. Jag är pilot ombord. Du behöver inte vara orolig. Jag har körvana."

Och med de orden drog hon bak slöjan som täckte det mörka håret. Hon satte sig i sätet bredvid Embryo, körde ned fötterna i något slags fästen, pedaler med spännen omkring; hon fattade ett styrreglage med händerna och lutade sig bakåt.

Hon sa: "Skriv du. Så kör jag."

Och Embryo lutade sig över tangentbordet, såg på piloten bredvid sig. Hennes uniform skimrade i ljuset från rymden. Det var mer av en arbetsoverall än en skeppsuniform, som ett ställ med kraftiga utanpåfickor och ett bälte där små redskap var fastsatta. Det här var ett jobb, det var vad den signalerade. Ett uppdrag. Embryo skrev de första raderna i sin berättelse.

När han hade arbetat länge och väl, tagit sig djupt in i historien och dess förvecklingar, lutade han sig bakåt och gnuggade sin näsrot, drog en hand genom håret. Han kände sig plötsligt trött. Hungrig. Törstig. Han sniffade i luften, kände doften av mat, det var därför. In kom Abuabu, hans bästa kompis, med en platt kartong. Han gröpte i den, drog ut en slice.

"Vilket jädra rymdskepp det här är ", sa han. "De har till och med pizzeria."

Embryo såg på honom.

"Sverkcer", sa han. "Var är han?"

"Ja var tror du? I maskinrummet. Han påstår att han ska bygga om allting till en hatt. Har du hört något så dumt, någonsin? En flygande hatt."

98 Händelsehorisonten

2010-02-02T22:53:00.007+01:00

Hans första impuls var att kasta sig i deras armar. In i illusionen, in i det fantastiska; det som är påfund är ojämförligt det starkaste i livet. Embryo ville vara med sina gamla vänner, gestalterna ur den vakna drömmen. Han hade trivts så bra där, i det där storvulna, han hade varit hemma i berättelsen om sitt påhittade liv. De stod där nu, de nygamla kompisarna, och skimrade i sina rymduniformer och höll ut sina armar.

"Embryo! Kom!"

Han kände sig som en lycklig liten hund. De här var hans befriare, hos dem slapp han allt det jordiska, alla onödiga tankar och bördor. De kom från den andra sidan - kalla den vansinnet, kalla den den levande döden, kalla den det ofrånkomliga eller det alltid närvarande och alltid lika föränderliga - för att ta med honom.

"Ja det vill jag", tänkte han. "Lyft upp mig."

Han såg sig om. Den svarta marken sprack upp. Gräset syntes. Himlen blev blå igen, solen tittade fram, lika milt gulvit som alltid, liksom ditkritad i det kornblå. Hela världen blev som en teckning, en förhoppning i pastell och vax. Embryo var glad som det barn han en gång var. Han såg på sina gamla vänner: Sverkcer och Abuabu. De verkade närmast i chock, stod med munnarna lite öppna och händerna höjda till någon slags hälsning.

"Hej där", sa Sverkcer.

Och nu rörde han sig. Han gick rakt fram till den lille Ormsaltare Långe. Sverkcer gick ned på knä, satt där som ett barn som skulle till att leka med någonting på golvet. Han sträckte ut en hand. Ormsaltare tog den och skakade den och nickade bestämt och sa: "Välkommen Sverkcer. Det var ett tag sen sist."

"Jag vill upp dit", sa Sverkcer. Han nästan viskade, väste; det var som om hans röst liksom kapsejsade och sögs in i sig själv. Han pekade med ett darrande finger upp mot öppningen högt ovanför dem.

"Klart du ska", sa Ormsaltare. "Vi ska alla dit. Det är snart dags att ge sig av."

Abuabu rusade fram, liksom löst från förtrollningen, och gav Madame Mandelbröd en kram, det tycktes som om de kände varandra. Embryo kunde höra hur de - blixtsnabbt - gick igenom gamla minnen. Bilder fladdrade omkring dem som små fjärilar, reflekterade allt de upplevt tillsammmans. Det var samma slags upplevelser som han själv hade haft, om än i mindre skala. Istället för världsomvälvande äventyr med smältande polarisar och brinnande öknar och stelnade hav och framrusande stridsvagnar, tycktes Abuabu ha varit på en odyssé mer i hemmiljö. De pratade om hamburgare och om cykelramper och om samlarbilder och om teveserier och smågodis. De skrattade åt varandras minnen, som om de verkligen hade trivts och som om de kände varandra ingående.

Hur kunde det vara så?

Embryo var tvungen att fråga. Han gick fram till dem. Men just när han skulle sträcka ut en hand och säga något, drogs han tillbaka. Det var Jock och Jolm, de tog i honom hårt, han fick ett slag över ryggen och en arm om halsen och de fick ner honom till marken, de höll honom nere, det var otäckt - de sa aldrig något, bara flåsade och slog och drog och någon av dem satte en mörk påse av tyg över hans huvud. Nu släpade de honom med sig, låste hans armar upp mot ryggen, det gjorde ont. Han kände hur de dunsade honom uppför den långa trappan mot - vad hade han valt att kalla den? - farkosten, upp mot dess mynning. Han ville det inte, inte längre. Skräcken kom. Det här var vansinniga gestalter, det insåg han. Det här var fel väg att gå. Han skulle försvinna in i det här och aldrig återvända. Det var - det slutgiltiga - ett svart hål. Öppningen var själva händelsehorisonten. Här där han nu befann sig upphörde nuet. Allting upphörde. Allting skulle upphöra. Tempus. Tidsplan. Alla nivåer blev en. Blir en. Är en.

På andra sidan händelsehorisonten finns ingenting. Och allt. Tiden går baklänges. Språket går baklänges. Människor förintas, för att sakta bli till stoft som blir till mörker som blir till kväve och kol som blir till materia som bygger upp allt det som blir till, om igen. På andra sidan händelsehorisonten växer människor in i sig själva; tillvaron är fylld av hålrum som är kroppar och naturen är en fälla, ett ständigt försvinnande. På andra sidan händelsehorisonten är din hand en genomskinlig grop och din röst är fylld av svalda ord. Om du någon gång får ur dig en hel mening är den alltid en motsägelse.

På andra sidan händelsehorisonten är ljus mörker och ondska godhet. Allt som sägs tolkas tvärtom och alla som försöker vara vänner är främlingar för varandra. Att vara utsvulten är samma sak som att vara mätt. Att ha allt man behöver innebär att sakna allt man har. Embryo ville inte dit, han ångrade sig - han var ingen hundvalp, inget barn, han var en levande människa, ett utbrott, en händelse, han var inget offer, ingen man bara kunde bära med sig, bort, dit. Hjälp. Han sparkade förtvivlat med sina fötter, försökte ropa, gny, protestera. Nu fick han ett slag över huvudet. Han slocknade, en kort sekund. Allt snurrade. Han hörde - som genom en trumma av ekon och spökljud - hur de andra kom efter honom. Allas röster på en gång, som i en väldig ordcentrifug, en virvel av sentenser och utsagor. Allting var obegripligt men - samtidigt - knastrande tydligt.

Embryo tänkte, som en kort glimt av insikt: "Det här är livet, också."

Och så, de utslungade harangerna som drogs in över händelsehorisontens kant och ned i farkostens buk, som bokstavsmakaroner i en vrålhungrig ettagluttares skrikande mage: "Öppna pärleporten", "Skicka ner honom i saltkvarnen", "Krydda anrättningen med svavel", "Blyfoten på".

Och sedan: take off.

Motorer frustade och röt och man kände väggar och golv skaka. Allt lyftes upp som av krafter ingen någonsin tidigare hade erfarit. Inte en hand. Inte en urkraft. Det var som om allt var en del av samma kraft. Man slets med i avfärden som eld eller rök. Embryo var övertygad om att detta var döden, den riktiga. Ingenting kunde kännas värre och starkare än detta. Han slog skallen mot något, det sjöng till där inuti.

Han tänkte: "Döden är skön."

Och slocknade. Det sista han hörde var någon som skrattade och Ormsaltare Långe som sa, med sin alltid lika vassa och ettriga stämma: "Där satt den. Kabooom!"

97 Mörk materia

2010-02-01T20:36:00.002+01:00

Det var värre än de befarade. Allt, precis allt, var borta.

Det här var de öde landen, på riktigt. Man har ibland sett bilder eller filmer från platser efter ett krig eller efter en naturkatastrof. Det här påminde inte om det, alls. I de dokumenten syns spår av människor, alltid. Antingen genom spillrorna vi lämnar efter oss: diskbänkar, vaxdukar, kokkärl, bilar, plastleksaker, kläder, skor, förpackningar. Eller genom människorna själva, de som blivit kvar. Förtvivlade vuxna som vrålar mot en brusten himmel. Barn som stirrar tomögt in i kameran. Vi vet inte vad vi ska göra med all den där informationen, floden av fruktansvärda nyheter. Den berör oss, men är samtidigt stum och främmande, det är som en hinna är klistrad över verkligheten. En första impuls kan vara att ta sig dit. Vad kan jag göra. Eller att skänka bort något: filtar, pengar, medicin, vad som helst som kan hjälpa. Vi är goda och hjälplösa.

Vad Embryo och hans vänner upplevde när de kom upp till jordytan var något helt annat än detta, än förödelsen efter en katastrof; efter en sådan fanns det alltid spår att följa, alltid sår att läka. En möjlighet att börja om någonstans. Människor har den förmågan: vi glömmer alldeles för fort men vi kan samtidigt gå vidare på ett - det är i oss själva själva undren ryms, inte hinsides, inte ovanifrån - mirakulöst vis. Redan när de första bilderna från ett vulkanutbrott eller en sjunkande färja eller en plötslig svältkatastrof kablas ut över världen, agerar folk. Sorgearbete och hjälpinsatser startar samtidigt. Allting kommer att bli bra, det är vad vi hela tiden vill: allt ska bli bra, allt går att ordna. Vi människor är superhjältar, det är egentligen det enda vi är.

Men inte här, inte nu. Här var det inte människor som agerade. Här var det något helt annat som spelade med helt andra insatser. Utomvärldsligt. Underligt. Krafter och begrepp utanför huvudpersonernas fattningsförmåga. Sverkcer visste inte hur han skulle tackla vad han såg när han klev uppför det sista trappsteget från gillestugan; det fanns liksom inga bilder i hans huvud som stämde överens med detta. Han tänkte - men förstod att det var alldeles för vagt och luddigt - på en väldig konservburk. På ben. Ej heller Abuabu begrep vad han såg; han refererade till en kolv, en termos, en turbin, en kärnreaktor, en väldig fläkt, kanske ett vindkraftverk som saknade rotorblad eller en oerhörd pylon som försvann upp i himlen.

Embryo anade dock. Även om han inte riktigt kunde tro att det var på det viset. Mycket hade han sett. Mycket hade han upplevt. Men bara jordiskt, bara sådant han själv kunde föreställa sig, fundera ut eller fantisera ihop. Det här gick utanpå allt sådant.

Först var marken så förändrad. Svart. Blank. Platt. Det var en oändlig skiva som rann bort mot horisonten som ett hav av stelnat bläck. Svärtan stack i deras ögon, de fick sätta upp en hand för ögonen för att inte bli bländade.

Sedan var det solen. Den var inte längre vit. Inte längre gul. Inte längre gyllene eller röd. Den var svart. Ljuset var mörkt och intensivt och deras ögon fylldes av det som av tusch; irisen blev till blixtrande kol. Hela jordklotet tycktes vara en boll av mörk materia och ingenstans syntes längre hus eller människor eller skog eller berg. Bara denna svarta, blanka yta.

Sverkcer sa: "Det är ingenting kvar alls."

Abuabu sa, och pekade på föremålet - saken, händelsen, tingesten, det ditsatta; han visste inte vad han skulle kalla det, med ihålig stämma: "Bara den där grejen."

De vände huvudena uppåt. Det var inte himlen ovanför dem längre, det var en hinna eller ett skal av metall eller - rättare - något som påminde dem, vagt, om metall. Det var en farkost av ljus som hade landat. En sfär av tomhet, men med lyster.

"Vad är det för något?"

"Det har liksom ben av ballongtyg, de tycks svikta."

"Den är ihålig, men ändå alldeles kompakt. Känn."

"Det känns lite som skinn. Men ändå inte; det är liksom kallt."

"Ja. Men inte så att man fryser. Det kommer en värme inifrån."

"Hörs det någonting? Där inifrån?"

"Kanske lite som i en mage. Som om det bubblar."

"Eller mer som - hur ska man förklara det - i en skog. Eller i sumpmark. Jag ser stora fiskar framför mig. Eller grodor."

"Jag hör absolut ingenting. Jag känner absolut ingenting. Är ni säkra på att det är något här, alls?"

Nu blev de fundersamma. Sverkcer tog ett par steg bakåt, tänkte att han skulle kunna rusa ner i gillestugan igen och återvända till verkligheten, att det här var lite som en dröm eller ett påhitt. Embryo hade den där förmågan, som han plockade fram ibland, att sådana här - skeenden, passager, avsnitt, kapitel - kom ur honom. Allt kunde alltid berättas på ett annat sätt, det hade Sverkcer lärt sig för längesedan. Egentligen var de kanske kvar i tevesofforna och låg halvdästa av skräpgodis och hade laddat i en ny dum film som de alla hade sett en miljard gånger förut. Men när Sverkcer letade med foten efter nedgången, var den borta. Allt var täckt av samma blanka svarta skal. Jorden var en hård droppe olja. En bula av bakelit. Lakrits. Abuabu hade sådana tankar; han böjde sig ned på knä och drog ett fuktigt finger över ytan, slickade på fingret.
"Det smakar ingenting alls. Mest bara yta."

Nu hördes ett ljud de alla kände igen. Någon som spolar på en toalett. En kran vrids på. Vatten. Man river ut en bit papper ur en hållare. Speglar sig. Klämmer en pormask. Tittar på sin tandrad. Rättar till kragen. Kommer ut.

"Titta", sa Embryo. "Nu öppnar de luckan."

Och långt långt ovanför dem fälldes en liten kläpp ut av silver, en trappa firades ner mot marken och man såg en svart mynning, rektangulär. En skepnad stod där uppe. Han vinkade. Embryo kände genast igen honom. Den lilla blanka skallen. Trähuvudet. En gul väst. Stora klumpiga skor som nu klampade nedför relingen. Efter dockpojken kom Jock och Jolm, alltid klädda i sina arbetsoveraller, men nu i nytt tyg, skimrande, tunt och nästan genomskinligt. På huvuden inte längre kepsar utan små stålblanka hättor med antenner som blinkade. De såg inte kloka ut, som rymdjippon, reklampelare, tokstollar; de vinkade också - som sjutton - och ropade något. Sist kom Madame Mandelbröd. Hon var klädd i sin enorma klänning, underkjolarna frasade, och skruvlockarna hängde ned mot axlarna. I högerhanden höll hon ett litet glittrande spö: i dess spets en kula som gnistrande och sprakade av ljus.

"Embryo!"

Det var Jock och Jolm som ropade.

"Embryo! Din gamla kapare!"

96 Trivselfaktorn

2010-01-31T19:21:00.007+01:00

Någon skulle säga: en lägereld i en bergssluttning, skyddad från vindar av själva bergets rygg och med utsikt över ett naket bergspass - bara sten och väldiga kondorers blåa skuggor mot det gråa, eviga - eller en dalgång med en flod - det är som fångar den solljuset och drar det med sig mot havet som en glittrande orm - som slingrar sig mot kusten.

Någon annan skulle säga, med självklarhet: en strand i tropikerna, allt du har med dig är dina badkläder och ett par foppatofflor och en sönderläst bok och snorkel och cyklop och en flaska Evian. Man blir sin egen guru på nolltid: tillvaron maximerad av intighet. Trivselfaktorn optimerad till bara hud och hett solsken. När man sluter ögonen blir allting rött och varmt och meningslöst meningsfullt.

En tredje skulle säga: förarsätet på en nytrimmad bil, det är natt, man har lagt in en cd i spelaren, det är någon samling med countrymusik eller improviserat jazzpiano och man bara kör och kör och kör tills gryningen möter kofångaren och vindrutan.

Ytterligare någon skulle säga: kanske i sängen, i sömnen, bara försvunnen bland lakan och moln.

Embryo skulle säga: i gillestugan, med den gamla knastrande teven framrullad och soffbordet fyllt av popcorn, chips och läskeblask, man har lyckats få den bästa platsen och filmen har just börjat, disneyslottet som vi snurrar förbi, fyrverkerierna, musiken med sina romantiserande fanfarer, det är magi och närvaro i ett, man känner lukten av fotsvett och sourcream och lök.

Då är nuet maximalt. Såhär kan det se ut: Sverkcer har hållit ett litet anförande om estetiken i Disneyfilmernas anslag, kontra den i Marvelfilmatiseringarna - hur hårda och direkta och samtidigt mer djuplodande de är och hur Marvels människosyn ("Eller", säger Sverkcer med ett alldeles torrt skratt; "ska vi kanske kalla den seriefigursyn?") - är mer mörk och djupare och svårare än Disneys och hur allt detta nu kommer att förändras när Marvel är uppköpt av konglomeratet. "Hur ska det gå med allting då?" Abuabu gör i sin tur en utvikning kring Dark Horse Comics - "De är ju riktigt hårda, på riktigt" - och Hellboykaraktärens romantiska vemod och hopplösa aggressivitet och lodningar i vad Abuabu menar är de verkliga själsliga djupen. Sverkcer säger förstås emot; han menar att Hellboy företräder en samtida ytlighet, ett slags skal som bara döljer en total avsaknad av kunskap. "Hellboy är bara ett godisätande plastpaket, ett falsarium in absurdum." Embryo avbryter dem bägge med en höjd hand och ett hyssjande och ett: "Nu börjar det." Och filmen rullar igång. Det är nu det sker. Nu skjuts vi in i handlingen. Bagheera hittar Mowgli. Tar honom till vargfamiljen. Djungeln tätnar kring publiken: Sverkcer, Abuabu och Embryo. Musiken lyfter ut dem ur gillestugan och in i alla färger och alla ljus.

Här fortsätter deras berättelse.

Nu var det januari. Iskallt utomhus. De satt i gillestugan med dvd:n snurrande, alla ljus släckta. Abuabu sträckte sig efter en popcornskål, drog upp den i knäet och gröpte upp näve efter näve. Sverkcer satt och var lite väderspänd och orolig: kåldolmarna tog ut sin rätt. Embryo bara njöt, det här var livet. Han grävde djupt i en påse naturchips: vilken smak vilken olja vilken känsla i gommen av att äta sig in i den nyttiga och solbestänkta framtiden. Det sjön i Embryo: Var nöjd med livet som vi lever här.

Filmen grep dem nu på fullt allvar. Konflikttrådarna vävdes samman lika mångfacetterat och skickligt som varje gång förut; de tematiska skikten och berättarnivåerna limmades ihop som lamellerna i en plywoodskiva, alla betydelser var en, och olika: att vara människa i fel sammanhang, bland alla dessa djur, att vilja bli människa, att vilja döda en människa, att vilja till människobyn, att vilja ha människan kvar hos djuren, i naturen. Trots att de hade sett filmen hundratals gånger, var de alldeles förlorade. Nu kommer gamarna. Ovädret. Åskan. Elden. All denna förödande skräck och ångest som brann över hela teveskärmen. Kontra det fundamentala lugn som situationen gav. Ett slags vardagens harmoni, närmast fulländad.

Från övervåningen hördes då - lika plötsligt som när blixten slog ned i disneydjungeln - ett fruktansvärt brak. Damm yrde ur taket och en och annan gipsplatta rasade ner. Bordet skälvde till och petflaskorna föll omkull. Embryo kastade sig fram och räddade en av dem från att fullständigt tömmas; coca colan forsade ljummen och klibbig över hans händer. Dvd:n hackade till men filmen fortsatte att spela. Teven lyste oberörd. Samtidigt satt de tre unga männen spända i sofforna. Deras blickar sökte sig mot taket. Tystnaden där uppe. Vad var det som skedde. Steg hördes. Dunsar. Ordentligt tunga. Det var inte Farran och Morran som rörde sig där ovan, det var något annat. En jätte. En maskin. Eller någon som drämde något i marken, en ohygglig stånghammare eller var det bara naturkrafter. Åska. Oväder. En orkan som plötsligt hade vräkt sig fram, en ohygglig snöstorm.

"Vad ska vi göra?" sa till slut Abuabu.

Fortfarande hördes tunga dunsar ovanför dem. Embryo föreställde sig hur allt ovan jord var bortskrapat, utsprängt; hela huset och hela omgivningen låg i spillror. Det måste ha varit en tromb. Eller jordens undergång. En meteor. En rubbning i gravitationen. Det kunde hända; allt kunde hända: plötsligt hamnar vi ur vår rytm, jordaxeln kantrar, ett enormt svart hål uppenbarar sig i galaxens mitt och slukar allt i ett enda trollslag. Livet är bara en kort sekund, en illusion, ett ljussken eller ett skratt i korridorerna. Du vaknar, och sedan slocknar du.

Duns. Duns. Duns.

Nu: tystnad. Kompakt. Total. Enväldig. Förkrossande. Det enda som hördes var musiken till filmens eftertext. Damm föll fortfarande ur taket och ner över de tre.

"Vad ska vi göra?" sa Abuabu igen.

"Vi får väl gå upp", sa Embryo. "Och kolla vad som har hänt."

Och med de orden blev de sittande kvar i gillestugan, oförmögna och livrädda. En kvart gick, och längre. Till slut, efter en halvtimma minst av iskall tystnad, var det Sverkcer som tog mod till sig. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen, slog av teven och dvd:n och reste sig sedan. Såg på de andra.

"Det kanske bara är vi kvar", sa han. "På hela jordklotsen."

"I sådana fall", sa Embryo, "har vi en hel del att göra."

95 Kåldolmar

2010-01-30T17:20:00.011+01:00

Nu är det dags att titta in i Embryos huvud; vi kan inte missa den chansen, det uppstår en sådan paus här (eller uppstår: vi tar den, vi bara andas ut, sätter oss ned en stund, byter perspektiv och berättarröst eller åtminstone stämma, tonfall): Kolla in här alltså. Här har vi en möjlighet till inblick och fördjupning; livet är kort, konsten är lång. Orden hastar. Vi borrar ett imaginärt hål, rakt in i rummet där han vistas i avskildhet. Embryos hjärna. Välkommen in. Lyssna på hans tankeström, på hur orden faller.

"Livets väsentligheter är ofta vad som kommer från utkanten och rör sig in mot mitten. Man vet aldrig vad som kan vara avgörande i en given situation, för att den ska bli bra eller för att den ska bli misslyckad. Därmed får man aldrig lämna något åt slumpen. Varje detalj är viktig, varje steg man tar är ett mot slutet. Vi lever för att vara värdiga vår roll i berättelsen om vårt eget liv."

Allt det där var tankar som rörde sig i Embryo, när han skulle välja chips till filmkvällen. De hade gått vidare, från dvdbutiken till Coop Konsum. Varför? Billigare. Större sortiment. En del av förtjänsten går till solidaritetsarbete i Latinamerika; det var vad de ville tro i alla fall. De har en butiksföreståndare som ibland står på lastbryggan och sjunger. Samt: Sverkcer var tvungen att handla middagsmat åt sin sjuke far.

"Ja det är ju bara jag och han som ni vet."

"Vad ska ni äta?"

"Kåldolmar. Fast han kallar dem crawldolmar. Han säger att de ska simma i ugnsformen som friluftstävlare i Vansbrosimmet."

Abuabu och Embryo såg på sin vän. Lite med medlidande. Lite med oförstånd. De begrep inte hur han hade det, det skulle de nog aldrig göra. Embryo tänkte ett ögonblick på även det där. Hur svårt det är att verkligen förstå hur någon annan har det. Man kan ju inte bli en annan människa, inte i verkligheten. På film går det bra. I litteraturen. Fantasin är ju sådär, enkel och lättfotad. I drömmen kan man ibland flyga. Men inte ens i drömmen skulle han kunna föreställa sig hur det är att vara Sverkcer eller Sverkcers farra. De levde sina liv lite utanför alla andra, lite på tvärs och lite på sidan.

Embryo sa: "Kåldolmar är verkligen inte gott."

Abuabu sa: "Det är synd om dig Sverkcer. Som måste äta sådan levande skit."

Hur som helst plockade Sverkcer åt sig vad han behövde: vitkål, köttfärs, lök, lingon. Han stirrade ner i korgen.

"Det kommer nog att bli gott", sa han. "Pappa kan sina saker."

Sedan vidtog chipsinköpet, det mer seriösa. Man kan tänka på en grupp unga akademiker som står i bokhandeln och ska hitta rätt kurslitteratur, hur de hamnar i diskussioner om skillnaden mellan teoretisk och praktisk filosofi, hur de börjar rabbla namn på tyskar och fransmän - bara en massa skäggiga vithåriga gubbar med mjäll på axlarna och en lätt baksmälla av studentikosa drinkar (typ öl med schnaps vid sidan om eller kaffe med ren vodka istjälpt i) - från 1800-talets mitt fram tills nu och hur de uttalar allting fel och blandar ihop alla ord och all kunskap och gör det till ett enda obegripligt missförstånd.

Embryo skulle säga, i en sådan där grupp av plugghästar: "Några lever och andra läser." Och sedan skulle han gå därifrån, alldeles okunnig om vad han gick miste om. Nu dock, var han riktigt på bettet. Eftersom smaknyanserna - skillnaderna i sälta och kryddning - i de tre, säg fyra, olika märken av chips de hade framför sig - det var ingenting man kunde bara hasta sig igenom.

"Olw", sa Abuabu. "Det är det mer demokratiska chipset. Det har en förlåtande sötma som står upp bra gentemot gräddfilens syrlighet."

Sverkcer å sin sida höll upp två påsar lantchips.

"Det spelar ingen roll vilken vi väljer", sa han. "Bara det blir någon av dem."

"Varför det?"

"Ekologi. Naturnära. Inga transfetter. Känn på påsen bara. Naturmaterial till och med i pappen. Det här är inget aluminium och inga blygifter i. Det här är verkliga chips. Äkta vara."

Embryo, som stod och fingrade på en plastig påse Estrella (han hade tänkt göra en utvikning om dem, om hur klassiska de var, närmast tidlösa, både i smak och stil - hade de någonsin ändrat typsnitt på sin logotyp, exempelvis?), var tvungen att erkänna att Sverkcers argument höll hela vägen.

Han tänkte, nu tar vi en sådan där titt igen, in i hans verksamhet: "Det är en svår sak att vara medgörlig. Att inse sina egna brister är nästan omöjligt. Men att byta smak då och då och, i särskilda fall, att ändra sin åsikt - det kan gå. Men det kräve ett slags ödmjukhet från omgivningen och en inre stolthet som man inte besudlar någon annan med. Man ändrar sig, kort sagt, utan att göra något ståhej utav det."

Han sa: "Vi tar naturchipsen. För framtidens skull."

94 Att göra sitt jobb

2010-01-29T17:32:00.004+01:00

Till slut gav han upp. Morran stod där, som en frusen docka, i trädgården med ett iskallt, blött lakan i händerna. Farran satt framför teven och dog långsamt. Det var det enda som skulle hända i deras liv. Embryo hade annat för sig. Han lämnade de där pysslingarna bakom sig, klev rakt över sitt gamla hem - huset bara krympte och krympte och nu var det så pyttigt att han hade kunnat ta det med sig i fickan eller, ännu hellre, langat det ifrån sig som en rispåse från jympan i lågstadiet - och ut från tomten där barn han lekt.

Nu gällde det att ta tag i tillvaron. Bli någon.

Först var det det här nya jobbet han hade åkt på. Att vara sin far. Att gå omkring i hans gamla uniform och dela ut reklam i folks brevlådor. Vara lite sur över sin situation. Småsvära. Klaga på politiker. Hylla solidaritetsrörelsen. Hata fascister. Det där skulle han väl kunna göra, en stund.

Men hur kul kunde det vara, i längden?

Han lyfte på locket till väskan med glättade broschyrer. Här gjordes det reklam för allt och ingenting: den var smockfull med dumheter. Det var lika bra att få det ur världen. Embryo ställde sig på trottoaren, såg gata upp och gata ned, innan han satte fart. Grannen mitt emot hade två soptunnor, en brun för köksavfall och en grön för brännbart skräp. Embryo hängde av sig väskan med reklambladen och stoppade den i den gröna tunnan. Sedan tog han av sig mössan och singlade iväg den in på grannens tomt.

Kavajen åkte också av. Sedan kavlade han upp skjortärmarna och slet av sig slipsen och stoppade den i fickan och knallade från platsen med en axelryckning.

"Jag vägrar ta rollen som min egen farra", tänkte han. "Den får han sköta själv."

Embryo kände sig friare än på länge. Liksom ny. Han tog ett djupt andetag. Han gick. Han strosade nu ned till dvdbutiken. Himlen ljusnade. Det blev plötsligt varmare. All den här snön och all den där askan, det drev undan. Gräset kom fram, det skedde medan han gick. Bladen slog ut på träden. Fåglar dök upp, de började att sjunga. Nu fick han vifta undan en fluga. Myggor. Han stod stilla ett ögonblick och insöp sommaren. Den kom som en bomb. Blommorna exploderade. Myror kröp upp i hans byxben. Han började nysa, fick hösnuva, det rann om ögonen. Han hade glömt det här. Han avskydde sommaren. Han hade svåra allergier. Han tålde inte värme. Svetten rann. Allt det här var äckligt, obehagligt. Sluta nu. Byt årstid. Han lutade sig framåt och bet ihop och slöt ögonen. Blundade så hårt han någonsin kunde.

Byt årstid Embryo, det här går inte.

Han ville verkligen förändra; han var övertygad om att det gick. Man fick ta i. Man fick gräva där man stod. Det var ett hantverk. Ett arbete. Det handlade om att sätta orden i rätt ordning. Skapa trovärdighet.

Kom igen Embryo.

Vrid på volymkontrollen.

Sänk temperaturen.

Okej.

Det blev snabbt höst. September kom med sitt vemod. Oktober, med de höga kornblå skyarna. November, med sitt mörker. December drev in som ett isflak, gnistrande av kyla och snö. Nu var det januari, igen. Embryo stod och huttrade på trottaren, i bara skjortärmar och lågskor. Han skyndade vidare. Vid dvdbutiken satt en liten knähund bunden, den reste sig och skällde mot Embryo. Han bet tillbaks, svor och morrade åt jycken.

"Det här är min story", sa han. "Inte din din byracka."

Och hunden kom ned på rumpan och fick in svansen under gumpen gnyende. Embryo rev upp dörren till dvdbutiken och klev in.

De andra två var redan där. Sverkcer satt på huk vid den obskyra hyllan med faktafilmer och dokumentärer; han drog just ut en box om tio dvd. Han kikade upp mot Abuabu och sa: "Här kan man följa livets uppkomst, från embryo till vuxen människa."

Abuabu å sin sida hade fingrarna löpande längsmed hyllraderna högst upp, där de där verkligt barnförbjudna filmerna härbärgerades. Han visste att de aldrig skulle hyra någon sådan, han ville bara snudda vid dem, ana det förbjudna; han såg ned på Sverkcers förslag och ruskade på huvudet.

"Nä", sa han. "Det låter inte så värst upphetsande."

Embryo hälsade på sina kompisar. De skakade hand, såsom de brukade, sa någonting kort om ingenting eller vad som helst - "Hur är läget? Annars? Vad händer?" - och gick sedan till verket mer fokuserat. Nu var de tre, nu skulle de agera. Välja ut. Diskutera. Bestämma. Hyra. Det var inte så att Embryo förde befälet, tvärtom, men utan hans medverkan blev inte triaden komplett. Man kan stå och nöta titlar två och två i all oändlighet. Ringaren i Notre Dame. Alladin. Ringaren i Notre Dame. Alladin. Man kom aldrig längre. Men när en tredje aktör dök upp, då fick diskussionen plötsligt en ny nerv, ny intensitet.

"Lejonkungen", sa Embryo.

"Nä", sa Abuabu. "Vi har sett den tusen gånger. Och fler."

"Jahapp. Då får vi kompromissa."

Sverkcer hade slutat att leta bland dokumentärboxarna, han sträckte på sig och ryckte ned ett konvolut från disneyhyllan.

"Peter Pan."

Embryo såg tyst i golvet.

"Jag gillar inte Kapten Krok det vet du."

"Okej, sorry. Men Tingeling då. Den är mycket snällare."

Nu invände Abuabu.

"Den är inte äkta. Det är en sån där spekulationssequel. Ingen känsla. Inget djup. Ingen finess."

"Jaha", sa Embryo. Han slog ut med armarna. "Då finns det bara en film att hyra."

Och med de orden plockade han ned Djungelboken och slog den i Abuabus öppna handflata.

"Äta myror", sa Abuabu.

"Det är världens käk", sa Embryo.

93 Elden

2010-01-28T11:36:00.004+01:00

Nu var han framme vid sin grind. Foster, stod det på en liten skylt på brevlådan. Familjen Foster. Han lyfte blicken och såg på villan där inne. Gungställningen utanför. Garaget. Träden. Allt var täckt av aska och sot. Grinden knirrade när han klev in. Huset var grått och mörkt och fönstren svarta som hålrummen i ett kranium. Embryo ställde sig ett tiotal meter bort, kunde inte förmå sig att gå hela vägen fram.

Något hade hänt. Något hade hänt med honom själv. Han var den litterära förgrundsgestalten, han spelade huvudrollen i sin egen historia. Men nu var han någon annan. Han såg ned på sina kläder och sin kropp. De gamla säckiga jeansen var borta. T-shirten också. Hawaiikalsongerna. Gympadojorna. Den gamla Embryo var borta. Den nya också: den där figuren i blå livrérock och piskperuk, han fanns inte längre. Eller hon. Kvinnan som han då och då var, eller höll på att bli. Metamorfoserna var över nu. Rollerna som han klev över i och in i. Han var ingenting längre.

Nyligen var han som ett klot av papper med en eld inuti, ett starkt ljus. Han var ett ord som rörde sig över världen, som vore den ett skrivark som behövde fyllas. Han var föränderlig. Han var Embryo, nästan som ett väsen, en ande som strök från skeende till skeende som en ljus rök, en stråle av sanning.

Nu var han ingenting. Eller jo. Han såg ned på sina kläder igen. De var helt nya. Eller nya - de var nötta och ingångna och tråkiga. Men han hade aldrig sett dem förut. Det var nästan så att han gäspade åt det. Han var trött. Han kände sig som de här kläderna. Grå. Han bar en gråblå uniform. Hade en vegamössa på huvudet. En skinnväska över axeln. En liten namnskylt på kavajslaget. Embryo, stod det. Embryo Foster, reklambud.

Embryo var van nu, han hade insett att hans lott i tillvaron var att flyttas omkring, att tvingas - eller ha lyckan att - kliva från personifikation till personifikation. Det var skillnaden mot allt det andra, det verkliga livet: i hans tillvaro var ovissheten om vem man egentligen är själva premissen för att existera. Att vara en karaktär i sin egen berättelse innebär ofrånkomligen att man blir till en ständig fråga. Vem är jag? Varför kom jag hit? Varför finns jag? Vad är meningen med allt?

För Embryo Foster - nu reklambud - var allt detta så konkret. Han slets ut utav det. Nöttes. Kände på uniformen, den var verkligen tunnsliten. Han hade kanske ärvt den, kanske var det hans pappas gamla arbetarställ, från en annan tid. 1970-talet. Embryos farra - Frank Foster - hade börjat landa i Sverige. Han rymde, deserterade, från Vietnamkriget. Gömde sig först. Letade sig ut i samhället, hankade sig fram på olika jobb. Var han budnisse ett tag, rent utav? Embryo stod och såg på huset där han hade bott hela sitt liv och tänkte sålunda: "Har jag blivit min egen far?"

Tanken svindlande inte, den damp ner mera som en bunt glättade annonsblad.

"Är det vad jag har blivit? Är det vad jag har åstadkommit med mig själv? Reklamutdelare."

Han suckade.

Elden inom honom - att skriva, att förtälja, att vittna, att dela med sig, att förändra - hade falnat. Därav denna värld av aska. Därav denna känsla av tomhet. Därav denna gråa uniform, detta skal av ingenting kring en kropp av uppgivenhet. Nu var han tvungen att skärpa sig.

"Ryck upp dig Embryo", sa han till sig själv. Han drog i kavajskörten, rättade till mössan. "Du har i alla fall ett jobb."

Och med de orden inom sig klev han fram till sitt gamla barndomshem. Det var så litet nu. Allt hade blivit mindre; eftersom det är ju så. I minnet förändras ingenting, av vad vi upplever och ser som små. Ej heller i verkligheten. Men vi, vi förändras. Embryo var alltså mycket större nu, än sist han var här. Han böjde sig ned och nöp tag med fingrarna om den lilla ytterdörrens handtag; det var som en liten sticka i handen. Han vek upp dörren med pekfingret. Fick sätta sig på knä och kika in i huset. La kinden mot marken och glodde in med sitt väldiga öga.

Huset var som ett litet dockhus. Embryo en jätte. Han såg sin mor därinne. Hon var en tvärhand hög. Gick omkring med en tvättkorg i händerna och försvann ut på baksidan. Hon hängde lakan där bakom. Året om. Han kunde höra hur de bånglade och lät - som teateråska - när de frös där ute om vintern och hängde som väldiga flak i kylan. Och om sommaren, när man kunde springa bland dem och känna doften av tvätt- och sköljmedel. Det var som blomdoft, det var nästan som blomdoft på riktigt. Och när han satt sådär, på knä, med ansiktet i marken och blicken inne i huset, då återkom lusten att berätta. Han kunde ju det. Han kunde skriva om sin barndom, eller om sin ungdom, eller om något annat. Lågorna tändes i det inre. Det var som kastades nya, färska ord i elden. Nya bilder. Han såg andra skeenden, än de som han varit med om på sistone. Han såg verkliga människor att berätta om. Morran. Farran. Brollan. Deras lilla husdjur, Mysko. Grannbarnen. De rika människorna på höjden. Abuabu och alla hans syskon. Dvdbutiken med sin buttra personal. Coop Konsum med alla sina kunder och den där föreståndaren, han som brukade sjunga där bak vid varuintaget.

Nu ropade han in i huset.

"Hallå."

Inget svar.

Han kröp runt huset, bakom knuten. Kikade in i vardagsrummet. Farran satt där, som alltid, i tevefåtöljen och zappade. Embryo knackade med pekfingret på rutan.

"Hallå."

Farran reagerade inte. Embryo reste på sig. Det här var underligt. Märkte de honom inte. Fanns han inte. Vem var han. Vad gjorde han här. Varför finns man. Vad var meningen med allt.

92 Askan

2010-01-27T14:40:00.000+01:00

Pendeltåget förde dem genom världen. Över broarna: Stockholm i vinterskrud låg nedanför dem som en döende svan, hur vingarna av sot och aska doppades i det svarta, frusna vattnet, hur huvudet försvann i djupet när de alla tre - Abuabu Sverkcer Embryo - lyfte sig från sina säten för att blicka ned mot Årstaviken och dess gjytter av arbetsfordon, lyftkranar, människor som strosade över isen, mörka mot det vita.

Nu for de ut i landet, ett stycke. Öarna av bostadsområden blev färre och färre; avståndet mellan dem blev längre och längre. Men de blev samtidigt större och större, de här ytterstadsområdena, miljonprogrammen, de gråa borgarna som växte upp ur den vita snön; de låg som egna världar utanför världens mitt. Embryo satt med ansiktet nästan tryckt mot tågfönstret. Det var så skänt att vara på hemväg, på allvar.

"Det är här jag hör hemma", tänkte han. "Utanför mitten. I periferins periferi."

Han såg på sina vänner. De var så förändrade. Äldre. Mer tankfulla. Tysta. De tittade också ut genom fönstret; det var som om allt de passerade, blev en del av dem själva. Som om den där speglingen av deras pannor och blickar och munnar i fönsterglaset - den där speglingen som darrade och skälvde när tåget susade fram med snöröken som en väldig utandning omkring sig, hur tåget borrade sig in i vintervärlden - flöt ut i snön och allt det vita.

Embryo tänkte på det där. Och sedan tänkte han på att han tänkte på det där. Att han reflekterade över deras speglingar i fönstret. Att han reflekterade, alls. Han insåg att han var vuxen nu. Det var onekligen dags att komma hem. Kanske tjacka en trisslott, det kändes så. Som en riktig vinnardag: plötsligt händer det. Man blir något, någon. Att gå från embryo till levande gestalt. Att kliva av tåget. Att börja om.

Han slöt ögonen, tänkte sig sitt hem. Villan. Morran som satt kanske vid köksbordet och arbetade med något, eller bara funderade. Kanske tråcklade sig igenom ett korsord. Hon tittade upp, såg först på Embryo och sedan på klockan på väggen; hon sa: "Är du hemma Embryo? Är du hungrig?" Farran som kom ut ur garaget med en symaskin under ena armen och en bunt brallor under den andra; han skulle säga: "Nu ska jag ha mina gamla snygga jeans igen."

Embryo tittade ut igen, kände igen sig, hur tåget rullade först genom en tunnel och sedan över en bro över en frusen å och nu över de sista fälten in mot området som var deras, hans: Embryos plats.

Nu var de framme. Tåget bromsade in. De reste sig. Embryo hukade sig för att kunna se ut. Det var plötsligt mycket obehagligt. Perrongen de skulle kliva av vid, såsom Embryo mindes allting, var borta. Där, på andra sidan rälsen, skulle Coop Konsum ligga och dvdbutiken och bortom den höghusområdet där Abuabu bodde och längre bort åt kanske öster skulle villaområdet finnas, det där Embryo och Sverkcer bodde.

Men allt var borta.

Hela området låg i aska.

Man såg bara rester, skal av hus och bilar. Där en bränd tomt med en gavel som stod stel och svart och pekade mot himlen med ett naket hål till fönster. Där en gångbro som hade punkterats och fallit ned i gatan. Där borta hade man haft en vårdcentral och ett bankkontor och en förskola. Allt var försvunnet. Utraderat. Embryo kunde inte ta in det, han kunde inte begripa. Automatiskt ville han skrika. Han ville bara falla ned på knä och slå sina nävar först mot tinningarna och sedan mot marken och bara skrika, skrika, skrika.

Men istället stod han kvar, stum. Han hade klivit ned på marken, den svartbrända, och stod på den plats där perrongen en gång hade varit. Nu var här bara skräp och sprängd betong. Armeringsjärn spretade mot en svartvit och bister himmel. Embryo hörde tågets dörrar stängas bakom sig. Det lämnade av, var borta.

Han hörde Sverkcer, han lät hurtig som vanligt, hur han sa: "Jaha då får man skynda sig hem då. Middagen står bergis på bordet."

Och Abuabu: "Vi kan väl ses vid dvdbutiken? Om ett par timmar."

Embryo såg dem traska iväg, de gick rakt över spårområdet, förbi den plats där det stora, gula stationshuset en gång hade stått, förbi skalen av utbrända personbilar, förbi en nedrasad kraftledning - det slog blixar ur den, ledningarna fräste och piskade mot marken - och snart var de borta; det sista han såg var hur de gjorde en high five och gick åt varsitt håll.

Han stod ensam kvar. Askan täckte honom. Det var inte snö, allt detta som föll, insåg han. Det var mjöl av ben och sot och dött stoft från allt som en gång hade varit. Verkligheten var annorlunda nu. Allt det här som nyss - i hans barndom och ungdom - skimrade och liksom var magiskt, eller åtminstone bar en känsla av magi inom sig, det var helt dött.

Kulisserna restes omkring honom där han gick. Alltihop var en spökstad. En dödssuck. Han blev så sorgsen där han gick, den gode Embryo. Ity allt detta, som en gång var hans hem - det givna utanförskapets boning, den tysta och lite lagom ödsliga förorten - var så annorlunda. Tomt. Själva utanförskapet hade blivit ett utanförskap. Känslan var ohyggligt svår; han hörde inte hemma någonstans.

Han gick in i den mörka, kvava Konsumbutiken. Den första han såg var föreståndaren, han som var så lik - ja identiskt lik - rorsmannen som en gång hade rott Embryo över det blanksvarta stockholmsvattnet. Förr var den där butiksföreståndaren en glad spillevink, men nu stod han grå och kutryggig framför en vagn med bleka mjölpåsar och lyfte in dem en i taget, mycket mycket sakta, i hyllorna. Butikens alla kunder - de var inte många - var också de kurande och såg bleka ut och frusna. Allas kundkorgar var nästan helt tomma; man köpte bara det allra nödvändigaste, en ensam liter mjölk, ett litet formbröd (sent datum, halva priset), kanske ett par gråa päron, möjligen ett kilo potatis. Och falukorv. Alla hade falukorvsringar i botten på sin korg; det tycktes vara det enda man ville äta.

Embryo ställde sig vid tidningsracken. Läste löpsedlarna och rubrikerna. Ingenting hade hänt. Det var samma rubriker som alltid. Någon hade dött en våldsam död. Ett flygplan hade störtat någonstans. En naturkatastrof hade skett. En kändis hade skilt sig, eller dött en plötslig död, eller begått hor, eller knarkat, eller inte. Embryo köpte ingenting, han bara passerade kassorna och återvände ut i mörkret och snöfallet. Eller ut i askan, hur den föll i gråa lätta flingor över världen.

91 Paradoxer

2010-01-26T21:38:00.012+01:00

Snabb sorti. Det var det enklaste. Han smet ner i gången mellan bänkraderna och skyndade ut. Lämnade våldsamheterna bakom sig som det skådespel för de rovgiriga det var; Embryo kunde inte begripa det sköna (eller säg det konstruktiva, det vettiga, det bildande, det medvetandevidgande) i att se folk avlida som slaktboskap inför sin blick. Han hade en annan bild av berättandet, av själva konstarten och av sitt värv. Han valde därför att gå vidare, att spara alla dessa vidriga detaljer inom sig, som inre sår.

Han tänkte: "Sådana där otäcka stories. De kan någon annan än jag få skriva ned." Och han slog upp dörrarna till operahusets foajé: "Här är jag där jag hör hemma, utanför själva spelplatsen."

Vid utgången såg han dem, sin skolklass. Sverkcer stod tätt inpå guiden med ett pekfinger höjt och ställde fråga på fråga på fråga. Guiden ruskade uppgivet på sitt huvud och höll upp sina händer i en förtvivlad gest. Embryo kunde nästan höra henne säga: "Jag har faktiskt ingen aning."

Och när han kom närmare hörde han Sverkcer lägga fram ännu en av sina paradoxer.

"Den här byggnaden?" sa han.

"Ja?" sa guiden.

Hela klassen var samlade runt dem, stod och lyssnade. Höll tummarna i sina ryggsäcksremmar, huvudena på sned. Väntade på svar. Guiden såg på dem. Och på Sverkcer.

Sverkcer sa: "Är inte den av marmor och av sten?"

"Jo. Det är den nog."

"Varför rasar inte alltihopa ihop, då?"

"Hur menar du nu?"

"Det är ju så tungt."

"Det är väl", sa guiden. Och tvekade. "Det är väl arkitekturen. Valven."

"Men taket är platt", sa Sverkcer

Alla tittade uppåt. Sverkcer sa: "Det är platt som jorden."

"Men den är inte platt."

"Den ser platt ut. Varför är den inte det då? Om den ser ut så?"

Guiden suckade. "Jag har faktiskt ingen aning", sa hon.

Embryo klev ner till dem; rösterna kom närmare och närmare. Det var som gick han dem till mötes. Nu såg han resten av klassen. Majjen lite avsides, med sin kont och sin fåniga toppluva med tofs och den röda näsan som stack fram. Abuabu också; han verkade stå och sova längst ut i gruppen. Det var som hade de stått där bara en kvart, max en halvtimma. Och samtidigt var det ju en evighet. En tidsresa.

Embryo smög fram till Abuabu.

"Jag trodde du försvann."

Abuabu skrattade till; han sa: "Det var ju du som försvann, ditt pucko."

"Men seriöst", sa Embryo. "Drog du inte typ hem?"

"Nej nej", sa Abuabu. "Jag skulle. Men jag kom inte så långt."

"Vad hände", sa Embryo.

"Du anar inte."

"Vaddå?"

"Jag gick på muggen."

"Jaha", sa Embryo. "Det gjorde jag med."

"Du anar inte", sa Abuabu. "Du anar inte vad jag har varit med om."

Nu var det Embryos tur att skratta.

"Jo", sa han. "Jag kan faktiskt ana."

Och han vände sig bort mot dörrarna han kom ut ifrån, nyss. Teatersalongen. Upploppet där inne, tumultet, skottsalvorna, allt detta meningslösa som skedde utanför hans kontroll. Han slöt ögonen en kort sekund. Allting virvlade. Det svarta hålet öppnades och han försvann ner i avgrunden. Sfärerna och ytorna han glidit igenom och över. Snö och eld och förbirusande gestalter. Ord som täckte världen, ord som föll som snö och snö som bildade oerhörda drivor omkring honom. Allt var vitt och oändligt ändligt: slutet tycktes nära och avlägset i samma ögonblick.

Han var tvungen att säga något, till de andra. Till den där guiden. Han räckte upp handen.

"Ursäkta", sa han. "Hallå."

Och de vände sig mot honom.

"Ja?"

"Hur länge ska vi vara här?"

Majjen höjde sin blick. Näsan stack upp ur gruppen. Han sa: "Men snälla Embryo."

"Jag bara undrar", sa Embryo. "Helt ärligt alltså."

Guiden sa, hon tycktes helt oberörd: "Frågan är befogad. Om man gör en liten dramaturgisk båge ut mot den klassisistiska teaterkonsten skulle man i en analog kunna tillämpa lagen om den alltid kvardröjande rollen. Att i varje scen inte lämna händelseförloppet helt i nya gestalters händer; att inte våldföra sig på publikens oförmåga att tänka nytt."

Majjen stirrade på henne. Han ville säga något, det syntes. Men kom inte på vad. Till slut sa han bara: "Jaha?"

Embryo dock, han föll in i språket. Han ville begripa allting, det tyckte han var roligt.

"Du menar", sa han. Han tänkte efter noga här. "Att om jag går, så måste någon annan bli kvar."

"Ungefär så."

"Att de som läser - eller åser - det här som utspelas - här och nu - lider av en gemensam brist."

"Ungefär så, ja."

"Och den bristen är konstens själva grund och dess gungfly."

Guiden nickade, knäppte händerna på magen och såg ned på sina fingrar.

"Ja", sa hon. "Så är det, så är det hela tiden tyvärr."

"De är medskapande, genom att läsa och att uppleva."

"Ja."

"Men de är inte här."

"Nej."

"Och det är premissen."

"Ja."

"Och samtidigt är det falluckan."

"Ja."

"Vi", sa Embryo. "Som är på den här sidan texten. Vi är utbytbara."

"Ja."

"Men inte de andra."

"Nej."

"Jag", sa Embryo. Han nickade mot guiden. "Kunde exempelvis varit du."

"Ja", sa hon. "Och jag kunde ha varit du. En grabb från förorten som kommit vilse i det här huset."

"Nej det är omöjligt."

Det där sista var det Majjen som sa. Han klev fram ett steg. Han fattade ingenting, det ville han inte visa. Men han måste ändå föra befälet, på något vänster. Därför upprepade han sin utsaga.

"Det där är omöjligt", sa han. "Man kan inte byta roller sådär."

Han höll ett kollegieblock i handen och en penna och han skrev ned något innan han såg först på Embryo och sedan på guiden och sedan på skolklassen han hade omkring sig; nu talte han igen.

"Nä hörni", sa han. "Det här var intressant. Men nu bryter vi upp för idag och tackar vår guide."

Hela klassen mumlade tack och hej och började genast att skingras.

Majjen sa: "Och kom ihåg att läsa på kapitel 91 i Berättelseboken tills i morgon. Det blir muntligt förhör."

Sverkcer räckte upp handen.

"Men Majjen. Kapitel 91."

"Ja?"

"Det är omöjligt att läsa det."

"Varför då?"

"Det är ju inte ens färdigt."

"Jodå", sa Majjen. "Det är det nog."

Och därmed vände han om och klev ut i vintermörkret. Tofsen på toppluvan svängde där han gick; han tog åt vänster ut på stenbron bort mot Stockholms slott. Han kanske höjde rösten, det lät nästan så på avstånd. Det var lustigt att höra, som om han försökte sjunga. Kraxa. Gorma. Det blev bara till en gröt av ord som spyddes ut i luften. Embryo och Sverkcer och Abuabu dröjde kvar, stod där bakom dörrarna och såg Majjen försvinna. Till slut var det Abuabu som tog till orda.

"Ska vi hyra något tycker ni?"

"En gammal disneydvd", sa Embryo. "Det skulle sitta fint."

"Ja", sa Svercker. "Eller inte."

Och sedan klev de ut i kylan och styrde stegen ned mot förortstågen hemåt.

90 Blodet

2010-01-25T20:23:00.000+01:00

Men Ormsaltare hade ingen chans att göra sin röst hörd; ingen av de agerande lyssnade på honom. Skotten föll och skriken steg mot taket. Statisterna föll omkull omkring honom; de stupade som ... de stupade som ... Embryo fann plötsligt inga ord där han stod mitt i detta briserande vansinne ... han hakade upp sig: statisterna, de blev bara fler och fler, de föll omkring honom som ... de föll som ... statister. Statisterna föll omkring honom, de föll som statister i ett fältslag. Stupade. Föll. Statister. Orden dog.

Det blev sådär, när detta ohyggliga kom nära inpå. Det fanns inget bra sätt att gestalta det på, inga bilder eller liknelser som var giltiga. Våld är våld. Död är död. Det går inte att försköna. Nu föll fler skott; truppen av militärer - ökenrävar eller kommandosoldater eller vad de nu var - stormade fram. Mannen på trälåren var träffad. Han föll i slow motion mot scengolvet. Embryo tog några steg ditåt. Stannade upp.

Han fick en märklig känsla, inte av att ha upplevt det här förut, det visste han redan att han hade, hans liv var en ständig omtagning, en spökvandring, men av att vara fångad i ett händelseförlopp som han själv hade skapat.

Men. Det var ju inte sant, det insåg han. Man kan inte skapa katastrofer på det här viset, som man sedan själv måste genomlida. Det vore omänskligt, det vore inte klokt.

"Det kan man inte göra", tänkte han. "Inte ens som ett embryo till berättelse."

Ändå var det så det var. Han var inkastad i detta kluster av ohyggligheter. Som om allting, hela storyns grundvalar och all dess trovärdighet, plötsligt rämnade; fondväggar och kulisser rasade omkring honom och det berättande nuet fylldes av svordomar - "Era jävla rövhål undan för satan" - och desperata skrik - "Jag vill inte dö, hjälp mig hjälp mig" - och de öronbedövande ljuden av skottsalvor och rikoschetter som smattrade i salongen.

Till slut skrek han också, Embryo, rakt ut.

"Vilket helvete!"

Människor dog omkring honom, en masse. Han kunde, i förstone, inte ta det på allvar. Det var för hemskt.

Han tänkte: "Det är väl bara teater, allt detta. Förställning. Konst."

Men så var det förstås inte. Människor skrek och händer grep efter ingenting när människorna föll bland stolsraderna, famlande i luften efter ingenting; kroppar slamrade och kulor ven omkring honom. Det smattrade i trä och tyger och eldslågor slog upp i ridån. Embryo kände doften av krut och svett och rädsla; han tänkte ett kort ögonblick på att han själv skulle kunna dö, här och nu. Att detta var slutet.

I nästa sekund tänkte han precis tvärtom.

Han insåg att han på något märkligt vis var onåbar, att han skulle överleva, att han skulle kunna vittna, beskriva, gestalta detta som nu skedde omkring honom. Han var pennudden som doppades i vansinnets bläck. Ett annat slags vapen. Han skulle berätta om människorna, om hur de var och hur de betedde sig. Det var hans uppdrag.

"Såhär gör de", tänkte han. "Ständigt."

Och därför fylldes han av lugn. Samtidigt som det rådde fullständigt kaos omkring honom - militärer som avlossade sina automatvapen, ungdomar som blödde och skrek, statister som flydde arenan, soldatfiguranter som under någon svag sekund övervägde om de skulle gå till motattack med sina låtsasmusköter, åldringar som låg sprattlande och döende i gångarna, folk som vrålade ut sin skräck och förfäran från balkongerna runt om - famnades Embryo av en oerhörd stillhet. Han var säker, han var liksom fri. Och trygg.

Han tog sig långsamt, det var som att röra sig i ett utdraget, mjuksegt ljus, framåt. Ljuset blev till motstånd, till materia, det var som om det ville in i hans hud, hans mun, han fick liksom simma framåt, knäna rörde sig oerhört långsamt upp mot buken, armarna viftade, huvudet hängde och slängde och han kunde höra sin egen röst, som genom ett vindlande rör.

Ordlöst ropade han först, ett avgrundsvrål bara, som övergick till ett morrande: "Nej!"

Blodet sprutade ur den skjutne agitatorn. Manuskriptet höll han fortfarande hårt i sin hand, sidorna uppfläkta i scenljuset som en nejlika eller en ros, vit. Nu färgades allting rött av blod. Det rann över hans läppar och genom skjorttyget. Tiljegolvet blev rött, den blanka glittrande färgen spreds under varje fallen kropp som en spegel. Embryo tyckte - nu återvände sakta realismen till honom, han började förstå att allt detta verkligen skedde, att folk dog omkring honom, att världen höll på att gå under vid hans fötter - att det var vackert. Han kunde inte låta bli att gripas av fascination inför förödelsen.

Han föll på knä i den varma vätan, kände hur hosorna blev våta, ljumma av blodet. Han la en hand på den döendes panna, den andra lät han snudda manuskriptet.

"Ta det", sa den andre. Blodet kom i ljusa bubblor ur munnen.

Embryo sa först ingenting.

"Ta det. Ta manuskriptet."

Blodet svärtnade, det kom som tjock tjära, stötvis. Nu flöt det över hakan, tycktes stelna i samma ögonblick det lämnade munnen, det var bara som en fet, blank gröt. Som om det inre stöttes upp. Embryo tvingades titta bort, det här var för otäckt. En stank av sötma och kräk kom ur mannen som låg där, samtidigt som han med en kladdig hand grep tag om Embryos rockkrage.

"Ta det då."

"Nej", sa Embryo. "Det gör jag aldrig. Det här är vansinne."

Och han reste sig snabbt. Såg sig om. Det var en hejdlös slakt. Alla slogs och dog och den lille regissören - Ormsaltare - sågs kuta upp längsmed bänkraderna; livrädd och bortglömd försvann han ut i korridorerna där utanför, evaporerade i marmorblänk och bland förgyllda ramar och förvillande speglar. Ingen har sett honom sedan dess.

Embryo schappade han också. Detta slagfält var inte en plats för honom. Han tänkte just så.

"Jag måste härifrån", tänkte han.

89 Verkligheten

2010-01-24T16:20:00.010+01:00

Strålkastarna slogs på. Publikhavet försvann som i en dimma av ljus. Embryo mitt i en spotlight; det var som om solen skulle dränka honom. Scenen var hans. Allt runt honom blev töcken. Tiljorna sjöng under honom. Golvet sviktade. Omkring honom alla dessa figuranter, alla likadant klädda som honom själv; de verkade fungera som en kör, eller en flock av likasinnade, av embryon. Vad skulle hända nu?

Någon sa, från de bakre leden: "Det är du nu, Foster!"

Embryo knuffades fram; han hade en replik.

"Det är du nu."

Embryo sa, rakt ut i salongen: "Vad ska jag säga?"

De andra statisterna såg på honom. Nya knuffar. Viskningar.

"Kom igen Foster. Det är din replik nu. Säg något för i helvete."

Han stirrade skräckslaget ned i sufflörluckan. Den var tom som ett svart hål. Hela hans verklighet snurrade där nere. Han försvann. Nu kom det in en tropp statister till, från höger. De fördes framåt av en man i kavaj och byxor. Han höll ett manuskript i handen, sträckte upp det i luften. Nu klättrade han upp på en väldig trälår. Han såg ned på Embryo, väntade på hans replik. Samtidigt kom en pluton soldater in från vänster, framförda av ett ilsket befäl med sabel och skägg.

Embryo såg sig om åt alla håll, han sa, igen: "Vad ska jag säga?"

Mannen på trälåren höll upp manuskriptet, hans ansikte var blodrött och kalufsen spretade. Han knöt sin fria näve och hytte med den mot teatertaket.

"Revolution!" skrek han.

Och statisterna runt omkring honom, de gjorde likadant, sträckte sina nävar i luften och vrålade.
"Revolution!"

Embryo provade också, han sköt upp en näve i luften och gormade. Det var kanske det här han skulle göra, det här han skulle säga.

"Revolution!"

Och resten av ensemblen tystnade, sänkte sina händer. Såg ut i publiken; huvudena som satt där ansiktslösa, han kände hur de alla såg på honom. Någon suckade djupt och besviket.

"Vad säger han nu?"

Embryo stod kvar med sin näve i luften. Ansiktet i en vild, stelnad grimas. Allas blickar på honom, de var som klister.

"Bryt!"

Någon vrålade nerifrån parkett. Och nu klättrade en liten svettig gubbe upp på scenen, han var klädd i väst och brallor och håret låg klistrat på huvudet. Han var ilsken som ett bi.

"Här ska vi ha in den jävla kören", sa han. "Och du din lilla idiot", sa han. Och pekade på Embryo. "Du är försångare."

Den lille mannen vände sig mot publiken; han bugade kort och sa, plötsligt alldeles servil och lismande: "Hejsan. Jag heter Ormsaltare Långe och jag är regissör för den här föreställningen. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för intermezzot. Men såhär kan det bli på generalrepetitioner. Vi tar om där vi var. Är orkestern redo?"

Embryo såg ned framför sina fötter. Där var de, musikanterna. En liten pöl av stråkar och mässingsinstrument. En spenslig kvinna med en pinne i handen stod i en pulpet nere i diket. Hon nickade tyst och slog tre slag mot sitt notställ. Plötsligt hördes pukor och trumpeter; ljudet brölade och höll på att få Embryo i gungning. Men, han stod och emot. Lyssnade in. Och sedan sjöng han. Han sjöng för allt vad tygen höll. Full hals. Blyfoten på. Han skulle få folk att resa sig och gå. Han värre än sjöng, han gormade, fick ur sig allt.

"Vi står på den eviga stranden."

Och kören föll in.

"Vi står på den eviga stranden."

"Som sandkorn gömda i sanden", sjöng Embryo.

Och kören efter, nu gick det av sig självt. Vågen steg. Man hörde folk harkla sig där ute. På balkongerna började folk att humma, nynna. Embryo gick fram och åter längst där framme, scengolvet verkligen bar honom nu, han manade på publiken: "Sjung med!"

Och de stämde in. Först Embryo. Sedan kören. Och nu publiken, de sjöng som en enda väldig röst. Det blev som vågor som möttes, gick ihop. Nu var det bara en väldig flod. Den reste sig, vällde fram. Alla sjöng.

"Som sandkorn gömda i sanden."

Tills mannen på trälåren - han sträckte manuskriptet ovanför sig som ett byte - vrålade.

"Revolution!"

Och hans anhang, hesa, arga, de tog i för full hals, det blev som en motstrof, ett ord som växte över alla andra, klättrade på vågen av hymner: "Revolution!"

Och sedan slogs dörrarna upp. Det brakade och small och folk tystnade genast och man hörde skrapljud från stråkar som saktade av och dog och dirigenten sänkte sin arm och den lille mannen i väst - Ormsaltare - hoppade upp ur sin stol och stirrade bort mot dörrarna.

"Vad är det här nu då?"

Det var Verkligheten som kom in i salongen.

"Det är bara jag", sa hon. "Det är bara jag, Verkligheten."

"Men vi har inte tid med dig. Inte nu. Vi repeterar."

"Nåja", sa Verkligheten. "Det låter mest som gnäll det är vad jag tycker."

Ormsaltare svor och la armarna i kors.

"Det är alltid såhär", sa han. Han sa det rakt ut i publiken. "Man blir så förbannat störd när man blir störd."

Verkligheten - hon var en liten puckelryggig garderobiärsdam; en liten yxig tant i nittioårsåldern med skalligt huvud (bara några yviga testar lyste i strålkastarskenet) och rynkiga, skakiga händer - hostade och gned sin mun, det dröp slem över läpparna och hon tycktes samla kraft, hade något att framföra.

"Lyssna", sa hon. Hon lyste som en liten vippa där hon stod. Man hade siktat in spotlighten på henne. Och nu, det kom som en chock, som om hon hade blivit stungen, skrek hon, gällt och otäckt. Hon pekade med en käpp bakom sig.

"Kriget kommer!"

Och med det föll hon död ner. En bajonett kom ut ur hennes bröstkorg som ett vinande ålahuvud; stålet smajlade elakt mot publiken. Och sedan stormade militärer in, grova och kamouflageklädda med nattgoggles och enorma maskingevär i händerna och radiosändare med antenner som svajade ovanför hjälmarna. De öppnade eld, rakt i publiken. Högstadieeleverna kastade sig ned i bänkraderna. Några som blev träffade ställde sig upp med vidöppna gap som det forsade blod ur.

Ormsaltare rusade upp på scenen, han var alldeles tokig av ilska.

"Bryt!" skrek han. "Bryt! Bryt"

88 Zoologisk have

2010-01-23T10:48:00.005+01:00

Människor i långsam rörelse. De har händerna på ryggen. De strosar.

När är det här. Det kan vara sent 1800-tal. Var. Det kanske är i Paris. Kanske? Så luddigt kan det inte beskrivas. Är det, eller är det inte? Det är en dröm ju; de är sådär: abstrakta. Är de? Drömmar är väl konkreta. Bildmässiga. Tydliga. Det är därför folk ska tolka dem ständigt. När de bara är en ström av bilder. Men det här är mer som ett minne.

Embryos minne. Från 1800-talet. I Paris. Eller London. Kanske är det Köpenhamn. Det är i alla fall sommar, tidig. Juni. Träden har slagit ut. Skuggorna är mörka. Vi är på en zoologisk have.

Zoologisk have.

Ja.

Men då är det i Köpenhamn.

Nja. Det är danska det där det stämmer. Zoologisk have. Men ett språk gör ingen plats. Det behövs mer än så. Danskar. De här personerna ser mer ut som fransmän. Fransyskor. Franska barn. De äter sorbet i glaskupor; är inte det väldigt franskt?

Embryo tänker - i drömmen (det är märkligt: han tänker i drömmen att han tänker att han drömmer i drömmen) - att att drömma är som att släppa saker genom en sil. Somt fastnar, som slipper igenom. Kvar blir någon form av destillat. Avkok. Samtidigt är det mönja kvar, på andra sidan, i silen. Nu tänker han, i drömmen (en tanke i en dröm är en drömd tanke, det är givet, vilket gör den lika verklig som drömmen i sig, vilket innebär: overklig (drömsk)) att den där bilden var svag, genomsläpplig. Han drömmer att han i drömmen förkastar den drömda tanken.

Det är en ambivalent dröm. En dvala som inte vill bli precis. Nu är vi vid en monter. En bur. Här bor noshörningarna; de står och ser på djurparkens besökare med sina vita tomma ögon. Nu lyfter en av dem sitt huvud och går fram mot Embryo. Noshörningen säger något.

Säger något?

Ja.

På danska?

Nej. Varför skulle den göra det? En noshörning pratar swahili, det har de alltid gjort. Embryo begriper inte språket, men han tänker - i drömmen - att det spelar ingen roll. Det viktiga är att noshörningen talar till honom. I en dröm ... språk och bilder i en dröm är såhär ... inte rörigt precis men ... oprecist precist.

Embryo är sju år gammal. Han står vid balustraden och tittar på noshörningen. Plötsligt byter de plats.

"Jag är en noshörning", tänker han. Nu sitter han på en strand. Det är i Sverige, definitivt. Det är sent 1900-tal och Embryo är även här ett barn. En noshörningsunge. Hela familjen är i och badar. Alla är noshörningar, det är märkligt. Nu ska de äta. De sitter vid köksbordet. Tallrikarna är fulla med hö. Nu är de dock vanliga människor. De idisslar.

Ny bildsekvens. Embryo sitter vid datorn. Han vet inte längre om det här är en dröm eller om det är upplevt. Han skriver. Han gör ett försättsblad. Skriver. Embryos bok. Kapitel ett. Han backar. Skriver om. Tintomara 2.0.

Nu hör han en melodi. Han kan inte släppa den. Det är en metalliskt klingande låt. En speldosa. Han sätter sig upp i sängen. Är han vaken nu. Ja. Nej. Ja. Nej. I drömmar är det sådär: man vet inte riktigt. Det kan vara så i livet också. Livet en dröm 2.0. På den rostfria pallen bredvid sängen står en uppfälld speldosa. En ballerina i plast eller kanske elfenben - solmörkt, åldrat material, antikt - snurrar med en hand höjd över huvudet på en tå runt runt runt. En spegel bakom, uppfälld.

Nu ser Embryo att de har samlats omkring honom. Morran. Farran. Brollan. Där borta står också Sverkcer. Embryo nickar åt honom, lite sådär på kompisvis: "Tja!"

Morran gör en gest åt speldosan.

"Vi kallar henne Fatumeh", säger hon. "Hon ser ut så. Som en arabisk prinsessa litegrann."

Farran tar ett steg fram, bockar försiktigt, står så, stel, knappt märkbart orolig, han vill nog säga något, kan inte, tvekar, sträcker på sig igen, förblir tyst.

Morran igen: "Du gillar ju sådana där. Speldosor."

"Gör jag?"

"Du tyckte väldigt mycket om dem när du var liten."

"Gjorde jag?"

"Ja. Du blev så glad av musiken."

"Blev jag?"

"Ja. Du klappade händerna."

"Gjorde jag?"

"Ja."

"Det minns jag inte alls."

Nu, till slut, tar Farran till orda. Han säger: "Hur känner du dig?"

"Bra", säger Embryo.

De andra står tysta. De ser på honom.

Han säger det igen.

"Bra", säger han. "Jag mår riktigt bra."

Och Farran tittar på Morran och sedan knuffar han lite på Brollan och ropar åt Sverkcer där bakom.

"Bra", säger Farran. "Han mår bra."

"Vi har varit en del oroliga", säger Morran. Hennes dialekt sjunger i rummet.

"Varför då?"

"Åh. Man vet ju aldrig. Hur det ska gå."

Farran fyller i: "Sådana där ingrepp är lite vanskliga."

"Vilka ingrepp?"

I samma ögonblick som han ställde frågan, vaknade Embryo upp. Han såg sig om. Han var flyttad från sjuksalen, låg nu i ett mindre rum, ensam med sängen invid ett fönster. Här såg man ut. Där nere låg staden där han bodde. Stockholm. Han kände igen kyrkorna på höjderna och höghusen i City. Embryo bodde längre ut, i färongerna.

Han tillät sig att morna sig en stund. Sedan klev han upp. I ett skåp hittade han sin blå livrérock. På en spik hängde piskperuken. Han drog den på skulten. På golvet stod skorna, de svarta skinnskorna med silverspännen. Han klev i dem. Speglade sig. Han var sig lik. Lite androgyn sådär som ynglingar ofta kan vara. Men bulorna på bröstkorgen var borta. Han var ingen tjej längre, alls. Det kanske var manuskriptet, dess färdigställande, dess flykt. Han slöt ögonen kort och såg hur orden föll omkring honom som snö eller fjädrar. Han kände sig fri. Ny. Oanvänd. Han till och med luktade på sig själv. Gott. Han luktade gott. Det var som om han var nykläckt.

Han gick ut i korridoren. Hälsade på alla han mötte. De nickade tillbaks. Alla var klädda likadant som han själv. Både män och kvinnor gick i korta rockar och peruker. Skorna klapprade mot golvet. Linoleumet hade blivit trä. Träet skimrade. Där borta var en röd fond av sammett. Han hörde en ringning. Någon ropade.

"Foster! Plats på scen om en minut."

Han såg sig om. Alla hade fryst. Stod blickstilla. Stirrade mot fonden. Ridån. Det var så oerhört tyst. Nu gick den upp. Publiken satt där. De fnissade. De var skolungar, bara. Hela salongen var fylld av högstadieelever och deras lärare. Högre upp i raderna satt gymnasieelever, han såg de långa håren och skäggfjunet. Någon skrattade rått. En annan ropade.

"Ägigt!"

Där borta såg han sina kompisar. Sverkcer. Abuabu. Majjen satt längst till höger, höjde en hand och vinkade. Alla gjorde tummen upp.

87 Operationen

2010-01-22T10:57:00.003+01:00

Han var nedsövd, det var vad de bägge barfotaläkarna trodde i alla fall. Han låg där och var stilla och tyst och medgörlig och slapp.

Men, Embryo var där. Han kände ingenting, det var en ynnest. Men. Det riktigt otäcka var att han hörde allting. Såg ingenting, mer än som ett vitt fält; det var som att glo rakt in i mjölk. Mörkret i det nedsövda tillståndet var alldeles ljust. Och ljuden skarpa och tydliga. De hade kört ut hans säng ur salen. Först hade de givit honom några injektioner, rakt in i bröstkorgen och nere i ljumsken. Kroppen var nu som en sarkofag. Tom. Allt som fanns var detta ljusa mörker och ljuden som hans tankar flöt i.

Repliker kom som svärmar av elaka bin. Det var Jock och Jolm som tjattrade. De förde sig med läkarjargong: peanger och suturer och hjärtfrekvens och njurskålar.

Jock: (sturskt och kaxigt) I den där ska vi slänga den sen.

Jolm: (äcklat och oroligt) Fy fasen vad vidrigt.

Ljud. En maskin som klickade och susade, kanske en hjärtlungmaskin eller en respirator, han visste inte. Dörrar som öppnades med ett sugande ljud. Träskor och foppatofflor som kom klapprande mot linoleumgolvet. Tyger som sträcktes. Och ett litet underligt ljud, som om någon drog en svans mot golvet; det där klattrandet.

Nu en röst till. Grov. Förvrängd och skorrande hemsk. Det lät som - hur nu sådana låter - en varulv. En människa med rovdjurssrtupe, en tunn och rapp tunga som snärtade i munhålan. Tänder, vassa. Embryo hörde hur han såg ut; förvandlingen var fulländad. Det var Sven. Sven var nu ett äkta monster.

"Syster", sa Jock.

"Grufghl", sa Sven.

"Har ni skalpellen med er?"

"Groflghl."

"Bra. Då får ni också skära."

Det där sista var Jolm. Hans röst var lite ängslig, det lät som han gömde sig bakom sin tvilling, som om han tyckte situationen var lite obehaglig. Operationer är ju det, de har sina snitt och sina uppfläkta hudsjok och itusågade ben och avkarvade senor och sina blodglittrande detaljer. Det är inte alla som fixar just det där. Det vidriga. Sven verkade dock inte ha några problem; han grymtade lustfyllt.

"Grafghl."

Jock klev fram. Embryo kunde riktigt höra hur han tog ett djupt andetag och kanske, kanske att han såg en mörk rörelse i allt det mjölkvita: Jocks hand med ett pekfinger som drog ett illustrativt snitt över hans hjärta. Ett till. Ett kors.

Repliker. Nu kom de sakta. Teatrala. Fruktansvärda.

Jock: (mörkt, ödesmättat) Ska vi ta ut hans hjärta, tycker ni?

Sven: Grughlf.

Jolm: (räddhågset) Hjärtat? På allvar?

Jock: (morskt) Ja, vad tusan. När vi ändå håller på.

Jolm: (skrämt) Det räcker väl som det är?

Jock: (beordrande) Sven. Öppna nattskjortan.

Sven: Gruff. (sliter sönder sjukhusskjortan; ritschande ljud)

Jock: (skuggan av handen flyttar sig över kroppen, ner mot skrevet) Här. Här ska du skära.

Jolm: (ledset) Jag tycker faktiskt synd om honom.

Jock: (kvick) Henne menar du väl? Du tycker synd om henne.

Jolm: (troskyldigt) Honom. Henne. Hur ska man säga?

Jock: (direkt) Titta på brösten. Är det en mans bröst eller en kvinnas?

Jolm: (tvehågset) Jag vet inte. Det är svårt att se när han ligger. Hon ligger. Det är nog en tjej. Jag menar ... han är nog en tjej. Eller ... hon är nog en tjej.

Sven: (ivrigt) Groghlf.

Jock: (yrkesmässigt) Hormonerna har arbetat bra.

Sven: (som förut) Groghlf.

Jock: (förklarande, nöjt) Det är bara ett ingrepp kvar att göra.

Jolm: (ihåligt) Jag blundar.

Jock: (omedelbart och lystet) Skär. Sven. Skär.

Sven: (skuggan av hans arm, skalpellen som ett spjut där ovanför, hur han sänker den) Grufghl, grufghl.

Och här måste man klippa. Eller göra ett snitt. En wipe. Ny bild. Ny scen. Svartruta. Blankrad. Tidshopp. Flash forward. Eller, när vi ändå håller på, varför inte en flashback? Ett skimrande, vackert minne. Något roligt - eller poetiskt, tänkvärt, bildrikt, suggestivt, föränderligt - mitt i allt detta. Eller snarare exakt vad Embryo drömde - eller upplevde - i den dvala - eller snarare: det katatoniska tillstånd av panikattack - han hamnade i nu.

86 Döden

2010-01-21T09:17:00.003+01:00

Vissa upplevelser behöver man inte gestalta. Alla har varit med om dem ändå. Som att lära sig cykla. Hur svårt kan det vara? Det tog en stund. Någon höll i där bak. Och sedan liksom flög man.

Eller ta något ännu enklare. Som att äta. Eller att gå. Man behöver inte krångla till det. "Han gick." Det räcker. Alla vet precis hur det är, hur det känns; man har troligen egna minnen från en liknande situation som interfolieras med berättelsen, alldeles av sig självt. Ofta känner man igen sig, direkt. Det räcker med att skriva ungefär såhär: "Han vaknade ur medvetslösheten långsamt. Röster och ljud kom till honom som genom ett filter."

Och genast är det någon som vill protestera.

"Sådär är det inte alls. Man vaknar blixtsnabbt. Poff. Smärtan kommer ögonblickligen. Ljuset störtar in."

Och då är det någon annan som säger emot.

"Störtar in? Är du dum i huvudet. Man glider in, som en kista in i en eld."

Och där protesterar flera stycken.

"Hur kan du säga så? Att vakna upp är en positiv upplevelse, att komma till liv. Och du jämför det med att bränna lik? Skäms du inte?"

"Men, det kanske är ungefär samma sak: att dö och att vakna upp."

"Ja men nu pratar vi inte om att dö. Vi pratar om att vakna upp."

Och så kan det hålla på. Men vi berör något där, i slutet av diskussionen, som är angeläget. Det enda som är absolut omöjligt att gestalta - som en gemensam erfarenhet, som något som de flesta av oss har varit med om - är döden. Att dö.

Här kanske någon ändå vill lägga in ett motbud. Man har kanske stått i tunneln. Sett ljuset. Hört körerna. Släktingarna som står som grå moln på andra sidan strand och ropar. Det kanske man har. Men det har ingen bärighet: kan man vittna om det är man ju inte död. Ingen som är död på riktigt har kunnat berätta sin historia. I fiktionen dock, där går det bra. Och det var alltså så Embryo kände sig, när han vaknade upp ur medvetslösheten. Som vore han död.

"Embryo ... Embryo ... Embryo ..."

Han slog upp ögonen. Han var övertygad - omedelbart - om att han var död. Såhär skulle det vara för evigt. Han låg i sin bädd igen, i sjuksalen med det oerhört höga taket - det snuddade vid himlen, man kunde ibland se moln bildas kring de vita listerna där uppe.

Ormsaltares röst, den svävade i salen.

"Embryo ... Embryo ... Embryo ..."

Embryo såg dit bort, i ögonvrån. Ormsaltare låg kvar bakom spjälorna. Vitbunden av bandage och lindor. Hade bara bytt fras. Växlat in på en ny ändlös raksträcka: "Embryo ... Embryo ... Embryo."

Ja. Han var död. Och detta var helvetet förstås. Eller också var det bara döden. Varken skön eller hemsk. Bara faktisk. Man ligger i sin säng i det milda ljuset och är död. Årtusendena passerar. Årmiljonerna. Faktum är att tiden upphör, det spelar ingen roll längre om den går eller gör paus eller eskalerar: den är inte relevant. Det enda som existerar är rummet. Eller det som upplevs som ett rum. I verkligheten är inte heller det relevant. Döden är ingenting, mer än detta. Embryo klippte med blicken. De andra patienterna, de flesta av dem i alla fall, tycktes vara kvar. Han såg Madame Mandelbröd där borta. Boken hade hon lagt ifrån sig. Nu såg hon på teve; han skymtade skärmen lite från sidan. En elefanthjord som rörde sig över en savann.

Nu dök två stora, glada ansikten upp mitt i Embryos synfält. Bleka och exakt likadana. Han tänkte att det var en del av uppvaknandet. Han hade gått ikull där borta, vid Ormsaltares bädd, slagit i huvudet och nu kvicknade han till. Man ser gärna dubbelt då - det kan nästan alla som har varit med om något liknande vittna om. Han väntade på att bilden skulle gå samman, att synpaserna skulle kollationeras, att verkligheten skulle bli en enda, att detta var hans enkla och fundamentala upplevelse: en person som såg nyfiket på honom där han låg.

"Hallå Embryo."

Det var inte en person, förstod han strax, dubbelexponerad. Det var två. Dubbelnollor. Två punkt noll. Jock och Jolm, de av evigheten uppslukade tvillingarna. Berättelsens ständiga clownfigurer; de där narrarna som vad de än gjorde eller vad de än sa i botten av allt alltid var plågsamt allvarliga. Mitt i skämten och grälen fanns en stilla punkt av bottenlöst livsallvar.

Ändå bara flinade de.

"Hallå där Embryo."

De satte händerna vid ansiktet och vinkade spefullt med fingrarna.

"Hallå hallå."

"Hur mås det idag då?"

En av dem sträckte på sig, knallade ner till sängens fotända och lyfte upp journalmappen som hängde där.

"Isses", sa han.

Embryo gissade att det var Jock; även om de här två var intill förvillning lika var det ändå Jock som förde något slags befäl. Det var åtminstone han som - nu och oftast - började att tala, drog igång skeendet.

"Isses", sa han.

Han läste igenom protokollen. Rynkade pannan.

Den andre - Jolm - stod samtidigt och kikade på Embryo. Nu tog han tag i hans handled, kände på pulsen. La en hand på pannan.

Även han sa: "Isses."

Jock bläddrade i journalanteckningarna. Han drog sig i läppen och såg ut att fundera.

"Det här blir ingen lätt sak", sa han.

"Det här blir ingen enkel sak", sa Jolm.

Embyo bara stirrade på dem. Vad ville de. Vad gjorde de här. Var hade de varit. Varför dök de upp nu. Var var Sven, sjuksköterskan. Hellre en surmulen och misstänksam sådan, än de här två dårarna. Till slut kunde Embryo säga något, han klarade strupen, svalde.

"Jag hittade er till slut", sa han.

De såg på varandra. Ryckte på axlarna.

"Ja du", sa de. Skakade på sina huvuden. "Så kan man också se på saken."

Sedan började de att konferera.

"Vi söver honom först, va?" sa Jock.

"Ska vi det?" sa Jolm. "Ska vi inte undersöka honom först, ordentligt?"

"Det tycker jag inte. Han ser ganska pigg ut."

"Gör han väl inte. Han ser helt färdig ut."

"Gör han väl inte. Han pratar ju."

"Jamen vad är det han säger? Att han hittade oss?"

"Hm."

"Hm."

"Vi kan alltid söva honom först. Och undersöka honom sedan. Innan."

Nu ville Embryo säga något. Innan vaddå? Vad är det ni gör? Vad är det ni ska göra med mig? Vad gör ni här? Men han fick inte ur sig ett ljud. Var tvungen att ligga still och bara lyssna.

"Jag tycker vi söver ned honom. På en gång."

"Det tycker inte jag."

"Det tycker jag."

"Inte."

"Tycker."

"Inte."

"Tycker."

"Inte."

Nu slogs de. Jock drog till Jolm med journalmappen. Jolm slet fram ett stetoskop som han svingade och smällde till den andre över ögat. Sedan gick de på varandra med knytnävarna. Det blev en verklig fight. Till slut stod de bägge och bara pustade och suckade.

"Vi gör som du vill", sa Jock.

"Nej vi gör som du vill", sa Jolm.

"Som du."

"Nej som du."

"Det är du som är läkare."

"Nej det är du."

"Nej du."

"Nej du."

Och snart var de igång igen - de skrek och brottades på golvet, stålrörspallar och droppställningar åkte och for på det glatta plastgolvet, patienter lyfte upp sig på sina armbågar och spanade på de bägge kombattanterna. Embryo hörde någon heja på från en bädd längre bort i salen.

"Heja doktorn", ropade man.

Nu kom det från flera ställen.

"Heja doktorn! Heja doktorn!"

85 Embryo

2010-01-20T12:37:00.002+01:00

"Jag ramlade ner! Jag ramlade ner!"

Embryo orkade inte höra mer. Den förut så fridfulla sjuksalen gick honom på nerverna. Dockpojken som låg i sin säng och ropade och ropade, alltmer hest, alltmer håglöst, tonlöst, enahanda.

"Jag ramlade ner! Jag ramlade ner!"

Svens förvandling, från godmodig och intelligent vårdare till något slags tjänstehjonsmonster, en gammal träl med släpande steg och bister blick, var förfärande. Det märktes i hela salen. Stämningen var nervös. Patienter började att röra sig oroligt i sängarna. Man hörde, istället för lågmälda, intima ljud, djupa suckar och stönanden. Och Ormsaltares harang ovanpå denna oro, hur han höll i sin replik, helt utan pauser, helt utan slut, det var som om han var besatt.

"Jag ramlade ner! Jag ramlade ner!"

Till slut var Embryo tvungen att prova. Han måste göra något, vad som helst, för att få tyst på det där. Han började med armarna. Lyfte händerna sakta. Det gick. Han kunde lägga dem på magen, kunde röra fingrarna, knyta näven, öppna den igen. Nu testade han sitt huvud. Inuti var det ungefär som alltid förut: en ström av bilder och ord som omöjligt gick att slå av eller hejda. Nu kunde han också röra huvudet i sig. Han lyfte det. Satte sig upp. Nu fick han ut fötterna över sängkanten, ner med benen. Satte händerna mot stålrörsramen.

Kom igen nu Embryo.

Han satte de nakna fötterna på golvet. Han var verkligen kropp igen, en riktig människa. Ingenting av papper, ingenting av ord. Manuskriptet, som förut hade klamrat sig fast vid hans bröstkorg, var frigjort och borta. Nu bar han bara en lång sjukhusskjorta med vid, öppen krage och under den de bara benen och fötterna som nu kände på linoleumet. Jodå. Det här skulle kanske gå. Att gå.

Han balanserade med armarna, svajade en aning - det sjöng till i huvudet, bildstormarna sköt fart igen: han förflyttades för någon sekund ner i avgrunden, de olika faserna där nere: den lille Embryo som växte för varje steg, glas som regnade omkring honom, ett jordklot som uppenbarades, insikter som blev till - och var tvungen att börja om. Sätta sig. Resa sig sakta. Han såg bort mot salens ingång. Dök Sven, den lille djävulen, upp nu, då skulle det vara kört. Ingen visste konsekvenserna av sådana här tilltag, att försöka göra sig fri. Att gå.

Han tog sina första steg. Ormsaltare låg där borta och pep, rösten nu bara som ur ett strävt rör.

"Ramlade ner ... ramlade ... ramlade ..."

Embryo skulle kväsa honom, få honom tyst. Han vissste inte hur, men han måste ju dit. Vad kunde det vara? Tjugo steg. Trettio, på sin höjd. Ett maratonlopp. En golgatavandring. Han tog de första.

"Det går bra Embryo", sa han till sig själv.

Han sa det rakt ut, ut i salen.

"Embryo", sa han. Och blev styrkt av att prata med sig själv.

"Det här går bra Embryo."

Efter några steg till sa han det igen: "Bra. Det här går bra."

Och han märkte att hans röst överröstade Ormsaltares. Han slapp, genom att själv tala, höra det envetna gnällandet från där borta. Han fortsatte därför. Rösten och steget och kroppen och - vad ska man kalla det - själen, anden, jaget, Embryo - gick samman. Han behövde bara tala, för att komma framåt. Hans röst blev hans motor. Och så gick han. Snackande. Med armarna usträckta som balansstavar. Framåt. Det gick bra.

"Det går bra Embryo. Det går bra."

Nu var han halvvägs. Stannade upp. Såg bakåt mot sängen han nyss lämnat, hur den stod där, obäddad och fortfarande varm. Gå inte tillbaks. Fortsätt. Du orkar. Din röst bär. Ord och steg gick samman, han kom vidare. Han skulle komma vidare. Han höjde sin röst, nästan sjungande nu, det blev som en fin, hög våg av den där frasen han modulerade: "Det går bra Embryo." Efter en stund föll orden bort, bara hummanden kom, mellan hans namn. Och till slut gick han där, ganska rak - men ännu svag och med blicken då och då mot fötterna och marken: det kunde öppna sig ett bråddjup, han kunde falla från sin lina av ord och beslutsamhet och dråsa ner i ingenting - i ryggen och sjöng sitt namn.

"Embryo. Embryo. Embryo."

Han var bara några meter ifrån målet; han hörde den lille pipa, hur han låg där i gips och lindor och plirade och hur rösten steg ur honom som en dålig rök.

"Ramlade ... ramlade ... ramlade ..."

"Embryo ... Embryo ... Embryo ..."

Och när han sträckte ut handen för att ta tag i Ormsaltares säng, i de höga spjälorna - han såg honom nu, hur han låg i buren med trähuvudet sprucket och ihoplappat och ögonen tomma på liv och munnen bara stelt rabblande - föll han omkull. Hakan slog i stålet. Händerna kunde inte ta emot någonting alls, armarna bara vek sig under kroppen. Benen bar inte. Bröstkorgen slog i golvet. Det svartnade, en sekund.

"Jag ramlade", det var allt han tänkte. "Jag ramlade. Jag ramlade."

Så nära. Och han föll. Avgrunden hotade igen, det oerhörda mörkret och utrymmena där under honom som fylldes av ord, en flod som forsade fram och djup som inte gick att se ned i. Han ville inte dit, inte igen. Han klamrade sig fast vid de enda tankar han kunde formulera.

"Jag ramlade ... jag ramlade ... jag ramlade ..."

Och samtidigt hörde han, som från en höjd långt ovanför honom, Ormsaltare Långes lilla röst, nu mycket klarare och mer distinkt, han ropade.

"Embryo ... Embryo ... Embryo ..."

84 Inre naturupplevelser

2010-01-19T21:22:00.012+01:00

Tiden på sjukhuset blev - till en början - en tid av mild och otvungen flykt, av att gömma sig. Embryo kände sig alltmer som en munk, en världsmedborgare som hade valt att inte ta del - men ändå vara närvarande.

Han var dock - allt eftersom tiden gick och det enda som förändrades var dagrarna i salen - inte säker på att det var hans grej: att ligga i en säng och idissla och se ljusets skiftningar och nattmörkret som föll och höra medpatienternas låga ljud, deras suckar och fjärtar och ibland deras tysta gråt eller deras viskningar: ord kunde gå från bädd till bädd; matvagnen var kanske på väg, eller Sven kanske dök upp med någon nyhet (han förmedlade sådana, av slaget: "Vi gick vidare i EM-turneringen; ett fartyg sjönk i Indiska oceanen; det är fyrtioåtta minusgrader i Jukkasjärvi - men i Sydafrika är det fyrtioåtta grader varmt"), eller man kanske misstänkte att någon av de inlagda hade försvunnit - dött? - under natten, då en bädd stod plötsligt tom.

Att Ormsaltare Långe och Madame Mandelbröd tillhörde gruppen av patienter gjorde knappast situationen bättre. Embryo ägnade långa stunder åt att försöka förstå varför. Han frågade förstås dem. Men Mandelbröd verkade inte ens lyssna; hon var liksom sluten i sin egen värld. Ormsaltare Långe låg där borta och vinkade med sina bandage. Då och då ropade han, samma sak hela tiden, samma fras.

"Jag ramlade ner! Jag ramlade ner!"

Embryo försökte då prata med Sven om det. Och Sven berättade, igen och igen, hur allt hängde ihop.

"Alltihop började när du var på studiebesök, med skolan. Minns du det?"

Embryo låg på rygg i sin säng med armarna längsmed sidorna och stirrade i taket.

"Ja", sa han. "Det minns jag. Jag tror det."

"Kommer du ihåg att du slussades mellan tidsepoker?"

"Ja ja", sa Embryo. "Det där har du berättat miljontals gånger. Taket. Flykten. Manuskriptet. Båtfärden om natten. Lönnkrogen."

"Ta Göran där borta", sa Sven. Och pekade mot ett bylte som alltid låg och kved i salens ände i en säng som stod lite för sig själv. Han hade dropp och då och då ställdes skärmar kring hans säng och väldiga skuggor syntes där bakom.

"Göran", sa Embryo.

"Rorsmannen."

"Är det han?"

Embryo sträckte på sig, försökte se bättre.

"Det är han. Konsumföreståndaren."

"Jag vill se honom."

"Det behövs inte", sa Sven. "Det är han."

Sven bedyrade, la sin hand på Embryos panna.

"Jag tror att du ljuger", sa Embryo. "Du bara hittar på allting."

"Jag?" sa Sven. "Det är ju precis tvärtom."

"Tvärtom?"

"Jag är påhittad."

Och i samma ögonblick som han det där sista, förvandlades Sven. Den tidigare trevlige killen - han var en sådan där som kunde komma insusande på sin sparkcykel och langa upp en tidning på Embryos säng och ... vänta ... det där är värt en egen liten episod, en anekdot; den får vi berätta, här, som en fördjupning, vi ger en tydligare bild av Sven, den gode Sven:

Det är en vanlig dag på sjukhuset. Förmiddag. Sven kommer inseglande i salen på en liten sparkcykel. Han har en dagstidning under armen, langar över den till Embryo.

"Tänkte du kanske ville läsa."

Embryo ser förfärad på tidningen, hur den ligger där, ihopvikt, iskall, på sängen. Han kan se rubrikerna; de är alltid lika svarta, alltid lika hemska. Han vill helst titta bort, han känner sig alldeles färdig, ännu; det gör ont i kroppen av all denna mänskliga nöd. Och djurens. Han ser en bild på en blodig varg i snön. Han ser bilder på barn som håller upp tomma kärl och ber efter vatten. Livet på jorden är ett helvete; hur ska man orka delta i allt detta?

Han ser uppgivet på Sven.

"Näej", säger han. "Jag orkar inte."

Sven kliver av sparkcykeln, lutar den mot sänggaveln och sätter sig på sin pall bredvid Embryo.

"Vill du att jag ska läsa för dig Embryo?"

"Ja. Ja gör det. Du läser så bra. Så annorlunda."

Och Sven viker upp tidningen och läser; det blir mer som en dikt. Embryo blundar och ser bilder för sin inre syn. Natur. En sjö. Dimstråk över vattnet. Skogen som omger sjön är varm och mörk. Man hör en lom, det där skriet - både vemodigt och vackert - som stiger mot himlen. Kanske dyker det upp en båt, tunna årtag, någon som sjunger eller visslar.

"Står allt det där i tidningen, verkligen?"

"Det gör det, det gör det."

Sven stryker Embryos huvud. Lägger tidningen vid fotändan.

"Nu måste du nog vila igen."

Men nu ... vi återvänder till det berättande skedet, då, nu, när allting händer ... Sven förvandlades. Den tidigare trevlige killen blev plötsligt stel och tyst och hasade ned från sin pall och gick lite krum och kutryggad iväg. Vände sig om och blängde på Embryo där han låg.

"Ljuger jag?" sa Sven. "Tror du det?"

Embryo såg på honom, hur han kavade iväg. Dregel ur mungipan. I handen ett litet redskap, det gnistrade, i rostfritt stål. En skalpell.

"Ja", sa Embryo. "Det tror jag."

Och Sven, igen, nu med rösten grov och vresig, som ur en mardröm: "Ljuger jag?"

"Jag tror det", sa Embryo. "Jag tror att allt det där är lögner."

Sven kom tillbaks. Tryckte upp sitt nu alldeles elaka och förvridna anlete mot Embryo som låg i fasa och försökte dra sig undan, bakåt, i sängen.

"Om du tror att det är sant att jag ljuger - hur kommer det sig då att du är här?"

Och därmed gav Embryo upp. Tankarna tog emot. Han hade inget svar. Han fick lägga sig ned, uppgiven. Såg i taket. Det var som om mörkret flöt in där ovanför honom; svärtan fyllde långsamt rummet. Embryo hörde hur Sven, den forne så vänlige sjuksköterskan, hasade iväg på trötta, griniga fötter; sparkcykeln fick stå kvar - som ett minne, en symbol, från en annan tid, en ljusare.

Det sista Sven sa, han stod som en liten ilsken gestalt med näven knuten om skalpellen långt där borta i salen, var: "I morgon ska du få prata med doktorn Embryo. Det börjar bli dags."

83 Ben

2010-01-18T19:28:00.005+01:00

Nu kom en tid av pauser. Av lugn. Av återhämtning.

Orden föll ej ur honom, som nyss. De forsade eller rasade inte, inte längre.

De kom, det skulle de alltid alltid göra, men de kom i ett saktare tempo. De kom med mellanrum.

Det var en ynnest, att få vila. Sjuksalens tysthet. Dofterna av såpa, rostfritt stål, nyputsade fönster. Där stod en vas med blommor. Allt tycktes disatt med försiktighet. Ljuset föll helt mjukt, som en nåd.

Embryo satte sig på sängkanten.

La upp benen, lutade sig tillbaka.

Han tyckte att det var skönt, han kände hur kroppen blev trött och tung, men samtidigt - det skedde bums - hur den började att hämta nya krafter.

Han sänkte huvudet mot den kudden, den var sval och stadig bakom nacken.

"Ah."

Orden fortsatte att komma, men hela tiden långsamma, de rörde sig som blinda bältor över det kalla, sterila golvet.

"Här kan jag verkligt vila. Att vila är en verklig ynnest. Allt det här är verkligt. Att vila."

Så rörde det sig i honom: minnen från alla äventyr, alla personer han mött och alla platser han besökt - isbjörnar som låg döda i snön, oljeborrtorn som segnade ned i havet, alla dessa döda som flöt i tidens ström, skallarna och benen, fladdermössens kalla vingar mot ansiktet, havsvidunder och stridsvagnar som störtar fram - saktade av. Det blev stopp i flödet.

Stillhet.

Efter en tid här inne, i det benvita rummet, kände han hur han långsamt växte. Just som rummet: taket lyftes allt högre, väggarna gled undan. Allt var ljust och milt och skönt. Endast ett enda ord spreds i papperskroppen.

Vila. Vila. Vila.

Och kroppen bands samman. Han fick vener igen. Blod. Den inre elden, som hade sipprat ut genom pappershudens glipor, blev stilla. Han var inte passiviserad, inte i träda, inte stelnad. Bara lugn. Benet växte i honom. Skelettet liksom knarrade, det spjärnade emot, det ville röra sig, bli till. Han kunde känna hur hela kroppen läkte.

"Jag har ju varit världen runt, trots allt", tänkte han. "Nu kan jag vila en tid. Vila, vila, vila."

Det här blev den bästa av tider. Själva förloppet gjorde en paus.

(Det var som en parentes mellan dået och vad som skulle komma sedan: i vilan blev nuet till, det exakta, det där man ser detaljer med extra skärpa: dammkornen som virvlar i dagsljuset, fukten av ett handavtryck mot ett dricksglas, en insekt som ljudlöst studsar mot fönsterrutan; man kan ägna sig åt det enklaste av allt - det som kräver så mycket övning och ro: att göra ingenting.)

Embryo stilla i sin säng.

Ljuset utifrån, det föll genom höga gardiner. Personalen, läkare och sköterskor rörde sig från bädd till bädd. Medpatienterna låg där, ansiktslösa först, och såg på teve eller läste böcker eller bara - som Embryo själv - såg tyst omkring sig. Blicken dröjande, men livfull. Deras - de andra som vistades här - tankar var nog som hans, lite lagom saktfärdiga och meditativa.

Ibland kom Sven förbi.

"Vill du ha något att dricka Embryo?"

"Nej tack. Men jag undrar ... vilka är det som ligger här?"

"De andra?"

"Ja."

Sven drog fram en pall av stål och satte sig hos Embryo. Såg på honom tyst.

"Embryo", sa han.

"Ja?"

"Du känner dem ju."

"Gör jag?"

"Det gör du. Nästan bättre än dig själv."

Embryo reste sig på armbågen, tittade först på Sven och sedan runt i salen. Grå gestalter bara, med ansiktena bortvända; vilka var de?

"Jag har aldrig sett dem förut."

Sven sträckte ut en hand och grep tag om Embryos arm, hans handled.

"De kommer ur dig." Han nöp tag om armen, hårt. "Ur ditt ben."

"Ur mig?"

"Ja. De kommer alla ur din berättelse. Det är därför de är här."

Och nu vände en av dem sig emot honom. Det var en kvinna; hennes hår var uppknutet mot nacken men han såg de guldbruna lockarna som föll över hennes panna och ned mot axlarna. Hon hade en bok i handen, den såg tung ut, stor. Han kunde läsa titeln. Madame Mandelbröds bok.

"Är ni här?"

Hon svarade inte, vred bara på huvudet, såg bortåt i salen. Där, i en liten säng som tycktes vara ihoptryckt och hade högre spjälor runt om, låg en pojke med ett bandage om den stora skallen. Träskallen. Han såg åt deras håll, lyfte en gipsad arm.

"Jag ramlade ner", sa han. "Jag tittade för djupt ner i avgrunden. Och jag ramlade ner."

82 Jordklot

2010-01-17T17:09:00.006+01:00

Embryo gick ett varv runt jordklotet. Det tog sin tid. Han slet ut många skor. Då och då gick han lika gärna barfota. Ibland tog han skjuts med någon, liftade på ett lastbilsflak eller i en djonk. En gång red han på kameler, en annan gång fick han sitta på ryggen på en indisk elefant. Överallt mötte han människor. Han pratade med alla, det fanns ingen han undvek. Mördare. Militärer. Prostituerade. Narkomaner. Dagispersonal och barn. Bönder. Gruvarbetare. Försäljare på gatan och på marknader. Han åkte upp och ned i varuhus. Träffade poliser. Daglönare. Presidenter och arvsfurstar. Kvinnor. Män. Cirkusartister. Han talade till och med med djur. Det fanns hundar som hade mycket att säga. Gorillor i bergen. Han kunde ha en korp på axeln och mata den med smulor ur munnen. Ibland lyfte han bara upp en liten snigel och frågade hur det stod till.

"Inte så illa", sa snigeln.

Långa stunder satt han vid vattenfall och i kanten till stora skogar. Djungler. Öknar. Sjöar. Hav. Han såg glaciärer som rann nedför sluttningar. Enorma regnoväder. Orkaner. Jordbävningar och vulkanutbrott. Han såg förödelsen och döden. Det var ohyggligt. Han såg ingen nåd. Ingen som stod över detta. Allt han såg var verkligt och föränderligt, hela tiden på väg, bristande, sprickande, växande, multnande.

Det är ett kretslopp, det var vad han insåg. Och sådana ska man inte bryta. Men - det insåg han i nästa ögonblick - man ska vårda dem. Han förstod att just han, en ung man från en villaförort i ett kylslaget konungarike i världens ena hörn, inte kunde åstadkomma särskilt mycket. Men lite.

Det var vad han hela tiden sa sig: "Lite kan man alltid göra."

Och medan han gick fortsatte han att hela tiden fundera över vad just han kunde bidra med; samtidigt lyssnade han på folk, följde världens skeenden och nyhetsförlopp. Allting tog han emot; han var som en hink eller en depå: lasta in bara, ös på. Mera grejer. Dynga.

Till slut blev han lite yr av alltihop. Övergödd av elände och misär. Han såg bara sådant. Han hamnade hela tiden i de absoluta nuet. Idag skulle han ha varit på Haiti. Han skulle ha insett att allt det fruktansvärda - hundratusentals döda människor - berodde på en naturkatastrof. Men han skulle också försökt begripa lidandets konsekvenser och ursprung. Hur det kom sig att nödhjälpen hade så svårt att nå fram. Att det fanns så lite beredskap på katastrofer just där. Det här fattiga landet. Hur korrupt är det? Och varför. Vilken är dess historia; vilka kolonialmakter har lämnat det bakom sig? Varför är Haiti så ohyggligt fattigt? Han läste sig ner i skeendet. Förr fanns det risbönder på Haiti. Men de fick ge upp sitt jobb, då landet istället översvämmades av prisdumpat amerikanskt ris. Hur kunde det bli så? Han såg världens handel, som en helhet; han såg hela jordklotet, hur det hängde ihop. Här fanns fria tullar - som var bra för de rika länder som kunde subventionera sina bönder och deras varor - men som blev till en katastrof för de fattiga bönder som slogs ut från marknaden. Marknaden var ett slags organism, som åt vad den behövde och stötte ut vad den inte behövde. Vad hände med de här utblottade risbönderna? Vart tog de vägen? De flyttade in till städerna för att försöka få jobb. De bodde i kåkstäderna, i de där skjulen som drabbades så svårt av jordbävningen. Orättvisan följde ett slags logik; och obönhörligen var det de svagaste av människor - de mest utsatta - som drabbades värst. Kretsloppet kunde vara negativt, det kunde bli en mardröm.

Embryo hittade många sådana där spår, av orättvisor.

Och han ogillade orättvisor; han förstod dem som det mest felaktiga i människors beteenden mot varandra. Embryo ansåg att människor borde sträva mot rättvisa, för alla. Inte tvärtom. Även om inte alla kunde ha de exakt lika bra, så måste strävan vara ditåt.

På det där viset kom Embryo alltid närmare och närmare någon slags faktisk sanning; han fick en bild av historiens förlopp som han kunde både begripa och förklara för andra. Han skrev ned allting. Han var ju en bok själv, ett slags vandrande pappersmonster: orden flödade in i honom och spreds ur honom som flyende bin ur en bikupa i ständig förflyttning. Han hittade också positiva kretslopp; han såg armadorna av människor som ville hjälpa, nödsändningar, händer som på allvar sträcktes ut.

Allt det här blev jobbigt för honom. En dags vandring över världen tog all hans kraft. Under perioder återhämtade han sig därför; kunde lägga sig på marken och se på himlen. Han - det var den bästa avkopplingen - kunde ägna dagar åt att läsa molnen och stjärnorna. På det viset fick han ny kraft; genom att se upp i himlen tyckte han sig se in i någon slags framtid: det krökta rummets effekt. Tiden rusade dit upp. Vi kommer att fortsätta. Vi kommer att klara oss. Och han reste sig vederkvickt och stark och fortsatte sin vandring.

Tills han kom runt hela planeten, ett helt varv. Kretsloppet var fullföljt. Han var hemma igen.

"Hallå!"

Han stod i farstun. Hörde Morran, hur hon jobbade i gillestugan: det var väl något som skulle skruvas ihop eller tas isär. Farran satt i fåtöljen och glodde på VM i någon sport, Embryo visste inte vilken. Brollan satt vid köksbordet och gjorde sina läxor. Det var en lugn dag. Som upplöstes.

Just när han skulle kliva in i huset där han bodde, bara försvann det för hans blick. Sablar. Han var tillbaks i intet. Han hade ju ett annat uppdrag, än bara någon slags självsökning och jagutveckling. Han hade hittat sig själv, och det var ju bra. Men Jock och Jolm, de försvunna pajaserna, de var inte funna ännu.

Embryo plockade upp den sista lilla kulan ur sin ficka, den av ben. Han rullade den som en torr gul ärta mellan fingrarna. Doftade på den. Såg framför sig katakomberna där han fann den. Alla dessa döda. Deras skelettgrinanden. Deras tomma ögonhålor som stirrade på honom. Deras stumma röster. De talade plötsligt till honom.

"Varsågod och svälj", sa de.

Och han stoppade kulan av ben i munnen, fann en gnutta saliv som han formade kring det där torra och sträva och svalde.

"Yacki."

I samma ögonblick som han svalde benbiten, var han i en ny fas: det blev ett ganska enkelt och vardagligt förlopp. Han var i ett badrum, tycktes det som. Vitt kakel. En toalettstol. Ett badkar. Där ett skåp av plåt och där ett fönster med frostat glas och där en dörr, vit. Han öppnade den. Kom ut i en sal, lika vit, lika antiseptisk och liksom öde. Det stod sängar här, stramt bäddade. På några av dem låg människor. En del hade bandage om huvudena, andra hade ett ben uppsträckt och gipsat. Någon låg nedbäddad under ett randigt lakan och en gul sjukhusfilt och tycktes sova. Där borta satt en gubbe upp och såg på en framkörd teve. En säng stod ledig. En man i vit jacka och vita byxor kom fram, bockade mjukt.

"Jag heter Sven", sa han. "Jag är sjuksköterska."

"Jaha", sa Embryo.

"Det där är din säng."

"Jaha."

Sven tittade på ett dokument han hade fastspänt på en liten platta.

"Embryo", sa han. Och tittade på Embryo kort, och sedan ner i dokumentet igen. "Embryo Foster. Det är väl du?"

"Ja", sa Embryo. "Embryo, det är jag."

81 Glas

2010-01-16T10:46:00.005+01:00

De ord som nu kom till honom ("kom till honom" - det låter närmast som något slags uppenbarelse, som ord från hinsidan, från himlen eller helvetet eller det förgångna eller det undermedvetna - innebär, helt konkret, att de: kom till honom, inget annat: ord är sådär, de bara kommer, anländer som morgontidningar i vargtimman: dunk på hallgolvet och du plockar upp dem och läser dem: där är de - orden, det är precis som ett klotterplank eller en naturupplevelse: läs tagsen eller molnen och skogens alla ljud och skiftingar och skapa ditt eget sammanhang) var invecklade och invecklande.

Han begrep dem inte ens. Det var värsta ordgröten. Svordomar och nonsens och politiska utfall och samvetsförebråelser i en enda röra. Ibland slängde han in en reklamslogan eller bara en massa bokstäver som låg huller om buller. Det var en prövande tid. En tid i språkets parklek; varje mening och varje stycke var en slänggunga eller en rutschbana eller en lerpöl eller bara en burk med medhavd pastasallad med iskalla köttbullar och kantiga gurkbitar. Ja, han kunde slänga in vad som helst i de där ordbaljorna han plaskade i. Han struntade till och med i att stava rätt. Han var djupt och svårt grunnande, och samtidigt alldeles fri.

"Här växtrer växtrer upp i växtljusljuset dom blommrar i väldriga vältrande växtellådror som växtlar ljus okcså mörkcrer allting okcså inte ingngenting växtlrar in på ny spår där sporer spårar spårljus sporljus ..."

Sådär kunde han hålla på i timtal, tonåringen Embryo.

Han satt ofta lite för sig själv. Gick omkring för sig själv. Brottades med sig själv. Pratade för sig själv, nästan. Han var ingen idiot (i meningen: inbilsk, utanför, väck, ett ufo) utan mer: drömsk (men samtidigt verkligt jordbunden, realist uti de yttersta tankekrumelurerna). Varje tanke han fångade upp behövde behandlas, vändas ut och in på. Tonåringen Embryo var som en vintrampare. Han själv var de där druvorna. Världen var karet de låg i. Han trampade ner sig själv till mäsk och juice och blodfärgad dryckjom: sedan skulle han buteljeras och jäsas och när han till slut var drickfärdig, då var alltihop redan förbi. Han tänkte sig förbi sin ungdom. Livet passerade som en dvdfilm, ett svep av meningslösa rutor. Han pausade inför varje sekund, klippte sig igenom skeendet, var tvungen att fundera, vrida på begreppen, bilderna, situationerna, analysera och förutse. Allt blev till ett klot av glas. Som han nu hade krossat.

Det var en väldig befrielse (han kunde sluta tänka i parenteser, i utvikningar, i bisatser och parallella skeenden och han kunde sluta förekomma och eftergripa sig själv med longörer som i och för sig kunde ha bärighet och innehålla läsvärda formuleringar men som egentligen bara blev till just parenteser, utvikningar, bisatser och parallella skeenden som bara upprepade det redan sagda och - det vet alla - upprepning är stilens död (om det inte är en snyggt utförd upprepning, en stilistisk figur som man alltid minns och som väcker läsaren)) att slippa den där ynglingen.

Han var ny nu, Embryo.

Han gick igenom ett regn av glas. I varje prisma som föll såg han en skärva av sig själv. Till slut hade han regnat färdigt. Till slut var han klar med sin självupptagenhet, sin självbespegling och sitt jag. Han var redo för världen. Och det var nu, det var här han var. Han gröpte i sin ficka. Fick tag i kulan som var formad som en liten planet, ett litet jordklot.

Åh, den var så himmelens tung.

Han fick grepp om den med fingrarna, lutade sig bakåt och lät den rulla ur fickan och upp i hans hand och nu höll han den, vickade sig framåt, lät kulans tyngd arbeta själv och gravitationen tog tag i honom. Handen drogs mot marken. Planeten - grön och blå och vit - rullade ut. Genast den kom ut i luften, växte den.

Och växte.

Det här var hela jordklotet. Det sprängde upp platsen där han befann sig. Först tänkte han: "Jag måste fly!" Men han stod stadigt kvar, med fötterna på jorden. Han hamnade på ytan. På en villagata. Vid en grind. Det här var hans mark. Där låg huset där han bodde. Där, i fönstret, stod Morran och Farran. På övervåningen såg han Brollan. På trappen satt Mysko. Han vinkade åt dem, alla. Och begav sig iväg. Han var redo för världen nu, att ta sig an de verkligt stora frågorna.

80 Svart

2010-01-15T10:49:00.009+01:00

De här orden kom från en röst han först inte kunde känna igen. Den var ljus och tunn och lite ängslig. Han fick lyssna och titta noga. Orden som vita fiskar, nysprattlande; konturer bara mot en svart botten. Det var som att röra sig i ett planetarium: stjärnorna tunna som nerver, ljus som svepte förbi och föll genom den hårda mörkret som vita trådar.

Vad var det här för ordflätor? För sammanställningar. De kändes unga. Barnsliga.

De beskrev en lite naiv och samtidigt hiskeligt påhittig berättelse. Den handlade om en pojke som reste i tiden, men egentligen inte kom någonstans alls. Allt var bara en illusion, ett bedrägeri, ett påhitt. Fantasi. Det var ordet som användes. "Den lille pojken var full av fantasi. Han hittade på till exempel att han hade en hund. Det hade han inte. Han hittade på till exempel att han kunde flytta saker utan att röra dem. Det kunde han inte. Han hittade på att han blev kung. Att han reste i rymden. En dag hittade han på att han inte fanns. Och då försvann han."

Embryo tyckte att det här var lagom intressant. Han gäspade där han gick i allt detta dunkla, och samtidigt alldeles ofärdiga. Meningar som bara konstaterade än det ena än det andra. Inget resonerande djup, inga förklaringar. En barnröst som skrev barnberättelser; trådar som inte riktigt hängde ihop men som ändå hörde samman. Kom från samma nystan. Han visste snart vilket. Han såg - där i mörkret tecknades det fram som ljusslingor mot en svart fond - en liten grabb som satt hukad över ett papper och plitade. Allt runt omkring honom var svart, kolsvart; det fanns inga ytor, ingen rymd, inget djup, inga perspektiv. Bara den ljusmålade silhuetten av en pojke som ritade och skrev.

"Det är jag", tänkte Embryo. "Här möter jag mig själv."

Och nu tittade han upp. Det var ett sådant där ögonblick man vill behålla, fånga in och knyta kring sitt hjärta. Sagt och gjort. Embryo sträckte ut en hand och tog tag i killen som satt där; det var lätt gjort - han var bara av papper (inte som en skylt eller en kuliss utan mer som cellstoff, en mjuk fluffig massa som krympte när man kramade ihop den) - och knycklade in honom mot sitt bröst. Revbenskorgen öppnade sig som en gles grävskopa och Embryo svalde sig själv; nu satt den lille pojken där inne i hjärttrakten och arbetade och skrev.

Nästa steg. Först trodde Embryo att det var ett rum av is, eller snarare: en fas av is (rum var ingen bra bild, det kändes för hermetiskt, för fyrkantigt; det här var mer av ett tillstånd, ett varande, ja: en fas). Men när han kom ut på golvet kände han dess glatta värme. Det var blankt och genomskinligt - just som is, men hårt och skimrande och beständigt på ett annat vis.

Han plockade upp sin glaskula, den lätt räfflade, ur fickan; man kunde känna hur land höjdes och hav öppnade sig över den genomlysta ytan. Han kastade den ifrån sig, lät den göra en hög båge innan den föll till marken. Glaskulan krossades genast, gick i tusentals bitar. Och i nästa ögonblick sprack också golvet; det skimrande underlaget bildade en ros av rutor innan det dråsade ner under honom. Även taket sprängdes; glassplitter regnade över honom. Himlen rämnade och horisonten brast i ett klirrande oregerligt mönster.

Han tog ett steg till. Den lilla pojken som satt i hans bröst lyfte blicken från sina skrivdon och sitt papper och sa något.

"Apläbbigt."

"Ja."

Han var tvungen att hålla med sig själv. Ingenting förvånade honom just nu, egentligen. Han var en sakta svävande kropp av papper - ett slags stel ballong av ord och ljus - med sig själv inuti. Han var ett rum inuti ett större rum. Eller ett varande i ett större varande.

"Flummigt alltså."

Det där var en annan röst. Den kom ur glaskrosset, ur näven som höll kulan av glas som han bytte till sig i öknen förut. Det var en röst av revolt och uppbrott. En tonårings röst, kanske, en pubertetsstämma. Embryo som yngling; sådan han var, nyss.

"Det var nyss", sa han till sig själv. Rösten sprucken av allt glas och alla skärvor som ströddes omkring honom.

"Ja."

"Men nyss, det var så längesedan nu."

79 Silver

2010-01-14T11:56:00.010+01:00

Det första rummet han hamnade i var ljust, så ljust att skuggorna var vita. Han tittade på sina händer. De var av papper. Han kände på sitt ansikte; huden var sträv som ett skrivark. Han drog upp sin skjorta. På magen kunde han läsa, i det ohyggligt starka ljuset, versrader. De var ganska banala, det var vad han ansåg. De handlade om vardagstillvaron, om att gå och handla och om att ta sig upp på morgonen och komma iväg till jobbet och hämta ungarna på dagis och när helgen närmade sig bygga upp ett torn av förhoppningar om lycka - ett torn som varje fredag raserades.

Det var Morran som skrev, han kände igen hennes upplevelser, han kunde nästan sätta in sig själv och Farran och Brollan i de olika skeendena. Det var vackert; banalt och lite alldagligt och självklart. Men Morran hade en särskild rytm i det hon skrev. Orden kom i en jämn vågrörelse, som strök hon ut dem över honom. "Gatlyktorna slocknar som andetag, i en lång rad. Gräset nästan brinner i morgonljuset. Bussen anländer i tid, exakt. Vi som kliver ombord är målmedvetna. Men förvirrade."

Han skrev ett svar till henne. Det räckte med att han gick genom rummet, och orden föll ur papperskroppen, som torr hud eller som torr snö. Där uppe där hon satt kom de fram till henne med pigga små tassar och la sig i hennes händer och bildade meningar. Strofer. "Jag förstår att vi är två olika individer. Att allt som gör oss till vad vi är, är slump. Att det riktigt viktiga i tillvaron är det ytterst enkla. Som att se till att man får mat för dagen. Att den maten är någorlunda näringsriktig. Att städa. Att höra av sig till varandra. Ta en promenad. Ha lågmälda samtal om sådant som man redan vet, men som behöver upprepas. Att konflikter inte är farliga. Att vi alla har brister. Att det är lätt - men svårt - att säga förlåt. Att att be om förlåtelse är ett än svårare steg att ta."

Och från henne kom nya ord. De fyllde rummet, hon skrev: "Solen, när man tar en kaffepaus och tittar ut över kontorslandskapet och världen utanför, är liten som en silverpärla."

Och nu - ingivelsen kom direkt ur texten, ur nuet - plockade Embryo fram den lilla kulan av silver han hade i sin ficka, där bland de andra han samlat upp. Han la kulan mitt på golvet och såg hur den växte. Och växte. Silverkulan fyllde allt tomrum här inne. Allt blev till Morrans ord och språk och plötsligt kunde man se människor där ute i världen - kontorsslavar och trafikanter och tjänstemän och bankanställda och byråkrater med askgråa ansikten - som lyfte sina blickar och såg in i det silvergnistrande solskenet.

De sa, till sig själva: "Det är en fin dag idag."

Och med den lilla rörelsen, den lilla enkla tanken, gick de vidare. Allting gick vidare. Embryo också. Hans tunna pappershud prasslade lätt och han tog långsamma steg. Här, vid världens botten, var tillvaron ganska lik sig, som den brukade vara; Embryo var som han brukade vara. Han kände sig lite tafatt och lite törstig och tankarna strömmade genom honom, bilderna avlöste varandra: minnen och idéer gled förbi som punkter av ljus i ljuset. Skillnaden - mot en vanlig typ vintertorsdag då man typ hänger i dvdbutiken och väljer bland disneynyheterna och skallen och själen är ett och samma: handen som griper konvolutet, tanken som griper titeln och funderar - var just själva hans kropp, pappersfladdret som han rörde sig i.

Allt var ett och samma. Tanke. Fysik. Ord. Skulle han upplösas, bli till den materia - Intets stoff - som omgav honom?

I det här silvergnistrandet rummet var det som om han penetrerades av ljus, som om hela magen och bröstkorgen och ansiktet fylldes av det. Det var som var det flikar och sprickor mellan arken som utgjorde hans hud - och där sipprade det ut ord ord ord. Han lät dem bara falla, det var skönt och helt naturligt. Han hade blivit en ordkropp; hans väsen liksom hans fysiska gestalt var gjord av ord. Som en växt, en blomma; kronbladen är kapitelomfång och avsnitt; färgerna, de melerade och de föränderliga, är språkets skiftningar, pistillerna och ståndaren är själv uttrycket, frömjölet som dansar ut ur hans händer och mun. Orden är sådana, som ett silverne stoff som faller efter honom där han går.

Nu tog han sig in i ett nytt rum, och det silvergnistrande avtog, blev bara som ett regn efter honom. Här var allting helt annorlunda; han steg ned ett steg, kanske som kom han in i en ny krets, ett nytt omfång; han var redan på väg in i nästa kapitel, textavsnitten gled ihop och kom omlott. Han förstod hur - men inte varför, det fanns kanske ingen anledning mer än denna: att man rör sig i rum efter rum - det skulle hänga ihop. Här var allting alldeles svart. Och han tog upp den pärlan, mindes en kort sekund hur den hamnade i fickan - hur hans halva ansikte låg som ett öppnat musselskal och pärlan lyste upp mot honom med sitt mörker. Kastade den ut i svärtan. Och genast kom nya ord ur kroppen. De simmade som genomlysta blinda fiskar från djuphavsmörkret.

78 Ingenting finns inte

2010-01-13T12:47:00.003+01:00

"Lycka till!"

Han kikade upp. Såg de andras ansikten som vita fingeravtryck mot den svarta himlens silhuett, hur de tittade ner på honom där han firade sig ner i Intet.

Det var ganska långt dit ner. Problemet med bottenlösa djup är själva bottenlösheten; djupet i sig kan man begripa, men att det är ändlöst är svårt att omfatta. Embryo funderade på det där, medan han sjönk. Sverkcer höll tag i tampen där uppe och släppte på rep efter hand.

"Om man kan föreställa sig ändlösheten", tänkte Embryo. "Då är den ju omöjlig."

Alltså fanns det en botten på det bottenlösa.

Alltså landade han till slut. Mjukt och varsamt. Han tråcklade sig ur vidjorna och ropade uppåt.

"Allt är bra! Jag är här nu!"

Han fick inget svar, ingen hörde honom längre. Precis som alla ljud försvunnit ner hit, samman med Jock och Jolm, försvann alla ljud även uppåt. Det bottenlösa hade sin motsas där ovan, därifrån han kom. Där satt de andra nu och väntade, på andra sidan Intet. Eller satt och satt, de började röra på sig; det var ju kallt och träligt att bara sitta där och hoppas på att Embryo skulle återvända med de förlorade jepparna i sinom tid. Man kan tänka sig allt det här som om de befann sig vid ett svart hål, vid händelsehorisonten. Ingen - som är kvar hitom - vet egentligen vad som sker på andra sidan. Är det vår egen värld, där också, som börjar om? Går tiden baklänges? Upphör all massa, eller blir den bara mer och mer komprimerad, tills den - liksom ändå - upphör? På samma sätt vet inte den som har klivit över - eller firat sig ned igenom - händelsehorisonten, vad de sysslar med som är kvar. Vad gör man medan man väntar, när man inte vet riktigt på vad? Åh, man sysselsätter sig. Man skriver. Man söker jobb. Utbildar sig. Lagar middagar. Idrottar. Spelar sällskapsspel. Snackar skit. En del gör nästan ingenting alls: vegeterar, mediterar, sitter på en krog och väntar på att de ska tända i taket, reser jorden runt och kommer tillbaks med en enda säker insikt: den är rund på riktigt.

Farran var en sådan där som hittade på grejer, för att få tiden att gå. Han och Sverkcer såg sig om efter något att göra om eller konstruera eller åtminstone ifrågasätta, analysera. Det fick bli skotern. Motorn. Skidan där fram. Traktorbandet under. Man kanske kunde använda sig av de där grejerna, för att hjälpa Embryo?

"Vi kan bygga en hiss", sa Farran.

"Nja", sa Sverkcer. "Det är nog ingen idé att ta sig dit ner, flera. Vi kunde kanske konstruera en kommunikationsapparat? Någon slags radio, eller en gps-sändare?"

"Hm."

Medan de stod så och funderade, satte Brollan igång med en tävling, eller lek. Tjugo frågor. Ormsaltare fick vara först ut. De andra bestämde så en person som han skulle försöka gissa sig fram till; man valde Embryo. Efter tjugo frågor hade han inte kommit en tum närmre ens en aning om vem det kunde vara.

"Är det en han?"

Fnissanden.

"Ja. Nej."

"Är det en hon?"

Mera fnissanden.

"Nej. Ja."

"Är det en vuxen person?"

"Njae ..."

"Är det någon jag känner?"

"Njae ..."

"Är det ens en person?"

"Njae ..."

"Är det kanske en dockpojke?"

"Njae ..."

"Är det jag själv?"

"Nej. Absolut inte."

Så höll de på. Det tog timmar i anspråk. Är det en tjock person. Inget ordentligt svar. Lång? Ibland. Kort? Ibland inte. Och så vidare.

Morran var kanske den som var mest lugn, i sin väntan. Det var som om hon hade hittat hem, kände hon, där hon nu satt. Benen över kanten till bråddjupet. Framför henne rymdens mörker. Stjärnor som avlägset brann. Bakom henne världen, långt där borta hennes hem, gatan där de bodde, alla vardagsbestyr och göranden. Här dock, fanns ingenting sådant. Tomhet bara. En skön sysslolöshet. Hon åt lite av matsäcken som Brollan hade gjort i ordning: mackor med marmelad och kaviar och ost och korv och pastej och grönsaker, alltihop samtidigt.

"Ja. Du gillar ju pålägg."

Drack lite varm choklad ur en termos. Blåste på den heta drycken; det blev en dimma framför henne av ånga och stjärnljus. Det här hade hon aldrig upplevt förut, men kanske var det i den där röken det uppstod - eller kom det ur djupet nedanför, där nere där Embryo nu var. Det kom ord ur henne. Versrader. Hon ville inte kalla det poesi, men det kändes så. Det var något som snuddade vid henne. Ord kunde kanske förändra människor, det var vad hon tänkte när hon satt där. Hon såg plötsligt ord som alldeles fysiska gestalter, som varelser. Hon hade dem omkring sig där i snön och där borta i himlen. Allt var mycket sällsamt.

Och långt - oändligt långt - där nedanför stod Embryo. Och upplevde ungefär samma sak, men på sitt eget vis. Hur språk och text och formuleringar - ord - förändrar oss människor. Manuskriptet växte under skjortan. Papperet började vidga sig, breda ut sig; det var som en sköld eller ett pansar av papper som beklädde honom. Ett underställ av skrivark; eller ännu värre: hans hud blev till papper. Han rörde sig försiktigt framåt. Ja. Han prasslade. Ja. Han var gjord av ord, helt och hållet, nu.

77 Den högre meningen av ingenting

2010-01-12T22:00:00.004+01:00

Storkram. Igen.

Skotern stod på höjden och gnistrade. Morran som kom klivande i snön. Brollan efter. Och det lilla husdjuret Mysko som kom flämtande och gnyende.

Embryo blev tvehågsen, plötsligt. Han kände - det tog en stund innan orden kom till honom - att nu blev det här lite för familjärt. Det var så orden föll: Familjärt. Intimt. Onödigt. Han älskade sin mor, det var inte det. Han fördrog sin bror; de var olika som eld och vatten men också lika starka och bra kompisar. Men det här var Embryos upptåg, det var hans berättelse, hans väg; allt det här som omgav honom nu - snölandskapet och natten och gestalterna som andades ut rök över evighetens avgrund - var hans värld, det kom ur hans manuskript.

Han klev sålunda fram och omfamnade Morran.

Och hon: "Lilla gubben."

Och han: "Ja ja."

Han blev både en liten grabb igen - och en vuxen man. Det räckte nu, Morran min. Han drog sig ur hennes famn. Och han och Brollan boxade varandra på axeln, sa något i mungipan, lagom kaxigt. Men glädjen var inte profund över denna plötsliga återförening. Det största var på sätt och vis att känna Mysko igen, den sträva och pirrande pälsen mot näsborrarna och de mjukvassa tassarna mot kinderna. Men Mysko var ändå bara ett djur, en tyst medföljare, trofast och rar men till ingen större nytta. Gruppen blev för stor. Embryo förlorade greppet, överblicken. Där borta satt Farran, vid stupkanten. Han verkade spana ner i det bottenlösa, han ropade något.

"Är ni kvar där nere?"

Orden bara föll som tomma droppar. Inte ens ett eko hördes.

Där borta Madame Mandelbröd, fortfarande liten som en pyssling i snön. Hon hade Ormsaltare brevid sig, den annars munviga lilla dockan som nu satt knäpptyst och skakade i kölden. Och så Sverkcer; han hade tvinnat ihop ett rep snabbt som attan av granvidjor och ihoplånade klädesplagg och nu skulle han angöra det någonstans för att sedan fira sig ned i djupet.

"Eller du kanske ska det, Embryo?"

"Vad? Förlåt? Vad sa du? Jag var förlorad i ... berättelsen."

"Men bra. Du kanske ska fira dig ned i dess djup."

"Ja", sa Embryo.

Han såg på de församlade. Det var just det han skulle göra. Inte lämna dem, men ta ett steg till, komma ner i något nytt och ännu mera okänt. Han kikade över kanten: det nästan tjöt om den kompakta tystnaden där nerifrån.

"Ja", sa han igen. "Jag ska dit ner."

Det var följdriktigt, konsekvent, logiskt (i den mån han sökte logik; egentligen sökte han: ingenting; han ville vara öppen, tillåtande, låta orden rasa ner i avgrunden som sopor i ett nedkast; man skulle kunna sticka in huvudet och höra intets rumlande och tumlande: det var poängen med allt - ingen alls) och han tog därmed tag i tampen Sverkcer höll i sin hand.

"Visst", sa han. "Någon måste göra det."

Jock och Jolm var borta, det var som om de hade singlat ner i djupet; de hade inte upplösts men slukats, blivit ett med mörkret som omgav det stora Intet. Embryo kände hur de ordknappa resterna av manuskriptet var med på noterna: "Ner i svalget Embryo, det är rätt. Ta med dig storyn bara, se till att alla ord kommer med mot jordens växande innandöme. Vi går från det luftburna till alltings - och ingentings - mitt."

76 Snöbollseffekten

2010-01-11T21:36:00.001+01:00

Embryo kände igen sig i det här; han hade vandrat i öknar och över hav och han hade gjort långa turer under himlens tomhet. Han hade varit vid isarna lång norröver och han hade känt fruktansvärd kyla förut. Nu gick han där igen. Men i ett annat landskap, mer böljande än ovanför polcirkeln, mer varierat än i en öken, mer begränsat än ett hav. Här fanns dungar av träd, oerhört snötyngda och en del omkullrasade och med brutna grenar. Här fanns rester av boningar; man såg skjul som var brända eller bara sammanrasade, då och då passerade man något som kunde ha varit ett värdshus eller ett härbärge. Men inte nu; nu var allt utblåst, tomt, övergivet.

"Var är vi?"

Det var Ormsaltare. Han gick sist i det lilla tåget, bar en rest av den stora hatten över sitt huvud, som skydd mot snöfall och blåst.

"Var är vi och vart ska vi?"

Hans krafter tynade. De andra, utom Embryo och Farran i täten, greps också snart av missmod. Jock och Jolm hade slut på ord. Fickorna var tomma; de slog på dem och ropade.

"Embryo! Hur mycket är det kvar av manuskriptet?"

Embryo drog försiktigt upp ett lösblad, läste.

"Det är kapitel 76 nu. Snöbollseffekten."

"Sjuttiosex!?"

"Ja."

"Då är det bara en kvart kvar, på ett ungefär."

Det var Jock som sa det där sista. Han sa det till Jolm, förklarande. Jolm sa genast emot; de var skrivna så - som enäggstvillingar och samtidigt som varandras motsatser; de var så de fick näring, så de fick liv. De blev till i konflikten mellan sig själva och varandra; uppstod liksom i ett mellanslag, en paus.

"En kvart", sa Jolm. "Så kan man inte säga."

"Kan man inte?"

"Nej."

"Det kan man väl."

"Inte."

"Jag gjorde det. Nyss."

"Visst visst. Men det sög rätt hårt."

"Gjorde det?"

"Ahum."

"Inte!"

"Jo."

"Nej."

"Jo!"

"Nej!"

Och strax övergick den verbala fighten i en reell, riktigt fysisk. De gick på varandra med nävar och knän och karateslag och skallar och nu brottades de, tumlade runt. De rullade i den djupa snön. Hela sällskapet hade precis då nått en höjd. Man gjorde halt, såg ut över nejderna. Det blixtrande snölandskapet med himlen svart med sina stjärnor svagt lysande. Vintern var tung och dov och mäktig. Man kunde nästan vänta sig att se stjärnfall och norrsken. Sverkcer, lite drömsk och naiv som han var (mitt i sitt högtstående teknikkunnande och sin närmast överjordiska uppfinningsrikedom), föreställde sig för ett ögonblick att jultomten skulle komma svävande där ovan, i sin släde och med renarna framför.

"Men nej just ja", tänkte han. "Den tiden är ju förbi. Det är januari nu. Och tomten är dessutom död."

Jock och Jolm slogs allt vildare. De rullade runt och nu blev det till en boll omkring dem av kramsnö. Bollen växte och de två kombattanterna hamnade efter en stunds fäktande med knytnävar och dojor i något slags hopplöst ingrott läge; de stod bara och vickade och flåsade - som en enda stor ilsken organism - innan de tippade över och började rulla. Och rulla. Och rulla. De kom utför slänten som en växande kula; kulan blev bara större och större och när slänten övergick till en brant växte den i allt högre hastighet och nu - de andra stod kvar långt ovanför med munnarna öppna som häpna hål och händerna höjda i ett hopplöst försök att hejda - såg man inga kroppar eller huvuden längre utan bara en väldig bomb av snö som störtade utför.

Där var ett stup. Där var världens ände. Och nu föll de. Nu störtade de ut i det virvlande stjärnhimmelsmörkret, Jock och Jolm, som en spelkula ner i en snurrande roulletteskål. Där satt de fast, i en siffra. Tiden stannade. Åskådarna bävade. Rouletten stillnade.

"Vad blev det blev det? Blev det 42?"

"Dumsnut, så många siffror finns det inte."

"Det måste ha blivit en nolla. Jag menar ... de där två."

"Precis. Två. Det blev det. Bollen krossades och den ene - Jock - hamnade i tvåan. Och den andre i nollan."

"Två punkt noll."

Det sista var det Embryo som sa. De hade alla rasat nedför slänten och branten och låg nu vid stupets kant, där - vid världens ände - och blickade ner i evighetens djup och mörker. Jock och Jolm vinkade lite fånigt; de hade kunnat göra det här bättre, det insåg de nog själva. Hur skulle de komma upp nu? Och var var de? De skulle just fråga varandra, när de hörde knattrandet av en gammal snöskotermotor långt där uppe. Det var Morran, förstås. Och Brollan. Brollan vid styret och Morran där bak. De hade Mysko emellan sig, det lilla djurets öron fladdrade i fartvinden.

75 Skotern

2010-01-10T19:28:00.006+01:00

Nu fick de mycket att fundera över. Farran anslöt sig till gruppen. Vad annars skulle han göra? Gå hem till Morran; ja, förvisso. Hon undrade ju en del. Men inte värst; det finns förklaringar till det. Vilka? Vi får besöka henne. Läsa om det.

Det var sent hemma i huset på Embryos gata. Farran hade försvunnit nedför gatan tidigt - före gryningen - samma dag. Morran hade sett honom vindla bort, med armarna i luften och med stora steg. Det var inte första gången, förvisso, som han bara gav sig iväg. Förr hände det oftare; han klev på en buss eller en båt eller ett tåg och var borta någon vecka eller två. Längsta passet var en månad; då kom han hem med väskan full med leksaker från öststaterna: små speldosor, dockor man kunde vrida upp, märkliga mobiler som hängde överallt i huset och snurrade.

"Jag ska sälja dem", sa han. Och gjorde så. Det var alltid den typen av övningar han begav sig iväg på. Business. Idéer som kom plötsligt.

"Jag ska tämja björnar, det är nog min grej."

"Vad säger ni om vi skulle bilda en familjecirkus. Du Embryo kan trolla. Bob kan vara världens starkaste tonåring. Mariella, du kan väl gå på lina?"

"Ska jag? Det kan du gott väl göra själv."

"Jag tänkte kasta kniv. Skjuta revolver."

Så - det mesta av hans vilda utflykter blev kortvariga odysséer i äventyrens värld. Morran hängde på, ibland, ibland inte. Och nu satt hon där, i kvällningen, vid sin tekopp som rykte och sitt korsord som bredde ut sig över köksbordet. Allt hon såg - när hon spanade ut genom fönstren - var sin egen darrande spegelbild. Hon tänkte att han nog kom tillbaks, det var ju det vanliga.

Därför satt hon någorlunda tillfreds. Hon hade Mysko i knäet, strök den lite sträva, lätt doftande pälsen. Ibland tittade djuret upp, såg på henne, gäspade, la sig ner igen. Hon hade också Brollan hemma; han bar omkring burkar med tvättat grus och våta, nysköljda akvarieväxter. Nu kom han förbi med en plastpåse fylld av vatten och simmande ciklider. Han stannade upp.

"Är Farran inte hemma än?"

Morran lyfte huvudet, precis som Mysko nyss, och såg på sin son. Hon var kanske lite ledsen ändå, det syntes; rynkorna blev liksom stramare och djupare och håret skimrade lite mer sorgset, torrt, än annars.

"Näej", sa hon. Inget mer. Det lagoma lugn hon nyss befann sig i, det gled undan. Oron kom. Hon tänkte så, att man härdas inte. Att låtsas som om man är nöjd med detta, att han kan bege sig iväg och komma tillbaks. Som en gummituta. Det var inte klokt, det insåg hon. Varför skulle hon sitta där, och vänta, som någon slags Penelope? Varför skulle inte också hon ut på äventyr?

Och på det viset bröts allting upp. Gamla invanda föreställningar och mönster försvann, blev till nyheter, sensationer. Morran reste sig, drog ner korsordet i golvet och gick med raska steg ut ur köket.

"Packa din ryggsäck Bob!"

"Va?"

Brollan stod i trappen med sina fiskar.

"Jag ska ju ... jag håller på och gör rent ..."

"Häll i dem bara. Och packa lite matsäck."

"Men", sa Brollan. "Vart ska vi?"

"Hämta hem dem", sa Morran. Och med de orden var hon ute i hallen, drog på sig pjäxor och jacka och skinnmössa och vantar.

Hon kikade ut.

"Det är mycket snö", sa hon. Hon såg upp mot himlen.

"Vi kan ta skotern", sa Brollan. Han var ikapp nu, med på noterna. Slängde på sig en halsduk och ett par vantar och klev ut i trädgården.

"Men vad är det här?" sa han.

"Vaddå?" sa Morran.

"Hela marken är täckt av ord."

"Det är det jag säger", sa Morran. "Vi måste hämta hem dem."

Samtidigt - miltals bort - hade Sverkcer och Farran med gemensamma krafter och med redskap som mobben från forut kastat ifrån sig i snön huggit ner granar och bundit vidjor och konstruerat snöskor åt dem alla. Knivigast och pillrigast var det att binda dem på de små figurernas - Ormsaltare, Mandelbröd, Jock och Jolm - fötter.

"Men det gick", sa Sverkcer stolt.

"Yes", sa Farran och tog täten. "Då gick vi då!"

74 Det omöjliga

2010-01-09T13:00:00.006+01:00

Farran och Embryo. Embryo och Farran. Det blev en sån där kram som går till världshistorien, en roterande kamera runt de två, man kan riktigt se hur hela omgivningen stannar upp och hur mobben som nyss närmade sig med högafflar i nävarna och lynchmord i sinnet, hur de gör halt och ser på varandra och på dem som kramas. Vi kan ta en närbild på Madame Mandelbröd: ett styng av svartsjuka i den blicken. Vi kan titta på Jock och Jolm, de tokiga tvillingarna: de börjar också att kramas, jättemycket. Vi kan se på Ormsaltare Långe, dockpojken, hur han ser ned i marken: han har nästan aldrig fått en kram, han har aldrig haft en pappa, en vän på riktigt, ingenting. Och sist den unge Sverkcer. Han klev fram, lite försagd, och gav Frank en kram han också, drogs in i kramen som en liten vante.

Vi backar kameran, lyfter den i en kran och den snuddar granarna här omkring, hur snön faller från grenarna, hur småfåglar tittar fram ur mörkret, hur rådjuren kommer vandrande på skaren, en älg klampar fram, varg och björn och räv och järv och där en uggla vars blåa skugga glider över snötäcket och där några yrvakna möss som skuttar fram och där ... nej nej nej. Sluta. vad är det här? Vervremdung, eller Disneyklubben? Ska vi ha sådana här overkliga scener? Ska vi kliva ut ur händelseförloppet på det här sättet? Börja filma? Ska vi sälja godis också, utanför entrén? Ska vi inte ha reklampaus, köra in en ismaskin och en splitterny, kinesisk Volvo som lottas ut i publiken? Ska vi inte erbjuda reklamplats i texen - här? Produktplacera dig själv eller ditt varumärke, här. Bär in skyltdockor och klä dem i Embryokläder: blå livrérock, svarta skinnskor med silverspännen, hosor i mörkt linnetyg, kråsskjorta och sidenschal, piskperuk och innanför kragen resterna av ett manuskript: det mesta av det är nu spritt över världen som snöflingor. Nej nej nej. Sluta. Det här är omöjligt, det är värre än språkmaterialism: det här bryter sönder hela berättelsen. Vi lämnas utanför, vi förlorar fokus.

Tillbaks. Snabbt.

Embryo kramade om sin pappa. Farran - Frank Foster - kramade om sin son. De såg på varandra. Farran sa något till Embryo om att de hade trott att han var förlorad för dem, för alltid. Embryo sa något om att äh det där har vi inte tid med nu. Se. De är efter mig. De vill döda mig. Eller värre. De vill lyncha mig, visa upp mig för världen.

Men Embryos farra var ingen duvunge. Han var vietnamveteran; han bar på sina hemska minnen och sin sorg, men också på sin kunskap om stridskonst och självförsvar. Genast gick han därför till attack. Mobben stod där, som de fårskallar en mobb ofta blir (det är ibland som om ju fler de är, desto sämre fungerar synapserna mellan dem, desto glesare blir det mellan de vettiga besluten: mobben är alltid dummare än sitt incitament, den är som en eld som bara växer och växer) och försökte fatta något gemensamt beslut. Det gick inte. Det tog för lång tid. Frank Foster hann gripa tag i en av dem som stod längst fram, en karl i snickarbrallor och stövlar och en bakåtvänd keps och snusbuss under läppen som rann brun och jädrig. Frank kastade karln åt vänster. Grep tag i en ny. Kastade denne åt höger. En ny, en sista; den här skrek han rakt i ansiktet. Han sa vad han tyckte, Frank; han var sådan: frank utav sig.

"Vad i helvete gör ni med min son era små jävla idioter!"

Och den han höll i, det var ett klent litet käril, en tant just i pensionsåldern i öronlappsmössa och med vad som såg ut som en rubank tungt hängande i handen. Vad skulle hon ha gjort med den? Frank slet den ur hennes grepp och hivade ut den i snölandskapet. Han svor.

"Själva fan så dumt folk det finns i den här helvetes jävla världen."

Och sen släppte han tanten; hon dråsade ner i snön, innan hon kravlade sig upp och såg sig modstulet om. Tillsammans med sitt anhang - nu gick de med facklorna slocknande och släpande i snön och hötjugorna dragna efter sig som sopkvastar - dröp hon iväg. Farran sträckte nävarna i luften och tjoade.

"Motstånd", sa han. "Det är vad som krävs."

Och sedan vände han sig mot Embryo och Sverkcer främst. Pojkarna som stod i hans närhet. Farran tittade upp i träden som omgav dem, han såg trasorna av den störtade hatten, spåren av sönderrivna papper, orden som låg omkring dem i snön. Jock och Jolm hade fickorna fulla av allt det där fortfarande; de kom fram och gav honom varsin liten näve. Farran ruskade på huvudet.

"Jag behöver ingenting", sa han och såg på det pyttesmå figurerna. "Det går ett spår hela vägen hemifrån och hit. Ett spår av språk och ord."

Han la armarna i kors.

"Embryo", sa han.

"Yep", sa Embryo.

"Ska du med hem nu, eller?"

Embryo såg på gänget som omgav honom. Så små de fortfarande var, gestalterna. Men ivriga. De ville göra klart vad de hade startat. Och Sverkcer, deras chaufför och konstruktör, han stod med händerna i byxfickorna och såg pillemarisk ut. Embryo vände sig till sin pappa.

"Inte en chans", sa han.

73 Kraschen

2010-01-08T09:42:00.009+01:00

Det var något som definitivt inte fungerade som det skulle i hatten. Sverkcer var inte glad, alls. Han svor, på sitt sätt, där han hukade över instrumenten.

"Jämra", sa han. Och drog i en tåt. Den lossnade. Han höll upp den i mörkret. "Jämra tåt", sa han.

Samtidigt: Jock och Jolm öste ut papperslappar över världen. De var så glada över detta. Allting hade plötsligt fått en mening. Eller massvis av dem: oändligt många. De gjorde, äntligen, skillnad. Ormsaltare också, han rev remsor ur manuskriptet - det tycktes aldrig ta slut - och knipsade dem i småbitar och lät dem flyga iväg som snöflingor. Även Mandelbröd hjälpte till; hon var dock mer fysisk: hon kom nära Embryo och tog i honom, kände innanför rocken, fingrade på skrivarken där under.

"Ge mig ett till", sa hon. "Ge mig mera Embryo."

Han dock, drog sig undan. Det kittlade på ett obekvämt sätt, allting.

"Sluta", sa han.

Men hon gav inte upp.

"Mera", sa hon. "Min lilla flicka. Min ros."

"Men snälla", sa Embryo. "Jag är inte din."

"Jo", sa hon. "Jo du är min. Min. Ge mig mera."

Till slut var Embryo tvungen att ta i, han satte händerna mot Madame Mandelbröds byst och tryckte - eller försökte, hon var mycket stark och tung - henne ifrån sig. Farkosten vippade. Samtidigt hördes Sverkcer grymta där nerifrån maskinrumsmörkret; allt ludd och tyg och pinaler av stål som spretade.

"Still i hatten!"

Men ingen brydde sig. Jock och Jolm kastade ord ifrån sig, utan urskillning nu. Hela världen skulle frälsas av språk och innebörd och självreflektion och kunskap och ord ord ord. Ormsaltare hörde heller ingenting, mer än ritschandet och ratschandet av sönderrivet papper; han verkligt älskade detta: att destruera. Och Embryo hade hamnat i riktig brottning med Mandelbröd. Hon grenslade honom; hennes svettblanka ansikte och de väldiga läpparna som skulle ner mot honom. Han kunde ju inte slåss. Men något måste göras. Han vred sig åt sidan, hon föll omkull, de tumlade runt.

"Still i hatten!"

"Min! Min! Min!"

"Inte!"

"Ord ord ord!"

Ritsch. Ratsch.

"Ord ord ord!"

"Vi störtar!"

Och så gick det. De föll. Som en sten. Ett lod. En stjärna: nej. En kloss: ja. En tumlande virvlande hatt, fylld av skrikande livrädda varelser: ja. De föll och de föll fort, det var en hemsk upplevelse; genom Embryo rusade livet i snabba bilder, en filmremsa sprutade ur sig händelser han aldrig någonsin mer skulle minnas. Detta var slutet, det var tvunget. Nu slog de i ett träd. Hatten slets i stycken. Tyg. Kroppar. Skrik. Nu ramlade de ur grenarna, en efter en. Ner i snön. Och, de klarade sig. Fallet dämpades av snötyngda granar och de klarade sig fint. Hatten var trasig. Mörkret tätt. De hade vissa blessyrer, förstås: värst däran var Ormsaltare - hans huvud hade lossnat från kroppen och han fick ägna en god stund att ranta runt i skogsmörkret och leta efter det. De andra dock, kunde mest borsta av sig och se sig om och upptäcka varandra och nicka bekräftande.

"Yep."

"Vi överlevde."

"Yep."

"Vi är väl den typen. Sådana som klarar oss."

Nu hördes rop i fjärran. Man såg eldar där borta. Facklor som brann. Det var en folkhop, en massa av människor som närmade sig. De såg hötjugor i luften. Brännbollsträn. Spadar och hackar. Man hörde folket, hur de skrek.

"Demoner! Djävlar!"

Och nu närmade de sig där nere, i snön kom de. Kanske hundra stycken. Kanske flera; det var en riktig mobb, ett äkta uppbåd. De skränade och skrek. De ville åt dem. De var täckta av papper och ord, som zombies just utklivna ur en eld, askgråa och eländiga. De vrålade som orcher, som vansinniga, ordlösa, livrädda. Embryo insåg att det var fara å färde. Han satte av framåt. Snön var djup här. Det här var inga drivor av ord, det var äkta snö, kall och torr och knastrande; han sjönk ner i skaren och rev sina ben och händer blodiga. Mobben kom närmare; nu kunde man se deras ansikten och vilda ögon. Eldsflammorna brann mot snön som blod. Ropen var ohyggliga, rakt ur strupen bara, som spyor av luft och hat.

"Aaargh!"

Embryo stannade upp. Såg på de andra. Mandelbröd som kom sist med kjolarna hopplöst nedtyngda och släpande i snön. Ormsaltare just före med det osäkrade huvudet kippande. Jock och Jolm först med famnarna fulla av papper ännu; de vände sig om kastade nävar av ord bakom sig.

"Ta de här! Era jäklar!"

Men det var lönlöst. Mobben var för snabb; de kunde röra sig i den här terrängen, de var vana, de flöt fram som vargjägare eller snömän. Och just när de var så nära att man kunde känna lukten av dem - av ilska och skräck - hördes ett brak från andra hållet. Mobben stannade upp, såg in i mörkret. Embryo vände sig om. Alla stod stilla. Väntade. Vad var det? En björn. Något värre. Fler vedersakare, fler faror. En vilde som kravlade ut ur natten, täckt av snö och borst och mossa och kvistar. Han reste sig i sin fulla längd. Råmade. Höjde ramarna i luften. Morgonrocken hängde som ett iskallt segel. Myssan på skulten var vit av snö.

"Farran", sa Embryo.

"Embryo", sa Farran.

72 Snökaos

2010-01-07T07:06:00.002+01:00

Även på Embryos hemmagata föll snön. Farran vaknade av att orden mjuka föll till jorden. Han gick upp tidigt, såsom han ofta gjorde, slog på kaffebryggaren och i bara morgonrock och nattmössa gick han ut i trädgården och tittade.

De låg i drivor, orden. Himlen var suddigt vit av allt som föll. Farran tog upp en näve, läste här och var. "Hemlängtan", kunde det stå. Eller: "närvaro", "sönderdelad", "zeppelinare", "fruktskål".

Han plockade åt sig fler ord.

"Ananas."

"Sälar."

Han satte ihop dem. "En zeppelinare av närvaro seglar över den sönderdelade ananasen."

Mera. Han fyllde fickorna. Gick in i köket. Hällde upp kaffe. Han kunde se hur snön föll där ute. Orden bara rasade ur himlen. Miljontals. Han hittade - oväntade - formuleringar för även detta, i högen han hade lagt framför sig.

"Meloner skärvor av ljus störtar i skönandarna där änderna skimrar."

Nu störtade Farran själv. Han såg sig falla som ett fladdrande ljus genom ett oändligt mörker. Detta fann han inga ord för; han såg bara störtandet som en inre bild. Och han drack av sitt kaffe, fyllde på med iskall mjölk, rörde om; tyckte sig se sig själv där nere i virvlarna av svart och vitt. Ett ord bara som virvlade - stumt skrikande - ner genom svärtan mot bottnen.

Nu var han tvungen att rusa ut.

Han blickade upp i himlen, mörk omkring allt det vita som föll. Hela trädgården var fylld av vitt, vitt, vitt. Han kunde läsa allting. "Tibets alla heliga huvuden på en lång bedjande rad; de är som kanonkulor eller blompistiller."

Embryo!

Farran vände sitt vinterbleka ansikte mot den svarta himlen och orden fläckade hans hud när de föll över honom. Det regnade språk över Farran som aska över ett ensamt berg i natten.

Nu ropade han upp i himlen.

"Embryo!"

"Kom hem!"

"Kom ner!"

"Kom hit!"

Och, nu var han alldeles öppen och skakande; tårarna började strömma nedför kinderna och han grep efter orden med sina uppsträckta händer.

"Embryo. Jag saknar dig så."

Nu gav han sig ut på gatan. Det såg lite farligt ut, nästan, med den medelålders mannen i bara tofflor och frottérock och en bylsig myssa på skulten som larvade runt i drivorna av ordsnö med de vita händerna vispande i gröten. Man kunde tro, vid en snabb titt, att han var vansinnig. En varulv i natten. Ett julfyllo på villovägar. Någon kanske såg honom bak en morgontidig köksgardin och ropade förfärat (men ej utan lite förtjust darr på rösten) in i sitt hus: "Ernst! Nu har Frank Foster fått fnatt ser du!"

Så var det nu inte. Fnatt, kanske. Men inte av det vansinniga slaget. Mer av det hoppfulla. Han stoppade ord i sina fickor och lyfte ord mot ansiktet och doftade på dem och då och då gjorde han halt och blickade upp i himlen igen och ropade.

"Embryo! Embryo!"

Han sprang, Farran. Nu var han ute ur förorten. Här vara bara fält och skogar. Himlen öppnade sig, stor och hög. Nu såg Farran hur snön föll, hur den virvlade i en bred och böjlig sträng, hur den vidgade sig som en tratt när den spreds mot marken. Och hur allting kom från samma lilla svävande punkt där uppe. Ett svart hål. En öppning in i rymden. Eller. Var det inte något som flög där uppe? Såg han inte händer som vräkte ut allt detta, små vispande händer som vräkte ut alla dessa ord över världen. Hörde han inte någon ropa, där uppe?

Men vad? Men vem?

Små ljusa röster, som pipanden mest. Nu såg han prickar bakom händerna. Ansikten. Munhål. Pigga små ögon som tittade ner mot jordytan, samtidigt som man färdades framåt, framåt, framåt. Och samtidigt föll alla dessa ord; de föll i en aldrig sinande ström. Det var som en käril utan vare sig stopp eller botten som flög där uppe. Farran satte efter, han sprang med viftande armar och nu slet han av sig mössan och fångade orden samtidigt som de föll. Och nu hörde han ropen tydligare där uppifrån, han hörde vad de skrek.

"Airborne is the shit! Airborne is the shit!"

71 Snöfallet

2010-01-06T10:47:00.006+01:00

I en liten stuga i fjälltrakterna bodde en gumma och hennes gubbe. De var över nittio år nu; de hade haft ett hårt och strävsamt, men gott, liv. De förberedde sig på något sätt på slutet. De ville göra det stilfullt (de använde inte själva det ordet, de gav inte det här skeendet någon egentlig analys, de bara levde, samman, och visste, av sig själva, hur det skulle vara; de behövde inte haspla ur sig en massa ord om det); de ville leva varje dag som var den den enda - som om nuet var meningen med deras varande på jorden - men samtidigt se framtiden - klivet till den andra sidan - an med tillförsikt.

De hade dock varit bedrövade på sistone, gumman och hennes gubbe. Det var den här värmen. Fjälltoppens kalott av is, den var borta. Det kom allt mindre vatten om vårarna, i bäckarna. Och sedan var det djuren, hur de hade dragit sig undan. Försvunnit. Deras tystnad. Just i år var det kallt, dock. Det var som om det var sista gången. Som om naturen hade spjälkat dem i ett sista desperat isfruset grepp.

Det här talte de om.

Gubben sa: "Inte kom kylan för sent eller för tidigt."

Gumman sa: "Näej du. Den bara kom."

"Jo. Som en domedag kom den."

De satt i brasvärmen. Langade in vedkubb efter vedkubb; hela förrådet brann upp den här vintern. De skulle knappast ha kraft att hugga nytt, i sommar och i höst. Det här fick vara det sista de gjorde.

"Den vintern tog oss."

"Som den gjorde."

Men. När de satt där, lite tårögda både av missmod och fina, gemensamma minnen, inträffade något alldeles oväntat. Mitt i det mest svidande januari; himlen hade varit kornblå och iskallt naken i dygn eftert dygn, kom ett milt och fint snöfall. Ett riktigt vintersnöfall, tungt och julaktigt och mäktigt. Gumman och gubben klev bägge i sina näverstövlar och gack ut.

Jo. Kylan var inte så hård. Snöfallet var vackert, på ett närmast overkligt vis. Inte hade någon av dem sett ett sådant snöfall förut. Och då hade de sett många, det var det enda de visste.

Gubben - han hette Efraim - sträckte ut en hand. Gumman - hennes namn var Himmelsfrid - gjorde likadant. De fångade snön i sina virkade vantar.

Förvånat läste de orden som låg där. Varje snöflinga ville säga något. De kunde sätta ihop dem, bilda strofer, meningar. Nu fyllde de ett ämbar och en hink med ord. Bar in dem. Satte sig vid elden. Började konstruera berättelser, sina egna.

Efter en lång stund sa gubben, medan han såg ned på sina girlander av meningar: "Minns du när vi hade kossorna på höjden?"

Gumman sken upp.

"Den sommarn", sa hon, "då lilldammen brast!"

"Jo", sa gubben. "Då föddes Lillan till hösten."

"Ring henne", sa gumman.

"Ska jag?"

"Gör det. Det var så längesen vi taltes vid."

"Hon. Med alla sina ungar och åtaganden och allt. Har hon tid med mig?"

"Tänk förbi det där. Hör bara av dig."

"Jomen", sa gubben. "Då ringer du upp Pojken."

"Den. Han har blitt så märkvärdig", sa gumman. Och la ut en ny rad ord. Hon såg på dem; hon sa: "Han bara tjatar om sitt, om jobbet, om hur märkvärdigt allt ska vara."

"Han är ännu ung", sa gubben. "Bara sextiotvå."

"Jomen", sa gumman. "Det ska han får höra."

Och likadant som det skedde hos gumman och hennes gubbe, likadant skedde det över hela världen. Ett märkligt snöfall föll, ett snöfall fullt av ord och samband, minnen och trådar, vänskap, släktband, berättelser. Folk började att skriva ner dem. Stava ihop sig och sitt liv. Man såg varandra, man upptäckte sig själva. Det var inget mirakel, det här. Det var bara text. Det var bara ord.

70 Airborne

2010-01-05T09:54:00.010+01:00

Jordklotets gröna fält, de var inte många nu. Man såg dem högt uppe i norr, ovanför polcirkeln. Jordens hjässa var som en grön liten hätta, det var allt. I övrigt det svarta havet och de grå öknarna och svarta städerna; man kunde ibland se gatljus gnistra och då och då ett flygplans lanternor. I övrigt skymning.

Hatten gjorde ett varv kring jorden. De satt alla förundrade och såg hur klotet roterade under dem. Där försvann Europa. Där tog Atlanten vid. Där var Grönland, nu isfritt och enastående; de gjorde en dykning för att kunna se de stålblå bergshällarna och de vajande ängarna. Här vandrade boskap, här sken solen. Men bara här. Nu drog de in över Alaska och ner i den amerikanska kontinenten; ärrad av vägar och människospår, piskad som en slavs rygg av alla dessa gråa streck, de spruckna motorvägarnas förbannelse. Allt man såg var förödelse och svärta. Övergivna miljonstäder. Skal av skyskrapor. Majsfält som stod nedbrunna och öde.

Nu Mexico, världens mesta sorg, ett ras bara av klippor och sand. Sydamerika, hett som i helvetet och med ett fåtal fläckar av ljusgul regnskog kvar; i övrigt uttorkade floder och öde landskap. Man såg gamar kretsa i bergen, de var det enda tecknet på liv alls.

Svisch. En gir över oceaerna. Australien: en blind fläck, ett vitt fält av salt och berg. Japan; här såg de faktiskt grönska, här gjorde de en djupdykning och nu vrickade hela hatten på sig i någon slags glädje. Här fanns folk. Båtar. Man drog upp fisk. Vinkade. Madame Mandelbröd skrattade där hon satt på hattbrättet och dinglade med fötterna i tomheten. Till och med Ormsaltare tjoade till.

"Hallå därnere! Yo Tokyo!"

Nu la de sig stilla. Hovrade över världen. Hatten var som ett eget litet rum i det stora, yttre rummet. Embryo hade accepterat situationen. Här mådde han gott, det gick inte att förneka. Det var skönt att ha Sverkcer, en like, vid sin sida. Sverkcer satt hukad nere i hatten och mekade med apparater och småkranar och aggregat; hela konstruktionen var - till skillnad från den hatt Embryo tidigare hade flugit i och med - mekanisk. Det här var ingen genuin flygande hatt, utan ett bygge, ett av människohand skapat flygfordon. Och den krävde därmed minutiös skötsel och omvårdnad. Sverkcer småsvor där han pysslade med mejsel och skiftnyckel; det var någon anordning i styrmekanismen som strejkade.

"Ska vi bli hängande här, mitt i allting?"

Både Jock och Jolm hjälpte honom så gott de kunde; de var bägge ett slags mekaniker från början och med sina pyttesmå händer var de ganska styva på att krångla sig in i de små instrumentdelar som utgjorde själva spindelverket till hattens flygmekanismer.

"Isses vad det här var knivigt", sa Sverkcer där han satt med en flik av hattyget uppvikt och ett helt nät av transistorer, elklablar, vridanordningar och miniatyrstag under sig. Hattens innanmäte var som ett skelett av tunt stål och elektronik. Allt var, med andra ord, fejk och attiraljer.

Embryo tog sig friheten att påpeka detta.

"Det här är alltså ingen riktig flygande hatt", sa han. "Ingen äkta."

"Jamen", sa Sverkcer därnerifrån där han kutryggig satt och mekade. "Jamen det är ju själva poängen med den. Att det är jag som har gjort den."

"Men den är inte riktigt riktig", sa Embryo. Han retades. Det var skönt. Han kände sig som sig själv igen, i sällskap av en gammal kompis. Man kunde plocka fram sidor som andra inte förstod. De finstilta dragen kom fram. Embryo som en person med fler dimensioner, en mer sammansatt individ än den som hade rört sig genom berättelsen tidigare. Han var ingen liten flicka. Han var ingen dockpojke heller. Han var Embryo, själva navet i den här storyn. Från att ha varit berättelsens rov, blev han dess huvudperson, dess egentliga motiv. Och där - mitt i den retfulla repliken - tog Embryo Foster ett kliv i sin utveckling. För omgivningen - Madame Mandelbröd, Ormsaltare Långe, Jock och Jolm och Sverkcer och himmelens skymning som omgav dem alla - var förändringen - till en början - knappt märkbar. Han var fortfarande Embryo, satt där i sina skor med silverspännen och sin blå livrérock och med händerna på hattkanten såg ut över det torra, fattiga jordklotet. Men - nu såg de det - det var något i hans hållning, i hans sätt att se sig om, som fick dem att reagera.

Först var det Sverkcer, han hängde på den retfulla jargongen; han sa: "Snacka inte om riktiga hattar ... du som är hur oäkta som helst."

Sedan var det Jock och Jolm; de pekade finger åt Embryo och pep: "Ska vi inte sprida texten nu, eller?"

Och Madame Mandelbröd, hon höjde en hand och hyssjade. Hon sa: "Jag tror att Embryo har något på gång. Jag tror att det är dags."

Ormsaltare Långe, han såg det likadant, han sa med stort allvar: "Nu sticker han in händerna i rocken, ser ni?"

Sagt och gjort. Embryo reste sig som en kalv i den vinglande hatten och slet ut manuskriptet ur rocken och nu delade han ut skrivarken till de andra och sa: "Riv! Riv dem i småbitar!"

69 På hemmafronten

2010-01-04T09:12:00.014+01:00

Sverkcer hade - bokstavligt talat - berättelsens fortsättning i sitt knä. Han satt med dem där, de små figurerna som alla oroligt ställde frågor till honom.

"Hur ska det här sluta?"

"Hur ska det gå för jordklotet, nu när vi är såhär pyttesmå?"

"Ja nu kommer vi ingenstans alls!"

"Vi är här för att skapa förändring. Men hur ska man göra det när det kommer att ta tio år bara att ta sig uppför den där trappan och ut genom dörren?"

"Det är inte rättvist!"

"Det är värre än så. Det är bedrägeri!"

"En bluff!"

"Taskspel!"

"Och det är hans fel!"

Det där sista sa de i en mun. Och de pekade alla på Embryo. De små vassa fingrarna. Tungorna som lipade. Han ruskade trött på huvudet. Han var sliten. Han var less.

"Äh", sa han bara.

"Svåra anklagelser, allt detta", sa Svercker.

Han tog sig an verkligheten ungefär som en kriminalpolis, den gode Sverkcer. Ett steg i taget. En detalj i sänder. Varje liten företeelse kunde vara viktig, och avgörande. Vad hade hänt här? Vem var vem i den här historien? Vilken funktion fyllde varje ting, varje skeende? Det första han gjorde var sålunda att förhöra Embryo om hans upplevelser, om vad som hade skett under den tid han hade varit borta. Försvunnen.

Embryo la armarna i kors och såg på sin gamle kompis.

"Försvunnen?" var Embryos svar. "Jag har inte varit försvunnen."

"Men", sa Sverkcer. Han pekade på Madame Mandelbröd och hennes kumpaner. "Nyss var du lika liten och underlig som de här ... typerna."

"De där", sa Embryo. "De där är riktigt obehagliga gestalter. Betrakta dem som hjärnspöken."

"Inte då", sa Sverkcer. Och klappade den lille Ormsaltare försiktigt med pekfingret på det blanka huvudet. "De är riktigt gulliga."

"Du vet inte vad de är kapabla till", sa Embryo.

"Nej det är sant", sa Sverkcer "Det vet jag inte. Berätta."

"Men ..." sa Embryo. Han hade ingen större lust. Han tyckte att det kändes avigt, apart, fel. Han hade tagit sig igenom alla dessa umbäranden och förvandlingar, ständigt jagad och påpassad av de här små gestalterna. Nu fick det räcka. Han var hemma. Han var tvungen att ta det härifrån. Börja om på nytt.

"Jag vill gå hem", sa han därför. "Jag vill hem till min mamma och pappa. Morran. Farran. Jag vill gosa med mitt husdjur, med Mysko. Jag vill sätta mig i tevesoffan och zappa. Jag vill dricka ett glas mjölk och bre en skorpa och lägga på en klick aprikosmarmelad. Jag vill vara mig själv igen. Verklig."

Sverkcer såg på honom. Och på de små figurerna som han nu hade satt på en rad i sitt knä. De la alla armarna i kors och såg lika buttra ut allihop. Han kunde höra hur de började viska till varandra, hur det väste och pyrde om dem: "Atombomb ... spänga allting ... hopplöst ... vält världen."

"Jag vill veta vad som har hänt", sa han. Han såg på Embryo igen, han försökte göra det övervägt, målmedveten. Han sa: "Ta det från början. En sak i taget. Ett ord i taget. Kapitel för kapitel."

"Alltihop?"

"Ja."

"Aldrig i livet."

Embryo vägrade. Han såg hela händelseförloppet framför sig, som bilder ur en stumfilm: folket som revolterar i förtvivlan, alla dessa köpcentran som ligger ödsliga om natten, Arktis som smälter och upplöses i intet, de brinnande hamnarna, öknarna som breder ut sig, havet som stiger, människor på flykt undan sin egen undergång. Och det sista: dödsrikets iskalla mörker. Det var så hemskt. Han ville verkligen inte mera. Han hade ett femtiotal meter hem till huset där han bodde. Det var bara att resa sig och gå.

"Jag vill hem Sverkcer", sa han. Han var rädd att han skulle börja gråta. Han ville inte det. Inte här. Inte nu.

Sverkcer la en hand på hans arm. Han sa: "Jag har en sak här borta." Han gjorde en gest med huvudet, in i källarmörkret. Han såg ner på de små ilskna figurerna. Och upp på Embryo.

"Jag tror att den skulle intressera er alla."

"Vad är det?" sa Embryo.

"Kom med, så ska jag visa."

Och Sverkcer tog upp Mandelbröd och de andra småfigurerna i sina händer, medan Embryo motvilligt reste sig och knatade efter. I rummets bortre ände fanns ett draperi. Mörkrött, i dov sammet. Svercker drog undan det. Och Embryo blev uppriktigt förvånad över vad som mötte dem där bakom. Han klev in, vände sig om mot Sverkcer och frågade: "Hur? Hur har du åstadkommit detta?"

"Jag har arbetat länge med den", sa Sverkcer. "Och det är först nu det börjar likna något. Det är först nu jag tror att jag kan få den att fungera."

"Men jag antar att det är några detaljer som saknas", sa Embryo.

"Exakt", sa Sverker. "Och jag tror att du vet vilka."

"Mässingsklockorna", sa Embryo. "De flygande bjällrorna."

"Plocka fram dem", sa Sverkcer.

"Jag vet inte var de är?"

"Åjo. Kolla bakåt i berättelsen. Har du dem inte där?"

Och Sverker satte ett finger i Embryos bröstkorg och genast fladdrade ett skrivark fram; det letade sig ut ur kragen och Embryo var tvungen att ta tag i det; han läste igenom det skrivna: "Och sedan formade de en pil, de små klockorna; en triangelformation, de tycktes samordna sig och ligga stilla, sviktande i rymdens vakuum, innan de visslande sköt upp i himlen och var borta."

Och när han tittade upp och såg den väldiga hatten som stod uppställd i rummets ände, erfor han hur bjällrorna kom åter till honom. Det ringde till i huvudet och när han ruskade på papperet gled de ner - som kom de flygande ur hans inre rymd - mot golvet som vattendroppar, skapade en formation och flög bort till hatten. Satte sig tillrätta. Var tillbaks.

"Sådärja", sa Sverkcer. "Nu kan vi färdas snabbt. Effektivt."

"Vi?" sa Embryo.

"Du och jag", sa Sverker. "Och de här förstås", sa han och stoppade ner figurerna i den väldiga hatten. "Det är de som vet vägen."

"Vart?"

"Uppåt. In i himlen. Vi ska sprida ditt manuskript Embryo. Hoppa upp i hatten bara. Bli airborne."

Och Embryo hörde Jock och Jolm där nerifrån, hur de pep: "Airborne! That is the shit!"

Och sedan deras ljusa, höga skrattsalvor som mjukt ekade i hattens mörka och väldiga hålrum. De satt där alla nu, förberedda. Och hatten hovrade, lyfte. Taket lyftes undan som en väldig hand och de sköt upp i kvällshimlen under tystnad. Embryo stack huvudet över kanten och såg sin hembygd där nere. Villagatan. Butikerna. Spåren ur hans barndom. Höjden där de rika ungarna bodde. Höghusen längre bort; där kunde han nästan se dem leka, Abuabu och han själv och Sverkcer och alla de andra barnen. Det var längesedan nu, hur de rasade över gårdarna och hur de ven ner till Embryos hus på sina cyklar. Hur de rusade in i köket och tömde kylskåpet på mjölk och hur de vräkte i sig skorpor. Det var livet han såg där nere, hur det svepte förbi.

68 Katakomberna

2010-01-03T09:47:00.009+01:00

Och när mörkret skingrades runt honom, klev han ut ur grottan och ned i en vit flod av silver. På andra sidan en svart strand med svarta träd. Himmel av stål och skugga. Han vände sig om. Där satt Sverkcer med sina enorma händer i knäet och såg på de små figurerna som nu hade satt sig på bordskanten allihop och pratade med honom. Han tycktes lyssna intresserat. Ingen av dem såg åt Embryos håll. Ingen av dem såg hur rummet i den här änden öppnades, hur väggen blev ett membran som långsamt evaporerade och hur han klev ned i silverfloden och nu tvingades att simma.

Det var segt och tungt. Vattnet var alldeles blankt och kändes mer som flytande metall än som en mjuk vätska; det gled av hans händer och hud omedelbart, sögs inte fast. Han blev aldrig blöt, bara kall och illa till mods. Nu nådde han land, grep tag i en trädrot och hivade sig upp. Vände sig om igen. Han var ute ur Sverkcers hus; det låg som en liten ljus fläck på den motsatta stranden; hela villaområdet gled bort nu, som var det en ö eller en hägring. Han kunde se lekplatsen där han klättrade i ställningarna som sjuåring. Han kunde se Närlivs där han brukade köpa sitt lördagsgodis. Dvdbutiken där de hyrde sina Disneyklassiker varje helg. Där var hans eget hus, villan där han antog att Morran och Farran och Brollan och Mysko bodde kvar (det skulle de alltid göra, det var för evigt).

Han var tvungen att lämna det bakom sig nu, det förflutna. Dået. Barndomens och ungdomens alla fantasier och förvillelser. Det fick vara nog nu. Han vände det ryggen, såg inåt land. Nu grep manuskriptet tag i händelseförloppet, och honom. Livrérocken öppnade sig som en teaterridå och pappersbunten föll ned i hans händer. Nej. Det var ingen bunt, inga hundratals ark. Det var ett enda. Enormt. Hopvikt. Gulnat. Kanterna tycktes brända. Papperskvaliteten tycktes mer gå åt gammal hud eller tjockt pergament. Han vek upp alltihop.

Kartan beskrev det land han nu vandrade i. Tomheten. Det enda som var utmärkt i terrängen var en byggnad, rundformad, längre fram. I övrigt var allt öde och dött. Torra, svarta träd utan fåglar i grenarna. En händelselös, vit himmel. En sol som lyste men inte syntes någonstans. Skarpa och otäcka skuggor. Här var varken kallt eller varmt; marken var varken slät eller kuperad, här fanns inga variationer utan bara likformighet. Tillvaron var skräckinjagande enahanda. Och Embryo var tvungen, det sa kartan honom - den satt fastklämd i hans händer och tvingade honom framåt, framåt, framåt - att gå till platsen som var markerad med ett svart kors. Tornet.

Nu var han där. Kartan veks ihop och försvann in innanför hans rock, la sig tillrätta. Det var bara att öppna den mörka dörren med det ögleformade järnbeslaget och gå nedför den svartblanka trappan.

Väggarna lyste, som av skiffer eller kattguld, och ju djupare han gick desto vassare och mer intensivt blev det mörka ljuset. Han nådde nu bottnen. Trappan försvann bakom honom som en rasslande orm, mörkret tog vid.

Här låg döda kroppar, många hundra, tusentals; ju längre in i det lysande mörkret han gick, desto fler döda. Det var bara skeletten kvar av dem, och gråaktiga klädespaltor, spruckna, söndrade. Skallarna grinade mot honom, ögonhålarna skrek ut sin blindhet. Men Embryo var aldrig rädd, han gick målmedvetet och sakta framåt, kunde känna hur ben och kranier krasade under hans fötter. Och han gick i timmar. Längre in. Djupare. Han måste ha vandrat förbi miljoner döda till slut. Gångarna här nere i underjorden förvandlades till bara ben och vithet; det var som att vandra i katakomber byggda med de döda som material.

Nu fick han ändå göra halt. Vägen var slut. Han vände sig om. Mörkret hade hela tiden slutit sig om honom och det fanns ingen återvändo, ingen väg tillbaks. Framför honom var heller ingenting. Bara en lysande tomhet. Ett gap in i ingenting. Han sträckte in sin hand. Kylan var ohygglig, det var som om materien grep tag i honom, eller värre: hans hand försvann i Intet. Och allt han erfor var att Intet gjorde ont. Han förstod att på andra sidan detta var allting över. Det var vid alltets slut han befann sig. Och därmed vid slutets början. Men Embryo var inte färdig för detta ännu, att förgås. Han drog tillbaks sin hand. Han hade fångat något. Det lyste svagt i handflatan. En liten kula av ben. En liten rullad, fint putsad pärla av människoben. Embryo stoppade den snabbt i sin ficka.

Och sedan gjorde han det omöjliga, han tog ett djupt andetag och kastade sig tillbaks in i det omslutande mörkret. Han sprang. Han sprang som aldrig förut. Han sprang som om det var detta han var född till, att rusa genom det kompakta mörkret. Han hörde hur skelett och benbitar sprack och sprängdes under hans fötter. Han kunde känna hur fingrar och naglar sträcktes efter hans ben, hans händer, hans hår. De döda ville ha honom, de ville slita honom ned i sitt eviga rus av bortovaro, de ville göra honom till sin.

"Kom ... kom ... kom."

Men Embryo vägrade. Han sprang och slog sig fram och ju mer de döda försökte fånga in honom, desto snabbare sprang han, desto hårdare gav han tillbaks. Till slut var det som förvandlades han till en skrikande springande blixt, ett dån bara, ett vrål av skräck och - samtidigt - av livslust. Han skulle ut, han skulle tillbaks, han skulle hem igen.

Och där såg han floden. Lika vit. Lika kall. Han dök i. Det flytande silvret slöt sig om honom och han simmade sprattlande, helt nyväckt nu och nästan galen av denna vilja att komma tillbaks. Stranden. Husen där borta. Barndomslandet. Villagatorna. Grinden. Där satt hans farra i en stol i trädgården, lyfte sitt huvud från vad han pysslade med - han täljde på något eller skruvade fast något i något - och såg tyst på Embryo. Embryo hade inte tid att stanna, inte tid att snacka med Farran nu. Det fick bli sedan, det fick bli senare. Nu sneddade han bara över gatan och rusade in på Sverkcers tomt och in genom dörren och genom hallen och nedför trappan till källaren och genom den vita, förbjudna dörren och in till Sverkcer som satt där med händerna i knäet och samtalade med de små figurerna: Mandelbröd, Ormsaltare, Jock och Jolm.

De såg alla på Embryo när han tumlade in och satte sig på en pall bredvid Sverkcer. Lika stor. Lika väldig. De små på skrivbordet höjde sina händer och ropade av pur förvåning.

"Hur gick det där till?"

"Hur blev du, plötsligt, sådär stor?"

Embryo pustade ut. Skrattade till. Ruskade på huvudet.

Han sa: "Jag var på den andra sidan, det var allt. Och vände."

67 Fladdermusgrottan

2010-01-02T09:27:00.009+01:00

Sverkcer satt med sin skruvmejsel i handen och gned sig om hakan och tittade skeptiskt på den lille Embryo som stod på arbetsbordet och gestikulerade. En leksak var det bara, en lilleputtare.

"Hallå där Sverkcer!"

Sverkcer såg sig om i rummet; det for förstås igenom honom den enkla förklaringen att han hade blivit vansinnig, eller att han sov, hallucinerade, hade ätit någonting verkligt felaktigt, fått i sig ett gift. Men han anade att det han upplevde här var alldeles sant och äkta. Det stod en liten Embryo där, bland verktyg och skruvar och limtuber, och vinkade och ropade. Och nu kom det fler, ett helt litet gäng av figurer klättrade ut. Han såg på dem, gned sin haka allt hårdare och ångrade kanske att han hade rusat nedför trappen från sitt pojkrum - när han såg grannbarnens stora hund komma rusande med ett gnistrande klot i miunnen - och roffat åt sig tingesten och skyndat ner hit till sitt gömsle för att undersöka saken. Han borde blivit kvar där uppe, framför tevespelet eller bakom fantasyboken eller bara vänt sig om i sängen och somnat om.

"Det här är ändå ett slags dröm", fastslog han. "En vakendröm."

Och han lutade sig fram och studerade figurerna som nu allihop gick omkring på bordet. De muttrade för sig själva, såg yrvakna och lite rufsiga ut. Nu ställde sig en av dem, en ytterst liten liten kille med trähuvud och blankmålad skult och stora klumpfötter, och pekade på honom med en liten trävante till hand.

"Bzrsstzzz!"

Sverkcer fattade ingenting. Han lutade sig fram.

"Säg igen", sa han. "Du är så liten att jag inte fattar."

Och den lille klarade strupen, höjde handen igen och pekade på honom.

"Sätt tillbaks oss i havet!"

Sverkcer visste inte vad han skulle svara.

"Havet?" sa han därför bara.

Och den lille fräste något igen - alldeles ohörbart. Sverkcer vände sig istället till Embryo. Var det verkligen han? Hans gamle vän, klasskompisen? Grannen? Killen som alltid var full av idéer och påhitt? Franks och Mariellas son? Han som varit försvunnen sedan långliga tider nu; man trodde att han hade rymt, i förstone, givit sig iväg ut i världen. Alla dessa idéer just. Alla dessa tokiga infall. De hade väl dragit honom med sig. Så hade man resonerat. Till en början. Men nu, då han hade varit borta i över två månader och ingen hade hört ett något ifrån honom, hade man oroats på ett nytt sätt. Unga människor som bara ger sig av, det är en sak. Men att inte höra av sig, att inte ge sig tillkänna, det var inte likt en sådan som Embryo Foster. Han var ju en sann vän och en god familjemedlem, en sådan som brydde sig. Man hade börjat räkna bort honom. Tänkt att något hade hänt honom. Ett brott. Han kanske hade fått en knäpp, fullständigt. Vad kan man veta om folk?

Den sista gången Sverkcer såg honom var när de var på väg till stan för att begå ett studiebesök med skolan; han kunde minnas Embryo på bussen - den där spjuvern i sina hiphopbrallor och väldiga tröja och hur han lät och förde sig. Alltid liksom antingen skrattande och snackande - bottenlöst och vettlöst - eller också knäpptyst och alldeles försvunnen i tankar.

Vad kunde man veta om en sådan där lustig prick som just Embryo, egentligen? Vad hade han för bilder i sitt huvud?

Att han dök upp igen - på det här viset - var inget som förvånade Sverkcer. Men samtidigt: kunde man se ut såhär? Bli såhär? Krympt. I slang med en liten docka. Och den där kvinnofiguren i gammaldags klänning med volanger och allt. Skruvlockar. Mouche. Vad var det för party, detta, egentligen? Till anrättningen slöt sig dessutom två flinande filurer som gick med armarna om varandra och tycktes diskutera - eller snarare smågräla - något väldigt internt. Sverkcer såg hur de plötsligt började knuffas och hytta åt varandra med de knappnålsstora knytnävarna.

Nej, han kunde inte tro på detta. Han vände sig till Embryo och sa det till honom.

"Du har gått för långt Embryo", sa han. "Det här köper man inte."

Och nu såg han hur Embryo gjorde en gest åt honom. Sätt ner handen, betydde den. Plocka upp mig.

Och så gjorde Sverkcer. Han lät den lille Embryo klättra upp i hans handflata, kände hur den lilles små skor (var han inte udda klädd? ålderdomligt? såg han inte lite lätt tjejig ut? var det här Embryo, egentligen? den Embryo han kände?) knatade omkring och hur han nu satte sig och tog tag i tummen.

"Lyft upp mig!" ropade Embryo.

Och Sverkcer lyfte upp honom. Han la ena handen över den lille kamraten, så att han inte skulle trilla ner. För Embryo blev dock denna handling ödesdiger, och hemsk. När Sverkcer lät vänsterhanden kupa sig över högerhanden, bildades ett mörkt hålrum - en grotta - där Embryo fångades in. Han satt nära Sverkcers varma tumme, som intill en väldig droppsten, och grottrummet gungade omkring honom. Ett däst vinddrag drog förbi. Han kände en obekväm doft av handsvett och fukt. Mögel, kanske. Svamp. Grottan tycktes växa omkring honom, taket lyfte sig. Han hörde fladdrandet av vingar, tunna, vassa. Nu såg han dem. Vampyrerna. Fladdermössen. Hur de dök ner mot honom och hur han fick vifta undan dem. Han sparkade med fötterna och täckte ansiktet med armarna och han var tvungen att hålla igen munnen. Fladdermössen angrep hans ansikte, han kände deras klor och tänder mot läpparna och ögonen.

"Detta är döden", tänkte Embryo. "Det måste det vara ... ögonblicket när de slemma varelserna rasar in dig och du uppslukas av mörker."

66 Gargantuafamiljen

2010-01-01T12:32:00.009+01:00

Farkosten stannade plötsligt. De olika personerna ombord - Jock och Jolm som satt hukade över ett parti Alfapet (alla bokstavsplattorna var blanka och alla ord de la var innehållslösa), Ormsaltare Långe och Madame Mandelbröd (den förre satt nu vid spakarna till farkosten och den senare stod och såg ut över vattnet som omgav dem alla), samt den unge Embryo Foster (som nyss hade rest sig upp från det blöta golvet och nu strök ut sin skrynkliga och vid det här laget vedervärdigt smutsiga livrérock) - fick göra en paus i sina åtaganden och samtal.

Luften stod helt stilla. Alla rörelser var frysta.

En väldig hand sänktes ned i vattnet. Farkosten lyftes upp och ett enormt öga stirrade in i den; någon skakade på alltihop, satte örat till det. Nu såg ögat på dem igen. Någon sträckte på armarna, vände farkosten upp och ned. Embryo och alla de andra befann sig i ett stillastående kaos; de kunde inte röra sig samtidigt som världen ruskades om, och om igen.

Det var ett barn. En kanske tvåårig flicka - men stor som ett åskberg - som satt i badkaret med håret blött och krispigt av badskum. Hon skrattade, kastade farkosten ifrån sig - allting studsade och tjongade och flöt i väldiga vågor. Nu öppnades badrumsdörren och en mor kom in, hennes böljande kastanjebruna hår och hennes vita, självlysande frottémorgonrock - allting skimrade som i ett sken av frostat vinterljus. Om det lilla barnet i badkaret var jättelikt, så var mamman ohygglig. Bara hennes händer - som nu kom ned i badvattnet med en ohyggligt stor tvättlapp, den var som ett råsegel - var stora som åkertegar. Hon slevade upp farkosten och såg på den, förvånat.

"Men lilla Bebban, var har du hittat den här?"

"I blubblorna", sa flickan. Hennes röst var ljus och barnslig, men stark som en orkan. Embryo och de andra skälvde där inne av oväsendet.

"I blubblorna som blubblar!"

Hon skrattade och slog i vattnet med sina väldiga labbar.

Och nu kom ett barn till, en liten (ja i jämförelse med modern var han liten, men i sig var han lika hög som ett Eiffeltorn) glad pojke i randig t-tröja och fräknar. Han bar på en ohyggligt stor leksaksbrandbil. Den kastade han ifrån sig så att världen skakade och small. Nu slet han farkosten ur moderns hand och pep: "Min! Min! Min!"

Sedan smet han ut ur badrummet och dundrade ner för en enorm inomhustrappa. Ut i hallen, här var högt i tak som upp till himmelens rand. Köket. Med möbler stora som skyskrapor och en förskräcklig pappa som satt vid bordet; han var som ett troll, en kutryggig vilde, ett helt Mount Everest som satt och sörplade i sig en ö av puffar och filmjölk. Allting gurglade och smackade och lät. Han släppte sig och det smattrade och ven i luften som efter en atombombssprängning.

Och nu dök det värsta av allt upp. Familjevovven. Ett monster. En typisk reklamfilmsgoldenretriever med glada pigga ögon och en fladdrande slemmig hängmatta till tunga. Tänderna brann i lysrörsljuset. Den lille pojken langade iväg undervattensfarkosten - den kom som en brant lyra och ljus och ljud slungades omkring där inne och det enda Embryo hann tänka var: "Nejmen herrejävlar alltså", innan hunden fångade u-båten som en boll i käften och rusade ut på trädgårdstomten och ut genom grinden och ut på villagatan och bort mot ett hus på andra sidan gatan. Han fladdrade uppför en trappa och ställde sig på bakbenen och krafsade mot en dörr.

Här kände Embryo igen sig. Han hade varit här förut. Många gånger.

Det var hans kompis Sverkcers farra som öppnade. Också han ohyggligt stor. På huvudet sin sedvanliga basker, den satt som ett flygande tefat där uppe och vippade. Den långa droppnäsan sänktes ned mot hundens väldiga nos. De gosade ihop sig.

"Lassie", sa Sverkcers farra. "Kommer du?"

Hunden gnydde, släppte ner undervattensfarkosten som en liten trasråtta eller en gummiboll på förstutrappen. Sverkcers farra skulle just plocka upp den, när Sverkcer själv kom rusande; han kastade sig fram och ryckte åt sig den rundformade tingesten, blickade in i den. Embryo ville så gärna säga något. Ropa. Men han var som förstenad där han stod, som en liten platsgubbe, en leksaksattiralj. Sverkcer kikade in genom ett av bulbögonen. Han såg bestämd ut, klar i knoppen; som om allt detta var planlagt, genomtänkt. Som om hunden hade haft ett givet uppdrag, som om det var en del av ett projekt, detta att Embryo och Madame Mandelbröd och de andra leksaksfigurerna nu hade hamnat i händerna på Sverkcer.

Och Sverkcer liksom knuffade undan sin pappa som stod kvar där i dörren och nu sa något till den stora hunden, strök dess päls och pratade med tillgjord och näpen stämma.

"Lilla voffsingen."

Sverkcer skyndade in i huset med farkosten i händerna, tog sig genom en lång smal hall. Embryo hade varit här hemma hundratals gånger och lattjat som liten och, som större, varit med när Sverkcer utfört sina experiment och utvecklat sina uppfinningar. Han var ett universalgeni, den unge Sverkcer, ett fullkomligt snille. Nu tog han sig nedför källartrappen och genom den vita dörren med varningsskylten med texten OBEHÖRIGA SKJUTES UTAN FÖRVARNING och in i sitt laboratorium.

Han la upp den lilla undervattensbåten på bordet, tände en stark lampa och hukade sig fram med en skruvmejsel med tunt blad i handen. Försiktigt bände han upp en lucka och Embryo kände hur luft och liv strömmade in i hytten där han stod. Han kunde röra sig igen, allt fick fart och kraft, och han klättrade genast ut till Sverkcer och ställde sig med händerna i sidorna och ropade upp till den jättelike kompisen.

"Hallå där!"

65 Den vansinniga planen

2009-12-31T08:32:00.011+01:00

Planen var lika dum som hopplös. Embryo låg och lät verkligheten susa förbi där ovan som en blöt, mörk film, samtidigt som han lyssnade till Mandelbröds och Ormsaltares utläggningar. De kom fram till att man skulle ta manuskriptet och riva det i strimlor och sedan spola ned det på en mängd olika toaletter - world wide - så att människor, utan att de ens visste om det, kom, via avlopp och kloaker och vattensystem, i kontakt med texten.

"Den kommer till dem underifrån!"

"Och inifrån!"

De var övertygade om att samhället skulle förändras på det här viset, att en omstörtning skulle ske.

"Som det gick för Rom! Det var kloakerna som knäckte romarrriket också."

"Var det?"

"Javisst. De blev för långa. För många. För komplicerade. De blev infekterade, besmittade; virus och elände spreds via dem. Folk dog. Civilisationen kollapsade. Imperiet föll. Och människor fick börja om."

Och där var de nu, det var de övertygade om. De talade på det viset. I hiskeliga, framåtblickande metaforer. De befann sig vid en väldig port. Vid en nystart, på en höjd, i ett hopptorn, på krönet av en bro. De skulle över till andra sidan, de skulle få människor att självreflektera, att börja berätta nya berättelser, skriva en ny framtid. Och det skulle ske genom att man skulle inympa nya ord, ny text, nytt bläck och nya tankar i dem, via Embryos manuskript.

"Tänk dig", sa Ormsaltare. "Tänk dig en generalmajor. Eller en stridbar ayatollah. Tänk dig en stridslysten ultraliberal. En järnlady. Tänk dig hur de sitter där, och gör sitt tarv om morgonen. Öppna rakt in i heligheten. Och hur de, från andra hållet, fylls av grafit, av idiom, av stavelser och ord."

"Och på detta vis", sa Mandelbröd, "ska de modereras. Göras om."

"Tänk dig", sa Ormsaltare igen. Han var helt inne i sin vision nu. "Tänk dig", sa han, "en diktator med ett land och ett folk under sina fötter. Tänk dig en hänsynslös kapitalist, en miljöbov; tänk dig ett helt kollektiv, ett konglomerat av egoister eller obildade, oförstående människor som trampar över andra för att nå sitt mål. Sådana är människorna. Tänk dig en hoper tevegrönsaker som sitter och glor in i meningslösa teveprogram och vräker samtidigt i sig en massa onyttiga saker, fyllda av färgämnen, döda djur ... vet du vad man gör allt det där godiset av som folk äter ..."

Nu orkade inte Embryo lyssna mer. Ormsaltares människoförakt tärde på den unge mannen; han klarade inte av att höra alla dessa missförstånd, lögner, felaktigheter. Han satte sig upp. Han behövde säga något, protestera.

"Hela idén är idiotisk", sa han.

Och Ormsaltare tystnade tvärt. Vad var det här nu då?

"Idiotisk", sa Embryo.

Ormsaltare kippade efter luft. Visste inte vad han skulle komma med. Satt bara och glappade med dockmunnen. Embryos röst hade skurit genom den täta och fuktiga luften i undervattensfarkosten som en kall kniv. Madame Mandelbröd sa heller ingenting, på en lång stund. De hade liksom räknat bort honom, textbäraren; de hade betraktat honom som icke närvarande, medvetslös, hädan. Men nu var han tillbaks. Han reste sig. Han höll sig om bröstkorgen, kramade texten där inne, kände hur den vred sig, spjärnade emot, och öppnade sig. Han visste plötsligt hur det skulle gå till, hur den skulle nå allt och alla.

"Den måste bli airborne", sa han.

"Jaharu", sa Ormsaltare syrligt. "Och hur skulle det gå till hade du tänkt dig?"

"Texten måste flyga, den måste få vingar."

"Okej ... men hur?"

"Inte genom toaletterna i alla fall", sa Embryo och tittade ned på den lille dockpojken.

Ormsaltare såg i sin tur ned på sina väldiga träklossar till fötter, la händerna på ryggen. Han sökte stöd hos Mandelbröd med en ledsen blick. Hon å sin tur valde att titta ut genom farkostens bulbögon och på den förbiströmmande verkligheten där ute. Djuphavsraviner, fyllda av människors avskräde. Slagg som sjunkit från de ödelagda världarna där uppe. Bottnen täckt av livlöst, grått stoft. Allting var dött och naket och hemskt. Nu vände sig Madame Mandelbröd mot Embryo.

Hon sa: "Embryo har förstås rätt."

"Rätt?" utbrast Ormsaltare och pekade med hela handen. "Den där?"

Madame Mandelbröd reste sig och gick fram till Embryo och la en hand mot hans kind och såg på honom med huvudet på sned.

"Airborne", sa hon. "That is the shit."

64 Manuskriptets styrka

2009-12-30T08:36:00.011+01:00

Just när bläckfisken drog honom ner i djupet, kände han hur greppet om huvudet lossnade och käften öppnade sig som en slapp gummiring - det var som om luften gick ur hela odjuret och Embryo flöt långsamt och närmast livlös upp till ytan igen.

Madame Mandelbröd stod där, i den öppnade farkosten, med en fot på fönsterluckans kant och den andra ombord. Hon höll sin harpun sänkt vid höften, en tåt spelade och spände ner i djupet och tvillingarna stod bakom henne och drog och drog. Upp kom jättebläckfisken med blodet pumpande ut ur den glatta, bleka hjässan.

"Snygg träff", sa Ormsaltare Långe, som nu dök upp bakom Mandelbröd.

Han stod där, dockpojken, liten och tunn som ett rö, men samtidigt stadig och oberörd i den gungande undervattensbåten. Han lyfte en hand och vinkade med brädlappen, när han såg hur Embryo kvicknade till i solljuset och luften.

"Nu är nog texten lite blöt, eller vad tror ni?" sa Ormsaltare.

Embryo sa ingenting. De andra skrattade rått. Han kunde dock inget annat göra än att ta några trötta ryggsimtag emot dem. Mandelbröd böjde sig ned och tog tag i hans hand; med ett lätt svisch drog hon honom ombord på farkosten. Samtidigt surrade Jock och Jolm den väldiga bläckfisken under buken och man drog igen bulbögonen till luckor och i ett nu var man iväg; de susade lätt av propellrars rotation och elmotorers arbete.

Embryo låg på ett blött och iskallt golv; han var så utmattad av kampen och flykten under vattnet att han inte kunde röra sig, inte tala, han låg bara som en nyss fångad blåsfisk och kippade.

Ovanför sig kunde han se havet. Farkosten snirklade sig ner i djupet i väldiga girar, den liksom ormade sig fram och allting gungade och jippade. Havsytan var som ett tak, silverskimrande och då och då drev moln förbi långt ovanför; han såg solglimtar som stack som spjut ner i djupet, han såg hur nattmörkret kom, hur månljuset dränkte havet i glitter och hur ytan blev som en film av plast. Samtidigt färdades de, snabbt och långt. Någon gång gjorde man en kullerbyta, kom på rygg; Embryo såg då bottnen som man svepte förbi, ständigt lika grå och livlös; inga växter, inga fiskar, sjöstjärnor, maneter, ingenting. Jo, då och då ett vrak av ett fartyg, då och då multna kolsvarta trädstammar och en enstaka gång såg han liv; ett stim utmärglade plåtfärgade hajar som stirrade på honom med sina iskalla, döda ögon.

När Embryo låg där, och såg nätterna och dagarna passera förbi som stråk av ljus och mörker, som enorma rörelser utan vare sig liv eller drivkraft - förflyttningar bara av skuggor - hörde han samtidigt hur Mandelbröd och Ormsaltare diskuterade. De gick igenom sina planer för den närmsta framtiden. Han förstod att de hade fått ny respekt för manuskriptet han bar på sig, sedan sist. De ville inte riktigt befatta sig med det, inte in persona.

"Nej", sa Mandelbröd. "Det är alldeles för starkt."

"Ja", sa Ormsaltare. "Det tar över dig fullständigt."

"Slukar dig", sa Mandelbröd.

"Som en valfisk", sa Ormsaltare.

"Det lägger sig över dig som en alienmask; det tar sig in i ditt system och fyller dina ådror och dina tankar. Det äter sig in i dig."

"Som termiter."

"Som en svampsjukdom. Tumörer."

"Till slut blir du bara text, text, text. Du kan inte värja dig."

Och nu blev deras samtal brinnande intensivt. Embryo kunde höra stänk av både beundran och rädsla i deras röster.

"Jag", sa Mandelbröd, "blev min egen berättelse när jag fick tag i det. Det var inte bara behagligt."

"Man får en självbild", sa Ormsaltare. "En spegling."

"Text, text, text ... säg mig vem som hemskast i världen är?"

"Du. Du som är människa."

Och Embryo låg där på det blöta golvet och log inombords; han kände hur texten började fylla sin funktion, hur den tog över deras tankeliv. Han anade att de, på grund av att de själva hade mött sina jag i texten - han kunde se Madame Mandelbröd stå där på taket till skyskrapan och försöka övertyga sig själv om att - allt - detta var verkligt. Att hon verkligen fanns. Han kunde se hur Ormsaltare vred sig som en mask på en metkrok av självförakt och vämjelse när han läste igenom all sin misantropi, allt detta smutsiga hat. Han såg också sig själv, hur han stod mitt i den vita skrivarksöknen och såg sitt eget öga blicka ned på honom - Embryo själv - som en mörk sol. Genom texten, genom det manuskript han bar ovanför sitt hjärta, blev människor sig själva. Man kunde se igen.

Och han förstod att berättelsen skulle kunna sluta lyckligt, att Mandelbröd och Ormsaltare nu kunde bli hans och textens redskap. Att giftet flöt i dem. Att de var bokstäver i den oändliga mening som skulle förändra världen.

Och han hörde dem säga: "Vi måste sprida budskapet försiktigt."

"Ja. Och överallt."

"Men hur? Men hur?"

"Kanske via ... avloppet?"

63 Jättebläckfisken

2009-12-29T08:50:00.012+01:00

"Aldrig!"

Han reste sig i det vinglande lilla nötskalet, tog sig för bröstet och kände hur manuskriptet var varmt och tryggt där inne. Hur han bar det nya med sig. Förändringarna. De trådar som skulle nystas upp och virkas in i framtidens väv. Han hade den fria och nya människans text inom sig. Han bar på revolten och övertygelsen. Han ropade det över vattenytan.

"Ni fattar inte", ropade han. "Ni är bara ute efter att förstöra."

Madame Mandelbröd osäkrade harpunen, och utan ett ord avlossade hon pilen. Den sköt iväg med ett vasst visslande genom luften. Embryo kastade sig därmed ur sitt skal, dök några meter ner i det ljusa vattnet, efter några simtag slet han upp en cykel han hittade på botten. Han hoppade upp i sadeln. Satte igång att trampa. Efter honom kom de bägge grodmännen, Jock och Jolm, simmande med snabba snärtar. Madame Mandelbröd och Ormsaltare dök i den insektsformade u-båten och kom svepande med kraftiga tag. Embryo trampade på som en vettvilling, hela cykeln gungade och flängde och huvudet tjongade sig fram i vattnet. Han kunde inte hålla andan mycket längre, det insåg han.

Han cyklade nedför en brant backe, tog höger och kom ut på ett torg; bortom det ett parkeringshus, minst tio våningar högt. Överallt stod övergivna bilar; några flöt någon meter ovanför marken, andra hade vält och låg på rygg.

Kort paus. Han satt ned en fot i marken. Ville så gärna hämta andan. Men. Syret nästan slut. Han kände hur kapillärerna skrek efter mera. Vände sig om. Efterföljarna var nära nu. Jock - eller om det var Jolm det var omöjligt att avgöra bakom cyklop och simattiraljer -till höger. Den andre till vänster. Embryo sträckte ut en arm när den förste var riktigt nära, grep tag i cyklopet. Nu bildades fläckar för hans blick, enorma blodröda fält med vilt skimmer i, han skulle svimma, han skulle med all säkerhet kollapsa. Det tjöt i honom av ansträngning och dödsångest.

"Jag vill inte drunkna!"

Nu fick han tag om dykartvillingens munstycke, slet det till sig och syrebubblorna sprutade ut i vattnet. Embryo sög girigt i sig; nu fick han bitgrepp och läpparna slöt sig om utblåset och - äntligen - han kunde andas igen. Mörkret vek undan. Livet kom tillbaks. Muskler. Lungor. Huvud. Allt klarnade. Kunde fungera. Han andades, andades. Spottade till slut ur sig munstycket och slet det av slangen, såg hur den förtvivlade moståndaren med vispande armar tvingades att stiga upp mot ytan. Embryo hukade sig över cykelstyret och trampade igång.

Han cyklade in i parkeringshuset, uppåt, uppåt. På varje våning hundratals bilar, en del med dörrarna öppna och han såg ting som flöt ut ur skuffen på dem: gosedjur, förstahjälpenkuddar, kartböcker, små dvdskärmar, filtar, kläder. Ingenstans dock människor, inga vittrande lik, inga ansiktslösa uppsvällda kroppar som satt fastspända vid ratten. Han fortsatte att simma. Han blev trött igen; luften som han hyste i bröskorgen började åter ta slut, fläckarna för blicken steg som svarta solar, det blev svårt att fokusera. Nu fick han ett slag över ryggen, föll av cykeln och kom ned till den sträva betongbottnen. Gjorde sig beredd på motattack, tänkte att det var kvarvarande dykaren som var ikapp. Eller. Kanske Mandelbröd bakom spaken till en av u-båtens gripklor. Han vände om för att slita tag i grodmannens regulator eller slå en näve mot undervattensfarkostens buktande glas.

"Kom an bara", tänkte han. "Jag ger mig aldrig."

Men icke. Det blev ingen fight. Det här var värre.

Han var chanslös, med ens.

En bläckfisk angrep honom; huvudet stort som en oxe, knippet av våldsamma armar piskade honom. Havsskummet yrde. Han såg fiskens mun: en vit fladdrande tunga och en svart hålighet som pumpade ur sig bläck. Embryo sparkade i blindo, fick in en träff i något mjukt och kallt och nu var han tvungen att simma igen. "Vill inte drunkna!" Ett tag. Två tag. Han simmade uppåt i parkeringshuset, skruvade sig som i en enorm cylinder, fort nu; på vad som kan ha varit sjätte, sjunde våningen såg han havsytan, och nu var det nära, huvudet nästan spängdes. Syret slut. Men. Han kände hur bläckfisken var ikapp, hur den virade en arm om hans ben, hur han långsamt drogs tillbaks ner i djupet.

Han såg havsytan som en försvinnande spegel där uppe. Mörkret flöt in i honom och han förlorade medvetandet i samma ögonblick som bläckfisken väldiga mun slöt sig om hans förtvivlade lilla huvud.

62 De översvämmade länderna

2009-12-28T09:09:00.006+01:00

Han flöt.

Han satte sig upp.

Han satt i sitt skal.

Han höll om den kantiga relingen med sina små händer.

Öknen var utsuddad; allt var bara hav hav hav.

Ovanför honom himlen: den vita ögongloben med sin svarta sol som lyste med sitt mörka ljus över världen.

Han släppte nötskalets kanter en kort sekund, drog en hand genom sitt hår och över sitt ansikte. Han var uttorkad, liksom knastrig av salt och solbränna. Rocken vitnad. Han såg på sina händer, hur deras ryggar var sönderbrädda och rödfnasiga. Tungan låg torr och hopplös i munhålan.

Han ville ropa.

"Land!"

Han ville se en kustremsa. En stad. Hamnar som var fyllda av båtar och människor. Last som bytte ägare och transportmedel. Han ville komma in på en bar och stappla fram till disken och med skakande händer och och bakåtkastad huvud och med en röst av eld och törst säga: "Vatten!"

"Land! Vatten!"

Men allt han såg var hav, kolsvart, djupsalt, tungt och sorgligt hav. Och i havet flöt sopor. Överallt sopor. Hela planeten var täckt av detta sörjiga elände som stank av avfall och förruttnelse. Plastpåsar och frigolitstycken flöt som stora gungande öar; här och var låg döda måsfåglar med de gula näbbarna vidöppna mot himlen. På andra ställen konservburkar, härvor av gamla nät, döda växter. Nu kom till och med en bil flytande i sopmönjan, upp och ned och med ett hjul sakta snurrande, gnisslande i tystnaden.

"Hallå!"

Embryos hesa röst ekade över oceanen av avfall. Ingen svarade. Han grep tag i ett plastflak som drev förbi, resten av något emballage, till en plattskärmsteve eller en bluerayspelare eller en fritös eller en glassmaskin eller ... nej ... han tyade inte fantisera ihop var skräpet kom ifrån, det var bara sorgligt och dött, allt detta.

Istället paddlade han sig framåt. Det lilla nötskalet vrickade och gungade och segade sig samtidigt igenom geggan. Nu var han flott en stund, fick bättre fart och havet var plötsligt mer öppet, det var som om soporna skingrade sig eller drev med en annan ström. Här var vattnet mer ljust, han kunde se någon meter ned och nu anade han en botten. Den var märklig; där nere stod en parksoffa, där var en kundvagn parkerad och överallt stod bilar och andra fordon; genom ett cykelställ ormade sig svarta ålfiskar. Krabbor klättrade över taket till ett butikscentrum.

Siktdjupet var stort nu. Han såg en motorväg, sprucken av vatten och med böljande sjögräs uppväxt i mittrefugerna. Han såg en omkullvält buss; ett stim av gråa fiskar simmade just ut ur de öppna sidodörrarna. Där nere singlade en nästan helt upplöst kartong omkring, där drev väskor, klädesplagg ormade sig, ärmar och byxben liksom simmade som döda själar under honom. Överallt syntes spår av människor. Men ingenstans - han tittade upp och spanade av havsytan - syntes någon levande.

Han såg en vägskylt nu, omkullvält och rostig - Ocean Drive - och på nästa ett flygplan och texten International Airport. Och nu hörde han för första gången på länge ljud. De kom från djupet; tunga brölanden som från en fiskebåt eller en lastbilstuta. Nu dök en farkost upp; det såg ut som en flytande, illa ihopsatt, svävande jätteinsekt med bulbögon och väldiga gripklor till armar. I ögonen satt människor, som piloter. Han kände igen dem genast när de steg upp mot hans lilla vrickande nötskal.

Vid spakarna Ormsaltare Långe. Dockhuvudet var förstorat och glosögt där inne i globen där han satt. Bredvid honom Madame Mandelbröd. Och, som två grodmän hängande i rodren där utanpå, iförda syrgastuber, cyklop och vispande simfötter, de bägge sprattlande toktvillingarna Jock och Jolm. Embryo såg Mandelbröds stumma ansikte och Ormsaltares stela blick när de flöt mot honom och till slut ploppade upp till ytan som en kork och farkosten jippande och blippande pyste ur sig sin ballast och ett av bulbögonen öppnades med en smäll.

"Embryo Foster", sa Madame Mandelbröd. Och siktade på honom med en harpun hon höll i höfthöjd. "Har du en berättelse du vill lämna över till oss, måhända?"

61 Ibn Al Arabis kapitel

2009-12-27T07:34:00.014+01:00

Ibn Al Arabi tog emot Embryos lösblad och la det i sin egen bok. Han slöt ögonen och höll en darrande hand över pärmarna, vek upp en sida och läste. Han läste långsamt och utan att en endaste gång titta ned i texten.

Lyssna.

Kapitel noll. Ingenting och allt. Man kan befinna sig här och där samtidigt. Och det gäller både tid och rum. Att det skulle finnas något samband mellan platserna eller tillfällena, är underordnat. Det enda riktigt viktiga är att man befinner sig, att man är. Man kan inta olika skepnader, dessutom, beroende på var och när man är där man är.

Nu, exempelvis, är jag en arabisk tänkare, en sufisk filosof. Mitt skägg är långt och mina plagg är slitna av en lång resa genom tidens öken. Jag är poet. Jag är människokännare. Eller är jag inte det? Är jag bara ett embryo till vad jag tror att jag är? Är jag utbytbar, mot exempelvis en dadel, eller en apelsin?

Är jag, vad jag påstår?

Jag kallar mig handelsman, och genast läser du mig med ny blick, något besvärad. Jag har kanske skjorta och slips och sitter under en roterande takfläkt med en karaff vatten framför mig och två glas i ett kalt rum. Vi ska göra upp affärer. Det viktigaste för mig då, är att känna dig. Jag behöver veta hur du tänker, för att ana hur du ska reagera och - därefter - agera. Du heter Embryo Foster, du är en yngling stadd i ständig förvandling (såsom ynglingar är), eller oro - på ett slags inre, men alldeles fysisk och påtaglig - resa genom tiden du också. Och rummet. Och kropparna. Nu förhandlar vi. Jag erbjuder dig en miniatyrplanet, ett jordklot att genomströva. Du erbjuder mig en kort text: den här.

Jag är en tidsresenär. Jag är ett havsvidunder. Jag är en liten fisk som gömmer mig i korallerna. Jag är en dockpojke, sydd av garn och stuvbitar, mitt hjärta är av knappar. Jag är en voluminös förförerska och förstörerska, en kvinna i blanka, vida klänningar och hud av puder och parfym. Jag är en väktare med väldig haka och buskiga ögonbryn. Jag är en roddbåt. Jag är en döende kung i ett slott av mörker och ljus. Jag är en man i en fåtölj som sitter med en fjärrkontroll i handen och klipper sönder verkligheten. Jag är en pizzaslice den mannen äter, alla dess ingredienser. Jag är snön som faller i ditt skallrum. Jag är månen som lyser upp snön. Jag är döden, eller livet. Jag är din bästa vän, en liten grabb i randig t-shirt som står vid grinden till ditt hus och väntar. Jag är din pappa och din mamma. Jag är en dadelkärna som ligger på marken och väntar på att bli nedtrampad, bevattnad och att växa. Jag är Embryo, den unge mannen som vaknar i skuggan av en minaret. Jag är böneutroparen, mannen i den röda mössan. Jag är öknen. Jag är öknens dans, ett par steg bara och jag är stranden, blir till havet som skapar mina egna rörelser. När man lyfter på nattens lock och ser ned i havets speglingar, ser man mig dansa.

Plötsligt blev han tyst, Ibn Al Arabi. Rösten hade varit sjungande och märkligt ljus, hela tiden alltmer ljus och när de sista orden utsas var den närmast spröd; man kunde tänka på hur sand rinner från en hand till en annan. Och tillbaks igen. Det där tunna rasslandet.

Nu var han färdig. Utanför hördes hästar gnägga och män som ryade. Det hade börjat att blåsa; vinden slet i tältet och dess stag.

"Dags att ge sig av."

Och Ibn Al Arabi reste sig och bugade sig inför Embryo - som satt kvar i sin spruckna rock och sina skor med silverspännen - innan han lyfte en flik av tältduken och försvann ut. Embryo kom på fötter och skyndade efter, bara för att se ökenpoeten och hans anhang, handelsmännen som drog sina tungt packade hästar i tömmarna och slet sig fram i den piskande sandstormen, försvinna som blyertssudd i fjärran. Och när Embryo vände sig om för att söka skydd i tältet, var också det borta.

Stormen tilltog. Det blev svårt att andas. Sanden var svart och hård och slog mot ögonen och munnen och Embryo var tvungen att lägga sig ned, han kröp ihop som ett foster och drog rocken om sig som ett skal som nu rappades av ovädret.

"Jag är en valnöt", tänkte han.

60 Indiska oceanens glittrande botten

2009-12-26T15:30:00.006+01:00

Ibn Al Arabi öppnade så sin hand över Embryos. Och en kula föll ned i handflatan. Den var ohyggligt tung, det smärtade till i armen och han trycktes ned mot marken och såg hur kulan rullade ned i sanden och sjönk till hälften. Han satte genast igång att gräva fram den, lyfte den igen, nu med bägge händerna, fick kupa dem om varandra och lyfta, lyfta, lyfta. Han stod vinglande och öppnade försiktigt hålrummet och såg på tingesten.

Den var blå. Med gröna fält. Vita moln som svepte en bit ovanför. Han kunde se kontinenterna och haven och de bägge polerna. Jordklotet. Han vred på det. Där nere var de gula öknarna. Där nere någonstans stod han - i detta nu - och skärskådade sin tillvaro från ovan.

Och han kastade snabbt huvudet bakåt och såg upp i himlen. Ja, den var ett öga med mörkt iris och svart pupill. Ja. Där var han, som en mörk sol högt ovanför sig själv och den värld han skapade.

"Bytt är bytt", sa Ibn Al Arabi. "Nu vill jag ha mitt kapitel."

"Javisst, javisst", sa Embryo och stoppade ned den lilla, tunga kulan i sin ficka, kände hur den sjönk ned där i samlingen. La sig till ro. Embryo, så stor han ändå var, fick stå lätt lutad åt sidan på grund av den lilla kulplanetens tyngd.

"Vad ska det handla om?"

Ibn Al Arabi höjde en hand.

"Vänta", sa han. "Vi behöver slå läger."

Sagt och gjort. Man sadlade av hästarna och rullade ut de stora mattorna i sanden och reste tygtälten som genast smattrade i den hårda ökenvinden. Omkring dem höga dadelpalmer och apelsinträd i deras skugga. Nu satt de i Ibn Al Arabis tält, på varsin kudde. Embryo serverades nötter och frukt ur en lerskål. Den andre skar ett päron i två hälfter och räckte över den ena.

"Varsågod", sa han.

Embryo tackade och tog emot. Han fick sitta kraftigt framåtlutad; nacken tryckte mot tältdukens tak och armbågarna bulnade väggarna. Hade han kunnat, skulle han gärna sträckt ut sina fötter. Men då hade han antingen vält hela tältet, eller sparkat hål i det. Nu fick han sitta på ett åbäkigt vis på knä med hakan mot marken. Han plockade i sig av de - i hans fingrar - pyttesmå fikonen.

Ibn Al Arabi la nu ut texten. Det var som om han försökte vinna tid. Sno åt sig utrymme. Han hade redan en bok, visade det sig, som han drog fram ur sin klädesdräkt. Pärmarna var mörka och tummade.

"Jag har gestaltat fiskarnas liv", sa han. "Och korallernas."

"Jaså", sa Embryo. "Om det där vet jag ingenting. Vad vill du att ditt kapitel - det du nyss har köpt av mig - ska handla om?"

Arabi viftade avvärjande. Han sa: "Det där tar vi senare ... sedan. Vill du ha vin?"

"Nej tack."

"Jag har ett fantastiskt vin. Från Bekaadalen. Druvorna där mognar i fuktig skugga och het meja; smaken blir explosiv och kryddig."

"Nej tack", sa Embryo.

"Jag kan erbjuda dig en andel? Ett skepp lagrade tunnor?"

"Nej tack", sa Embryo.

"Får jag läsa för dig ur min bok?"

"Jag vet inte ..."

Embryo såg sig om, så gott det gick där han satt sammankrupen och trängdes i beduintältet. Han ville vidare, igen. Kulorna i fickan pockade på ett nytt vis. Glaspärlan. Silverkulan. Den svarta pärlan. Den blå miniatyrplaneten. Han saknade plötsligt Ormsaltare; den där vassa lilla dockkäften som aldrig glappade. Han skulle behöva någon som sa ifrån, var disktinkt och rapp och kunde rita upp en skiss åt honom. "Titta Embryo. Det här är världen. Du är inte dess mitt. Men du är dess motiv. Du har alltihop i fickan." Själv var han alltid så lost i sitt eget skeende. Det var som om trådarna hängde ur hans huvud som gamla trötta hårstrån.

Han plockade upp kulorna och la dem i handen. La örat till dem. Såg på dem nära. Ingenting hände, först. Han såg på Ibn Al Arabi som satt tyst med boken i sin hand, liksom frusen eller i djupa tankar; det var en paus här, händelseförloppet var alldeles avstannat. Embryo la tillbaks kulorna, de la sig i en särskild ordning, han visste inte hur. Nu kände han dock hur han - snabbt som en fingerknäppning - förvandlades. Tillbaks. Han krympte; var bara typ en och sjuttiofem igen och musklerna tömdes på styrka och must och kvinnobrösten skrumpnade; han blev sitt gamla jag igen. Embryo. En finnig yngling med lite säckiga brallor och en livrérock som nu - uttänjd och sprucken - hängde över hans lekamen som en filt över en flykting.

Han tittade upp. Allt annat var precis som förut. Poeten satt där, nu hade han börjat läsa, han reciterade ur sin bok, en märkligt böljande dikt; det här var text som Embryo aldrig tidigare hade mött. Stroferna beskrev ett hav som en gång var vid liv, men som nu var dött. Arabi kallade det Indiska oceanen. Den glittrande bottnen var förföriskt skön. Embryo försvann i dess skimmer. Han såg plötsligt fiskar, mångfärgade och med plutande munnar, simma genom vita städer av korall och sjögräs, brandgult och rosaskimrande. Vattnet var ljust och klart. Allt var vid liv. Det var poeten från öknen också sa till honom, vid avslutad läsning.

"Mitt i all denna sand, mitt i all denna förödelse ... finns minnet av liv."

"Okej", sa Embryo. Han drog en hand över sin trasiga, säckiga rock. Han väntade sig en reaktion. Att Ibn Al Arabi kanske skulle säga: "Oj vad liten du plötsligt är."

Men den andre tycktes inte lägga märke till något, eller möjligen icke bekymra sig.

"Men nu måste jag få veta", sa Embryo till slut. Han var rastlös. Tryckte in en dadel i munnen och tuggade, spottade ut kärnan i handen. "Ditt kapitel", sa han. "Vad ska det handla om?"

59 Att bära en berättelse

2009-12-25T10:01:00.003+01:00

Sandmänniskorna - beduinerna - visade sig vara handelsmän. Ytterst fredliga och godmodiga. Möjligen något bistra och envetna, men därmed målinriktade och okuvliga. De här människorna hade en särskild förmåga att nosa sig till sådant som var värt att förhandla om och kohandla med. Genast de såg Embryo, en jätte med skor med silverspännen och blå livré - en Gulliver i ökensanden - var det någon som utbrast: "Titta, en man som bär en berättelse."

Och de andra nickade med kännarminer. Någon kom fram och nöp honom i den slitna rockfållen.

"Jo jo", sa en man. "Här har vi en som har varit på många platser och upplevt många saker."

"Sånt där", sa en annan, "kan man slå mynt av."

"Vad ska du ha för din story?"

Embryo kände - det var en tid sedan nu - hur manuskriptet rörde sig där inne, gnydde. Lämna mig inte, sälj mig aldrig.

"Ingenting", sa han därför. "Den är inte till salu."

Dessutom, men det sa han inte till beduinerna, var de ju en del av den själva. Det var lite marigt att begripa, kanske, men man kan inte köpslå med det händelseförlopp man samtidigt deltar i själv. Då försvinner man. Då störtar man ner i ordschaktet som en abstraktion. Allt bli bara vagt och förvirrat. Embryo var mer konkret än så. Han vägrade köpslå om sina uttrycksmedel. Dock ville han gärna slå följe med handelsmännen; han var less vid att jobba på oljefält.

Han sa: "Jag kan bära era saker."

"Är du en djinn?"

"Ja", sa Embryo.

Och insåg att det var förstås det han var. Ingen annan än en ande kunde vandra - fladdra närmast - så obehindrat mellan epoker och rymder. Nu bestämde han sig dock för att bli kvar. Tretusentalet var kanske hans grej. Människorna här, de som kom vandrande in i den nyaste av tider, hade kanske lärt sig ett och annat av alla gamla misstag som årtusendena före hade begått. Världskrig. Förföljelser. Osämja. Man kanske hade förstått att det vore enklare om vi alla antingen slog just följe och vandrade åt samma håll, eller slog oss ned någonstans och odlade våra trädgårdar. Embryo själv hade alltid funderat mycket på gemensamma projekt; att man byggde effektiva, små, och människonära kraftverk (man kunde ha vindsnurror på mösstoppen eller bära jackor med solpaneler i ryggen) och uppfann nya energikällor och transportmedel och tog hand om miljön och varandra och - i slutändan - letade sig vidare ut i världsrymden för att där kanske hitta nya hem åt de varelser som skulle finnas kvar på jorden ända till domedagen.

Om allt det där tänkte han att han skulle kunna prata med de här sandmänniskorna. Så Embryo slog följe med dem. Lämnade oljefältet bakom sig och vandrade vidare. Han bar deras skatter och packning. Ibland bar han även beduinerna, de satt på hans axlar och såg ut över nejden. Han kunde, samtidigt, ha en häst under vardera arm och fickorna fulla av skaffning. Och de gick. Och gick. Och tiden gick. Och gick. Igen och igen. Samtalet om allt det nya och fantastiska gick inte alls bra, dock. Handelsmännen var hela tiden på Embryo om hans manuskript; de anade dess värde och började nu bjuda över varandra.

"Du får tio kameler för det."

Nej nej.

"Du får en kista med guld."

Nej nej nej.

"Du får en vingård. Och tio kameler. Och en kista med guld."

Nej nej nej nej.

"Du får vad jag har här i handen, det är allt."

Nej nej nej nej nej .... vänta. Stopp. Vad sa han?

"Vad jag har i handen."

De gjorde halt. Embryo satte ner dem alla på marken. Sanden var ett hav omkring dem; vid den här tiden hade hela världen blivit till bara detta - öken och hav, hav och öken. Handelsmannen höll upp en knuten näve. Embryo kände hur manuskriptet började åbäka sig innanför rocken. Och han blev nyfiken, gick ned på knä och kikade på den knutna lilla handen, petade på den.

"Där?"

"Yep."

"Men, det kan inte vara mycket?"

"Eller så är det det. Vad säger du?"

Embryo fick tänka efter. Göra ett överslag.

"Jag kan inte göra mig av med min berättelse", sa han. Men tilllade: "Du kan få ett kapitel, om du vill."

Mannen rynkade pannan, slog den lilla knytnäven mot hakan, hummade och muttrade. Man kunde se siffror och tabeller snurra kring hans huvud. Fanns det vinst att göra i detta. I ett kapitel, endast? Ja, det var möjligt. Om det fick bli hans eget.

"Okej", sa han därför. "Om det får bli mitt eget."

"Javisst", sa Embryo. Han drog fram ett ark ur manusbunten och synade det. Det var alldeles vitt och oskrivet. Han frågade: "Vad heter du, min vän?"

"Ibn Al Arabi."

58 Sandmänniskorna

2009-12-24T12:31:00.004+01:00

Oljebolaget satte honom genast i arbete. Han fick bära pipelines, långa rördelar, från ena änden av oljefältet till det andra. Tiden gick. Han arbetade hårt. Sanden runt omkring honom och himlen var som ett vitt, väldigt skrivark. Embryo var själv en bokstav, ett ord. Han rörde sig i sin egen berättelse; han sköts fram mellan meningarnas olika satsdelar som ett kommatecken eller ett semikolon.

Då och då tjöt ett flyglarm och de skickade upp Embryo i en mast, där han fick hänga som en annan King Kong och speja efter fiendeplan.

"Vem krigar vi mot?"

Han försökte fråga det. Men det var ingen längre som visste. Tiden gick, igen och igen. Nu var vi inne i framtiden, den helmörka, då alla slogs mot alla. Oljebolaget var amerikanskt, eller hade i alla fall en sådan profil, machotexasaktig. Snusbussar och boots och jeans och ölkvällar med inyrda pinuppor. Till lunch åt man antingen pizza eller hamburgare och vid arbetsdagens slut satte sig alla i utomhusbiografen och tittade på en destruktiv actionfilm.

"This is the fucking meaning of life", suckade man förnöjt.

Embryos närvaro gjorde dock oljecampen lite orolig. Vem var denna bjässe? En kvinnoman på fyra meter som arbetade tyst och - man visste inte hur han tänkte alls - med sänkt blick. En slav eller en revoltör mitt ibland dem? Ingen visste. Några av jobbarna försökte göra propåer eller bara snacka lite coffebreaktugg med honom. Men ingen nådde riktigt fram.

Man kom fram till honom där han alltid satt lite för sig själv vid sidan om, man morsade.

"Yo mannen." Eller: "Yo bruden."

"Hej hej."

"Hur kan man vara sådär big som du är?"

"Jag vet inte."

"Du är typ den mest bigga person jag har sett nånsin."

"Ja."

"Var kommer du ifrån?"

"Jag vet inte."

Och det var det mest sanna han kunde säga. Han visste inte. Han hade blivit en slav under tiden och händelseförloppet. Förlorad som ett mellanslag i textfloden. Här hade det skett ett tidskliv, en omformatering; rumtidplatåerna tycktes ha vält i eller över varandra - kanske när han kastade sig ut ur skyskrapan och - likt en kortdikt eller ett tankesprång - gjorde en volt i luftrummet.

Vi får backa och kolla.

Ur Kapitel 57: "Det var en skön känsla, att flyga. Det var som ett stänk av poesi, mitt i actiondramat. Han blev tyngdlös. Orden svävade. Luftfärden var tillräckligt lång för att han skulle erfara det där lilla lyftet som uppstår när varm luft som slungas från marken möter den kalla ovanifrån och kroppen tycks - om än bara för en kort sekund - sväva i intet."

Ja. Ser man på. Där finns - faktiskt - en ficka i historien. En warp. En möjlig lucka in i en annan dimension. En händelsehorisont. En dikt. Det är ofta i dikter som de verkliga sprången - de ofattbara - kan göras. Tanken blir alldeles omtumlad. Men när man har landat på fötterna är man ny och förändrad. Ändå samma. Embryo är alltid Embryo. Men nu hade han alltså förflyttats, likt en partikel i en accelerator. Han var på samma plats, men på en ny. Och allt detta skedde samtidigt, både i nuet och dåtiden och i framtiden.

Glasklart. För oss som följer hans spår.

Embryo själv dock, fattade förstås inte ett jota. Han fann sig i situationen - vad kunde han annat göra? - men kände ändock en viss oro. Typ: "Jag har blivit transformerad till en jättelik människa och hamnat på en plats i öknen - här är bara sand och olja det är allt jag vet och buffliga karlar - som jag tycks vara dömd att vistas på i tid och evighet. Underligt." Nej. Han begrep inte alls hur han hade hamnat här. En gång frågade han en av jobbarna vilket år det var, det skulle han inte ha gjort.

"Vilket år?"

"Ja."

"Vet du inte det?"

"Jag har glömt."

"Det är år 3009. December."

Efter det blev Embryo tyst. Han fortsatte att arbeta, fortsatte att klättra upp i masten när larmet gick, fortsatte att lyssna till vad folk pratade om. Ingenting. Öl. Brudar. Poker. Till slut lessnade han, gjorde stora lovar i utkanten av oljefältet och funderade på att sjappa. Och så, en tidig morgon när han kom kånkade på en packe rör och solen lyste honom i ansiktet, kom en grupp människor in i hans värld och förändrade den. De var alla klädda som beduiner, i flygande turbaner och svarta skynken. De ledde trötta hästar genom sanden; hästarna bar alla på tung, tung packning. Embryo lade ned sin börda och gick dem till mötes.

"Är det här Fort America?"

Embryo såg sig om. Han hade ingen aning. Det var som om hans huvud hade legat i träda och tomhet, nedsänkt i formalin. Han kände sig som en ren idiot. Fort America. Han såg på de små männen; allt var litet för denne jätte.

"Jag vet inte", sa han. "Jag jobbar här. Det är allt."

57 Dubais brinnande oljefält

2009-12-23T09:37:00.003+01:00

Ur drömmen kom en röst av pur vakenhet: "Det är segt att vara en Tournerose, det händer ingenting!"

Och innan någon visste ordet av var Embryo vaken. Han slet av sig kateter och kanyler och klev ned ur sjukhussängen och när Madame Mandelbröd - som just klev ut ur hissen efter att ha varit uppe på taket för att kontrollera att verkligheten var på riktigt - mötte honom gav han henne bara en lätt, enkel knuff och hon for in i väggen som en vante.

Han mörsade på på det viset. Det var som om törnrosasömnen hade givit honom nya och oanade krafter. Han var som en amason. Han kände sig krallig. Större. Brösten hade växt ut igen och låren sprängde under hosorna och håret var långt och svepte som en tovig stridsfana bakom honom där han bredbent tog sig fram. Nu lyfte han av en dörr och kastade den ifrån sig. Där satt Jock och Jolm och pillade på varandra med varsitt finger i manuskriptet. Embryo sopade dem åt sidan. Tog manuset och pulade in det innanför rocken.

Han klev fram till fönstret.

Det var kanske fyrtio våningar ner till marken. Ingen match. Han var gjord av järn. Han slog en näve genom glaset och ställde sig på den smala listen av lättmetall. Han såg ut över världen. Detta var Dubai. En stad i guld i gryningsljuset. Husens gula fasader skimrade. Vägarna likadant. Öknen där bortom bredde ut sig som ett täcke av gyllene tyg. Embryo såg oljefälten vid horisonten. I det här ljuset verkade de stå i lågor; varje borrtorn och varje pump flammade och rök. Havet åt väster som skimrade, lika gyllene som allt annat omkring. Även himlen tycktes förgylld, som en sjungande plåt med skuggor av fåglar som kretsade kring de väldiga byggnaderna. Han var i framtiden. Och nu kastade han sig ut.

Det var en skön känsla, att flyga. Det var som ett stänk av poesi, mitt i actiondramat. Han blev tyngdlös. Orden svävade. Luftfärden var tillräckligt lång för att han skulle erfara det där lilla lyftet som uppstår när varm luft som slungas från marken möter den kalla ovanifrån och kroppen tycks - om än bara för en kort sekund - sväva i intet. Han kunde göra en gir och en liten volt innan han landade. Han tog i marken och de brände till i fotsulorna. Rök från skinnskorna, silverspännena glödde. Nu gick han framåt. Folk vek åt sidan där han kom. Han stannade upp och tittade bakom sig. I hålet högt där uppe stod Madame Mandelbröd och Jock och Jolm och såg efter honom, deras ansikten som fläckar i det skimrande glasets guldspegling.

Han höjde en hand, gjorde en lite smålarvig - det kände han själv - honnör, innan han vände sig om och fortsatte genom den nyss vakna staden. Han kände sig som en dollarturist, stark - närmast oövervinnerlig - och självuppfyllande förnumstig. Han klev in i en kaffebar och gick fram till disken och med plutande läppar och dolsk blick beställde han en kopp.

"Svart som olja ska det vara."

Mannen bakom disken glodde på honom, ruskade på huvudet och la armarna i kors. Han såg ändå lite småskraj ut. Vad var det här för någon?

"No women", sa han. "No women alone ... dressed like that."

Sådant där lyssnade inte Embryo på, inte i det skick han befann sig i just nu - vild och i växande, musklerna sprängde genom klädestygen - utan sträckte bara fram armen och grep tag i den lille kaffemicklaren och kastade honom över axeln. Sedan hoppade han över disken och satte igång att ratta espressomaskinen och mjölkångaren och det pyste och rök om alltihop och han hittade en liten vit porslinskopp som han satte under den tunna nippeln och såg sedan kaffet komma bolmande. Han svepte koppen, kaffet var brännhett och starkt.

"Ah."

Han kom ut på gatan. Kände sig nästan olustigt pigg och fräsch; nu gick han framåt med enorma kliv, kände folks blickar på sig. Det var som om han växte oavbrutet, nu var han snart över två meter lång och axelbred som en grekisk gudabild. Nu var han - det bara rusade på i vansinnig hastighet - högre ändå. Tre meter. Fyra. Hans fötter var stora som skottkärror. Händerna som marmorskivor. Ansiktet - nu böjde han sig ned och speglade sig i ett skyltfönster - var brett och öppet som ett bomullssegel. Det var som om hela Embryo var uppfylld av samma framåtrörelse, samma livslust. Han kom ut ur staden nu och befann sig bland oljetornen. En man i rutig flanellskjorta med uppkavlade ärmar kom fram till honom, såg upp på jätten.

"Söker du jobb eller?"

"Javisst", sa Embryo. Han funderade inte så mycket över det. Hela skallen var tom och fri.

"Jag vill jobba med händerna, det är allt."

56 Konflikt

2009-12-22T11:01:00.002+01:00

Jock och Jolms förfärliga bok.

Det här blir inte roligt. Kan man ens föreställa sig hur det är, när två ihopsatta dubbelnaturer tvingas in i samma berättelse, för att där hamna i en ständig tvekamp om vem av dem som är bättre - eller sämre (det spelar ingen roll bara det är en nivåskillnad, något att alltid kämpa om) - än den andre? Svar: nej det kan man inte. Det är alldeles för likt livet i sig. Vi hamnar ständigt i den typen av situationer. Vi kallar det konflikter. Jock och Jolm kallar det, i sin bok, livet.

Lyssna på hur det låter.

Nu satt de där i labbet i sina overaller och kepsar och läste samma sida gång på gång på gång. De läste högt och var därmed tvungna att rätta varandra oavbrutet. De kom liksom ingenstans, men ändå gick det framåt.

Såhär:

"När de träffades var de precis lika vilsna i världen ..."

"Så var det väl inte?"

"Jo ... det måste det ha varit. Det står ju här. Läs själv."

"Okej. Ge hit manuskriptet då."

"Aldrig i livet."

"Men kom igen. Släpp."

"Är du inte klok?"

"Släpp nu!"

"Aj!"

"Nu tar vi det från början. Jag läser. De satt alltså ihop från början, de här två. Men genom en atomklyvning delades de till två hälfter varav den ena - jag alltså - var lite, lite fiffigare än den andre - du med andra ord."

"Nu hittar du bara på."

"Gör jag väl inte."

"Gör du väl."

"Inte."

"Gör."

"Inte ... läs själv får du se."

"Men okej. När de träffades, det var en luguber afton i slutet av maj. Solen sjönk som en pannkaka i vattnet ... "

"Gjorde den väl inte?"

"Gjorde den inte?"

"Nej?"

"Nähä. Men hur var det då då, enligt dig. Om jag får fråga."

"Ge mig manuskriptet, så ska jag berätta."

"Jamen varsågod. Ta alltihop. Du äger. Kör bara. Låt inte mig vara i vägen."

"Nej nej. Inte ska jag. Varför ska jag. Ursäkta mig. Läs du, läs du."

"Jag vägrar."

"Gör du väl inte."

"Gör jag väl."

"Inte."

"Väl."

"Inte."

"Väl."

Till slut låg de helt utmattade på varsin sida om manuskriptet och såg bokstäverna och orden lyfta ur det som röken ur en kvävd lägereld. Bägge såg med andra (eller samma) ord sin berättelse - bokstavligt talat - gå upp i rök.

"Fred på jorden", sa Jock.

"I helvete heller", sa Jolm.

55 Ett ufo

2009-12-21T11:00:00.007+01:00

Embryo sov sin törnrosasömn - en dröm av glas och rosenblom som hans själv flöt omkring i; här fanns ingen tid, ingen början, inget slut.

Mandelbröd däremot, satt i nuet och verkligheten och läste; hon såg hur försättsbladet lyftes och hur det tunna papperet singlade till marken och manuskriptet spratt till i hennes händer och orden flög upp som i en liten tromb. Här kom en ny berättelse, det var Madame Mandelbröds egen. Allt hon nyss hävdat - att man skulle läsa tillsammans, att det måste ske med lugn och väl övervägt - var som bortblåst. Hon dök ned i texten.

"Tyst!" skrek hon.

Håret med skruvlockarna skuggade arken och när Jock och Jolm kom närmare för att läsa över hennes axel, slog hon rappt till dem över kinderna. Bölande drog de sig undan. Den lille Ormsaltare satt stum och ilsken på rumpan på golvet med armarna i kors och sa ingenting.

Berättelsen var märklig, det tyckte till och med Mandelbröd själv. Hon visste inte detta, om vem hon var och vad hon ville uträtta. Hennes liv var ju ett rymdepos, snudd på, ett formidabelt äventyr. Såhär lät det, på ett ungefär:

Madame Mandelbröds bok.

Hon föddes liksom utan ansträngning. Kom till världen som en utandning, eller en fjärt: släpptes ned i ett villakvarter där hon - alldeles som ditsatt - sprang med de andra barnen som vilken tätting som helst. Hon var liksom med dem, och samtidigt alldeles off side. Så: vid cirkus sju års ålder drabbades hon av en insikt; hon var från en annan planet. Hon hade alltid känt sig som en främling, och nu förstod hon att det var precis vad hon var. Hon fick ett meddelande från yttre rymden; en miniatyrfarkost landade i hennes rum en sen och isvit vinternatt. Ut klev en hel liten tropp av myrliknande varelser - de hade antenner och bruna mular och sex ben (eller armar eller både och) och pratade till henne på ett underligt knastrande språk. Hon begrep alltihop. Rymdvarelserna berättade för henne att hon hade skickats till Tellus för att här skipa fred och rättvisa och hindra människorna från att föröda hela sin planet. När hon sedan blev vuxen skulle hon lägga grunden för sina släktingars kommande kolonisering av jordklotet. När hon invände att hon ju inte var en liten myra - som de - frågade de henne listigt om hon var helt säker på sin sak? Och det var hon ju inte. Alltså var hon en myra. Det var en nyhet. Nyheter förtäljer man. Så: allt det här berättade hon för sina kamrater där i villaområdet. Om rymdvarelserna. Om myrorna. Om hennes uppdrag: hur speciell och annorlunda hon var. Följden blev att de betraktade henne som ett riktigt ufo. Hon blev genast mobbad. Av mobbningen blev hon stärkt i sin övertygelse att hon inte var som andra. Ganska snart började hon därför att resa i rumtiden, via en garderob i sitt flickrum. Där inne fanns en instrumentpanel och - i sällskap av sin favvodocka - hon färdades därifrån, genom mörkret och glömskan, från plats till plats och från epok till epok. Ena dagen kunde hon slåss mot intergalaktiska stormtrupper vid Orions bälte. Andra dagen arbetade hon som volontär i ett flyktingläger i Libanon. De svagas sak var hennes. Och när jordklotet sakta svämmades över av vatten och värme, då agerade hon omedelbart. Det fick inte fortgå, utarmandet av allt detta vackra och storslagna som omgav henne ...

Här lyfte hon blicken ur papperen. Såg sig om. Embryo som sov där likt en prins eller en prinsessa. Drabanterna Jock och Jolm som stod och lutade sig mot varandra likt två hillebarder. Dockpojken Ormsaltare Långe som satt med hängande huvud vid hennes fötter.

Och tanken slog ned i hennes huvud som en ishacka.

Är jag ett ufo? Är detta en illusion? En resa i mitt svaga inre, enkom?

Var allt detta hennes fantasier, endast?

Rummet. Gestalterna. Händelserna. Världen. Kom allt ur hennes eget nedtryckta och förvrängda jag? Hon blev plötsligt mycket rädd. Hon misstänkte att det fanns en sanning dold i alla dessa tankar: att hon kanske höll på att bli vuxen, att hon var på väg ut ur det där flickrummets mörker. Hon reste sig, la manuskriptet ifrån sig, och gick ut ur sjuksalen.

Hon tänkte: "Jag måste få vetskap."

Skyndade sig bort i korridoren till hissarna. Tryckte på knappen. Dörrarna öppnades med en suck. Hon for upp på översta våningen. Tog trapporna upp till taket. Och jo: och nej. Hon hade rätt. Det här var inget påhitt, ingen vansinnig dröm. Hon hade upplevt allt detta. Ity just när hon klev ut på taket såg hon militärhelikoptern lyfta och dess stråkastare släcktes när den sköt fart och försvann i mörkret. De var här, mitt i Dubai, precis som planerat. Där nere i sjuksalen hade de sitt offer och sitt rov, den lille Embryo. Manuskriptet, med all sin kraft och sina möjligheter till förändring, nytänkande, framtid, det låg där nere. Det var deras nu. Hon kunde andas ut.

Men - i samma ögonblick - hon insåg att hon bara hade lagt det där, oskyddat, på stålpallen invid Embryos brits. Vem som helst kunde roffa det åt sig. Och, det visste hon inte när hon stod där i den svala ökennatten på skyskrapans tak, det var precis vad som skedde. Jock och Jolm la vantarna på manuskriptet, de hade sett sin chans. Och nu rusade de ut, de höll i papperen bägge två samtidigt, de skrattade som tokiga tempelapor, och smet in i ett övergivet laboratorium och satte sig vid en bänk - rakade ner provrör och små pincetter och emaljskålar i golvet och la manusbunten framför sig. De läste i stereo. Ögonen for som pingpongbollar i huvudet på dem. Försättsbladet studsade och flipprade inför dem.

Jock och Jolms förfärliga bok.

54 Ormsaltares bok

2009-12-20T20:39:00.006+01:00

Och medan Embryo Foster - den lille förortskillen med huvudet fyllt av allt och ingenting - sov, tog Ormsaltare Långe - dockpojken - hand om manuskriptet som Embryo burit med sig, förlorat, räddat, kämpat för och nu förlorat igen. Madame Mandelbröd satt hos Embryo och vakade, hon nickade slött och sömnigt när Ormsaltare drog pappersbunten till sig och backade ut i skuggorna.

Nu smet han iväg, gömde sig bakom ett jalusi och kröp in under en sjukhussäng. Han la arken, den där märkliga bunten som tycktes svälla inför honom, framför sig på linoleumgolvet. Satte sig på knä och drog sin lilla trähand över manuskriptet. Papperen var alla gulnade, texten liksom handskriven och med rödaktigt bläck. Han läste titeln.

Ormsaltares bok.

Och nu vek han upp den första sidan. Han läste. Här hade han sin text. Helt egen. Han blev alldeles hänförd. Girigt sög han i sig sin berättelse, åsåg hur bokstäverna raddade upp sig inför honom och - utan minsta ansträngning - kunde han ta sig in i texten.

Den var en salig mishmash, rena rama rotsakssoppan, hans story. Ingen annan än han själv kunde ha uppskattat den. Ormsaltare gjorde det dock desto mer. Äntligen något han kunde begripa, äntligen ordalydelser som talade till honom och till sådan han var. En dockpojke. En liten värnlös tingest bara, av tyg och tåtar och med knappar här och var och ett inre som liksom knarrade och värkte på ett torrt och vemodigt vis.

Vi kan väl lyssna av det, om än bara lite?

Ormsaltares bok.

Det här är mitt liv. Det är vidrigt. Min far var en vidrig tyrann. Min mor var en vidrig ödla. När jag var liten - det är jag förresten fortfarande - slog de mig med mig själv. Det var vidrigt. De tog mitt huvud och dunkade det i min kropp. Och tvärtom. Alla vidriga typer behandlade mig, stackars lilla mig, vidrigt. Det var mig man brände. Det var mig man skrev hatbrev till. Det var mig man skvallrade om. Därför blev jag en dockpojke. Jag kunde inte vara människa. När jag växte upp växte jag inåt och neråt istället för - som de andra - uppåt, utåt, vidare. Jag växte inte. Jag krympte. Det var vidrigt. En dag, det var vidrigt väder, bestämde jag mig för att rymma. Men först brände jag ned allting. Dränkte det i eld. Vägen jag rymde på var svart och vidrig och ...

Nä. Det räcker.

Det pågick på samma sätt, sida upp och sida ned, i kapitel för kapitel. Lidande och smärta - alltid lika självupptaget och världsfrånvänt och lögnaktigt och skrivet med otaliga upprepningar och värdelösa stilbrott (plötsligt kunde han kasta in en lång katalog där han beskrev alla saker han hade blivit bestulen på i sitt liv: knappar, gem, garnändar, meningslösa pinnar, en sönderbränd tändsticksask, kapsyler, tuggummipapper, begagnade och läckande batterier, plastpåsar med hål i ... och så vidare och så vidare; en annan gång skrev han allting baklänges och spegelvänt och ibland struntade han helt i att skriva och bara klottrade könsord och svordomar - som om skrivarken var betongväggar eller kulvertar) - avlöste varandra. Det var hopplös läsning. Men Ormsaltare njöt av det. För honom var det det högsta av skrivsätt. Varje sidvändning var en njutning, varje nytt stycke var en liten egotripp, varje formulering var en - i hans tycke - underbar provokation. För honom var text bara en anledning till självbespegling och sarkastiska utgjutelser om omvärlden.

Han satt där under stålrörssängen i sjukhusskuggorna och skrockade och fnissade. Och manuskriptet blev bara längre och längre under hans händer och mer och mer kluddigt och oläsbart. Till slut började sidorna ramla sönder, liksom strimlas för hans blick. Och han fnissade allt högre. Skrattade åt alltihop. För honom var det det största av under att se en text på det här sättet gå sönder. Destruktion var för Ormsaltare det mest konstruktiva man kunde syssla med.

Men nu fick Madame Mandelbröd nog där hon satt och höll Embryos lilla varma hand mellan sina stora tjocka labbar. Hon busvisslade åt Jock och Jolm som genast studsade upp från där de satt och vaktade vid dörren till sjuksalen. Utan att hon behövde förklara sig dök de ned under sängen och slet ut den lille Ormsaltare som sparkande och hamrande med sina små trähänder mot kumpanernas overaller skrek ut sin ilska och besvikelse.

"Jag vill läsa mer, jag vill läsa mer."

Men Jock drog upp manuskriptet och lämnade över det till Madame Mandelbröd som la det i sitt knä och sa: "Vi ska läsa det ordentligt. Tillsammans."

"Men", sa Ormsaltare och borstade surt av sig när han blivit nedsläppt på golvet - han glodde på Jock och Jolm som backade undan och la händerna på ryggen bägge. "Men jag ..."

Mandelbröd avbröt honom tvärt.

"Tillsammans", sa hon. "Det är det enda sättet." Och sedan såg hon ned i manuskriptet. Hon strök dess förstablad med sin hand, läste titeln.

Madame Mandelbröds bok.

53 Kirurgen

2009-12-19T17:26:00.003+01:00

Här hamnar vi i ett morfinrus. Embryo avskyr sådant. Det är - egentligen - inget skönt, det är inget att rekommendera, det är inget man behöver, det är inget människan är född till att pyssla med. Det är en alldeles för enkel och bred genväg ut i de mysteriösa jaktmarkerna.

Stimulantia är att sänka sin hjärna i ett onödigt saktfärdigt tillstånd. Alert är mer alert att vara. Nykterhet är ett mer precist och närvarande tillstånd än det motsatta.

Ändå.

Alla dessa tusentals - kanske millioner - år av missbruk. Alla dessa kokaodlare, alla dessa vallmofält, alla dess haschplantager, alla dessa vingårdar, alla dess tunnor med mjöd, alla dessa underliga svampar och kemiska preparat, allt detta sug efter att: förändras, alla dessa förvillelser och förvridningar. Varför?

Embryo var av den typen som inte alls behövde sånt där. När han vaknade om morgonen och klev i sina hawaiikalsipper och baggy jeans och drog på sig sin skateboardtröja och pluggade i Ipodlurarna och satte sig vid datorn och började att skriva: då var han redan i metamorfosen, då var han redan ute på havet, på resande fot, han var - i klartext - hög. Att injicera bläckpatronsbläck. Att röka på ett skrivark fyllt av bokstavstobak. Det ägde ut alla andra droger, det var hela hans kick.

Men nu. Morfeus stack sin silvernål i hans hjärta och han fylldes av blått skum. Havet började att röra sig och en enorm stormfågel flög rakt igenom hjärnbarken och - samtidigt som den svävade - förvandlades till ett nedfruset rymdskepp som glittrande landade på den grå marken där inne i skallrummet och ut klev sex män med en bår emellan sig. De stod på toppen av en väldig skyskrapa: omkring dem en stad som reste sig ur öknen. Överallt lyste gatlyktor och överallt susade bilar. De bar honom in i huset, han skjutsades in i en hiss och de for ett okänt antal våningar ner genom skyskrapans svalg.

Han tänkte: "Isses. Jag är ett embryo bara som ska dissekeras."

Nu låg han på ett operationsbord. En kirurg i grön ansiktsmask böjde sig över honom. De svarta dockögonen glittrade. Han anade ett flin där bakom. En kvinna i likadan mask och det väldiga håret toppat av en liten sjuksköterskemössa dök upp där bakom. Längre bort två klantiga figurer i overaller och gula kepsar som stod och vred på varsin lustgastub och asflabbade.

Ormsaltare höll en liten skalpell i sin trähand; han väste till Mandelbröd där bakom.

"Syster?"

"Ja doktorn?" sa hon. Och fnittrade.

"Var tog kulan?"

"I låret."

Embryo kände ingenting. Men han såg hur Ormsaltare la ett snitt och hur blodet stänkte upp över kirurgrocken och hur Mandelbröd genast var där med en liten slemsug och putsade och noppade.

"Så grisigt det är att operera", sa hon.

"Javisst", sa Ormsaltare. "Men kul. Förbannat kul!"

Nu la han ett nytt snitt. Någon annanstans på Embryos kropp.

"Ska vi skära av honom händerna? När vi ändå håller på?"

"Händerna?"

Och nu dök de två jepparna där bakom upp. Jock och Jolm, helt ostyriga av lustgas. De skrattade och slängde sig över britsen och knuffade omkull en massa maskiner som blinkade och susade; en ställning med dropp och blodplasma tjongade ner över Embryo och påsarna sprack och vätskan rann över både honom och kirurgen.

"Skär av honom händerna", sa Jock. Och skrattade rakt ut.

"Gör det, gör det", sa Jolm.

Och den andre, mitt i en krevad: "Ja. Så att det händer någonting!"

Sedan rasade de ner på golvet och fortsatte sitt garvande.

Ormsaltare dock, skärpte sin blick och Mandelbröd riktade en tusenwattlampa ner över Embryos ben och nu plockade de ut en kula som hamnade i en skål av stål med en lätt klang och nu sydde de ihop honom och la bandage och torkade bort blod och gav honom en spruta morfin till och med ett - plötsligt - mjukt och nästan varmt leende drog Mandelbröd av sig ansiktsmasken och gav Embryo en puss på pannan och sa: "Sov nu, lilla videung."

52 Helikoptern

2009-12-18T07:06:00.003+01:00

De första soldaterna var framme hos honom i samma ögonblick som han föll till marken. Det var en sällsamt skön känsla, att se hur stjärnhimlen veks samman som ett svart A4-ark och stoppades ned i hans blick: en papperssvala är världen när den fångas av dig.

Allt försvann rakt ned i Embryo och när ryggen slog i sanden tänkte han: "Döden är verkligen öken" (eftersom det slog ut ett fyrverkeri av blommor och vattenfall och änglatrumpeter där inne i honom och han misstog det - som egentligen var vanföreställningar i detta ögonblick av hejdad smärta och chock - för dödsögonblicket).

Han blev inte särskilt förvånad över vad som nu skedde. Han visste att deras vägar skulle korsas igen, och igen. Hur mycket de än förvred världen med sitt aggressiva budskap och beteende: Vi spränger allt ont, allt dumt i luften - så var det han de till slut måste möta. Det var han som bar uppdraget, det var han som hade blodet i sig. Orden. Så. Ormsaltares blanka dockansikte stirrade på honom. Det var samma som i begynnelsen: den lilla träskallen och de tomma ögonen och det platta, ditmålade håret. Den lilla tygkroppen var tillbaks, stursk och märkligt rapp i sina rörelser. Han var klädd i ökenuniform - ingen hjälm på huvudet men ett väldigt headset med en lång antenn som virvlade ovanför klotet till huvud.

"Örnen har landat."

Och i nästa ögonblick såg Embryo en helikopter snurra ned ur mörkret och marken badade i ljus och rök och händer grep tag om hans armar och ben och lyfte in honom bland andra kroppar och någon skrek: "The duck is fucked!"

Och de lyfte och snart var de högt ovanför ökensanden och Embryo kunde vrida blicken ned mot marken för att se hur hela världen stod i lågor och hur spårljusen fyllde universum med mänsklig envetenhet och ondska. Det här var vår övertygelse, vi människor: Allt och alla ska dö, utplånas. Om inte havet dränker oss ska vi tamejfan lyckas spränga oss själva i luften. Last man standing.

En hand grep tag om hans haka och han fick en blöt puss på munnen. Madame Mandelbröds pussiga ansikte var inklämt under en hjälm och tjocka hakband. Hon såg inte på honom med värme, men med åtrå.

"Min lilla flicka", sa hon. "Äntligen."

Och hon började knäppa upp hans livrérock, snuddade de små brösten och han såg hennes tunga komma ut som en blodröd orm när hon böjde sig över honom. Han ville skrika.

"Nej!"

Nu fick hennes fingrar tag i manuskriptet och när hon började dra upp det kände Embryo själv hur arken stretade emot. Det var som om tusentals små taggar eller klor ville nypa sig fast i hans hud. Han ville hjälpa till - "Stanna hos mig, ord!" - och han försökte lyfta sina händer för att hålla i, värna om sin text. "Lämna mig inte!" Men armarna lydde inte. Han kunde inte heller röra benen, eller något. Bara blicken. Bara de hjälplösa ögonen som såg hur hela bunten fångades upp av Mandelbröd och hur hon med Ormsaltare över sig dök ned i texten. Bakom dem den störtande himlen. Bakom den störtande himlen krigets fond av smärta och ångest. Och bakom kriget: ingenting annan än förödelse. Eld.

Och till den bakgrunden - vansinnig och tjutande - slocknade Embryo ombord på den hackande helikoptern. Det var som att svimma inuti en flygande bomb, en torped som flög genom den eviga rymden. Ja, han tänkte fortfarande i de där otympliga bilderna, det skedde hela vägen medan hans medvetande seglade bort; det var nästan så att metaforerna blev etter värre när hans sinne var omtöcknat av smärta: Jag är en flammande själ ur en mänsklighetens mörka vulkan ... en fallande lyckokomet ur en himmel av outsäglig sorg ... en handrörelse över en ruta fylld av regn eller gråt ... ett skratt ur en nyplundrad gravkammare ... eller ... nja ... här började ... orden ... dö ut. Livet var inte mer än en tecknad film. En skiss. Ett utsuddat penndrag över en flyende ökenstorm. Ingenting.

Det sista han uppfattade innan de landade - mjukt och med en nigning på toppen av en skyskrapa - var Mandelbröds nästan kvittrande röst, hur hon utbrast: "Nu min lilla dockpojke, ska vi vrida tiden ur led!"

51 Kriget

2009-12-17T09:48:00.009+01:00

"Jag behöver inte färdas mer", sa Embryo.

Och samtidigt som han sa det ville han verkligen att det skulle vara så, att det skulle vara sant. Han såg sig om i den svarta ökennatten. Han ville kunna bli kvar här. Han ville vara nöjd. Att detta skulle vara hans hem. Att allt han behövde fanns här: en vidöppen himmel med iskalla stjärnor, en lägereld som brann, ett nygrillat köttben att gnaga, kanske en torkad frukt i ränseln och en lägel med vatten.

Han provade att säga det igen.

"Jag är hemma här. Jag behöver inte färdas mer."

Mustafah skakade tyst på huvudet. Han log där han satt, ansiktet lystes upp av eld och stjärnljus.

"Nej Embryo", sa han.

Embryo ruskade på sig, ville inte se på den andre, han anade att han var i underläge här, att han var tvungen, snart, att resa sig upp och gå. Försvinna.

Mustafah suckade djupt, han sa: "Både du och jag vet, det syns på dig, att du är ämnad för annat än att sitta på en naken sten i en ödslig öken och vegetera bort ditt liv under stjärnornas skimmer."

"Äh", sa Embryo. "Om varje människa gjorde detta enkla. Tog hand om sig. Inte bekymrade sig så mycket för allt annat, för alla andra. Inte la sig i varandras affärer. Då skulle - ganska på en gång - hela jorden andas frid och ro."

Nu sträckte han på sig.

"Det vore värt det", sa han. "Att prova."

"Prova exakt vad?" sa Mustafah.

"Att förbli", sa Embryo och tystnade. Han såg in i elden, hur lågorna slet sig ur askan och glöden och frasade upp mot svärtan högt där uppe. Strängt taget var han inte mer själv, Embryo. Än en eldsflamma, en försvinnande låga. Nya skulle komma ur härden. Men han kunde kosta på sig att bli kvar här. Han kastade sitt avgnagda ben i elden. Han trivdes med detta. Det var en skön och frisk svalka om nätterna, och dagarna var sorgfria. Öknen var enkel och stilfull, det passade hans sätt att vara. Det var vad han ville tro om sig själv, i alla fall.

Mustafah trodde annat, han sa: "Jaha."

Och tystnade. Embryo kunde känna den andres besvikelse; man kunde - som man säger - ta på tystnaden.

Det var Mustafah som bröt den. Han reste sig. Tog sin ryggsäck som han hade lutat sig mot där de satt och kastade upp den i jeepens skuff.

"Jag åker", sa han.

Embryo sa ingenting, satt kvar. Såg in i elden. Han lät Mustafah starta bilen, lägga i en växel och köra iväg. Först efter någon minut tittade han upp för att se de röda baklyktorna långsamt tindra ut och slockna i natten.

Han var nu ensam på jorden, fullständigt. Han reste sig upp. Såg sig om och kliade sitt huvud. Här skulle han alltså, efter en ren impuls, stanna resten av sin tid. Jaha. En sekund kan avgöra alltihop; säger du fel sak vid fel tillfälle kan allting rämna. Men men. Det var väl bäst att ta tjuren vid hornen. Eller kamelen i puckeln. Det första han var tvungen att göra var att själv försöka snara smådjur och leta ätbara rötter, hitta frukt och vätska. Det är sådant man gör här i vildmarken. Ska man bo i en öken få man ta seden dit man kommer. Embryo insåg i detta ögonblick att han var förlorad. Han var en vanlig förortsgrabb. Inte gjord för detta. Inte skapt för att klara strapatser, alls.

Han satte sig på stenen vid brasan. För första gången på länge grät han. Det var en märklig känsla, tårarna som flöt över kinderna var salta och varma och när han strök ansiktet med sina händer erfor han ett sällsamt rus av rörelse. Det var skönt att fälla tårar. Det var en ren glädje att gråta. Och i sitt inre skrev han några rader om detta: Orden snirklade som svarta ormar i den ljusa sanden och ögonblicket bevarades därmed för oss andra att läsa.

Men, nu fick det räcka. Elden falnade snabbt. Han slog sig på fickorna och såg sig omkring. Mustafah hade dragit iväg med all sin packning och alla tillbehör som behövdes för en utflykt i det vilda. Embryo hade med andra inga ord inga drillor. Ingen tändare. Elddon. Han hukade sig ned och försökte sno åt sig den sista brinnande träpinnen i härden. Men allt var nu glöd och hetta och strax dränktes elden i kyla. Mörkret föll omkring honom.

Han hamnade i den där säcken igen. Känslan av att vara svald, av sig själv. Som om blicken vänts in i det mörka tomrum som utgjorde hans inre, hans skalle.

Tills helvetet tog eld.

Tills himlen antändes.

De gröna spårljusen. De röda irrblossen. De vita fosforbomberna. De eldgula granatkrevaderna. Kriget kom i ett vältrande vidrigt nu. Stridsvagnar rullade in över dynerna och det ohyggliga vinandet av missiler och vrålet från jetmotorer fyllde hela himlen. Embryo skrek. Han bara skrek, rakt ut. Höll händerna för öronen och öppnade sitt gap och skrek och skrek och skrek. Nu kom fotsoldaterna i sina sandfärgade uniformer och automatvapnen som flammade av eldskurar. Det första skottet träffade Embryo i benet, det andra tog i bröstkorgen och han kände hur kulan sjönk djupt in i manuskriptet innan den snuddade hans hjärta som en iskall fingertopp.

50 Öknen

2009-12-16T18:02:00.007+01:00

Det första man tänker på när man har kommit ut på allvar i öknen är dess föränderlighet.

Man tror, det är bilden man bär på, att öknen är en enda - ofattbart stor - plätt av sand. Det finns dyner och det finns dyner och allt är av sand. Men öknen är helt annorlunda. Allt är inte sand. Här finns klippmassiv som sticker upp ur sandhavet som fruktansvärda grynnor, här finns ruskor av palmer och buskage. Här finns vattenhål, till och med floder - ibland uttorkade, ibland porlande. Ibland blomstrar öknen efter regn och svalka och i nytt solsken. Här finns också djur - varg och vildhund, kameler, strutsar, gamar, småfågel, förvirrade gnagare som dyker in bakom stenar, skorpioner, insekter och ormar och ödlor och här finns till och med vildhästar och ibland kan det dyka upp solitära djungelbjörnar på tröstlösa vandringar i intet.

Och här finns givetvis människor.

Och människor bygger hus och anlägger vägar och öppnar värdshus och bordeller och smuggelcentraler och alldeles fredliga gårdar och vallar boskap och gräver brunnar och drar pipelines och kastar skräp omkring sig och förorenar sin omgivning. Människor är mer djur än djuren, det är vad man inser efter några dygn på de knaggliga ökenvägarna. Ity det mesta av vad människor lämnar efter sig och konstruerar är fult och onödigt och smutsigt och valhänt. Åtminstone i jämförelse med vad naturen i övrigt - eller naturen själv om man så vill (om man utestänger människan, om man gör henne till främling, parasit: ja vad är vi för slags destruerande varelser?) - som så fulländat skapar en öken som är bara vacker.

Embryo trivdes verkligen här. Han blev en nomad på en gång. Beduin. Han fantiserade om kroksablar och flygande mattor och annat preciöst och mot verkligheten alldeles illa rimmande. Han trodde - till en början, innan han fann hur nära han kom öknen och dess vara - att han när som helst skulle bli attackerad av män i svarta kläden som fladdrande i ökenvinden; de kom till häst på löddrande bindgalna djur med svärden svängande. Allt de ville vara att mörda och lemlästa och skövla och stjäla.

Men. Så är ju inte fallet. Så var ju inte fallet. Alla han mötte var helt fredliga. Alla som tilltalade honom var muntra och artiga. Han sov varje natt under bar himmel i en karg - men levande - öken. Mustafah gjorde upp eldar i lä av jeepen och de grillade djur som han hade snarat: smågnagare, kaniner, råttor; allt kött var mycket rött och lite torrt men smakrikt. Embryo kände varje gång han åt hur han tog en tugga av det här steniga och vidunderliga landskapet.

"Jag är en ökenätare", tänkte han. Och tog en ny tugga. "Jag tycker om att äta sand."

Vid ett av dessa tillfällen, när de satt med varsin benklubba av en kanin eller kanske en fågel som Mustafah hade fångat och slaktat och plockat och delat och grillat, frågade resekamraten Embryo: "Säg mig Embryo, vart är du på väg? Vilket är ditt mål?"

Och Embryo svarade, utan att ens reflektera: "Ingenstans."

Mustafah satt med köttbenet i handen och såg på den andre, blicken var mörk i stjärndunklet. Det var en kall natt, såsom nätter i öknen ofta är.

"Ingenstans", sa Mustafah. Det lät som en fråga, eller en uppgivelse. Som om han hade haft andra och högre förhoppningar om Embryo. Som om Embryo var annorlunda, som om han skulle kunna vara ett hopp, ett löfte om något nytt, en förändring i världen och tanken. Men. Så var det ju inte. Embryo var inte särskild, på något vis. Embryo var som vem som helst annars, om än mer slö, om än med större brister.

Och nu svarade Embryo sålunda, utan någon särskild eftertanke alls: "Ja. Ingenstans."

Mustafah såg in i elden.

Han sa: "Jag trodde ..."

Han påbörjade något, men tystnade. Började om.

"Men", sa han. "Om du inte är på väg någonstans ..."

"Ja?" sa Embryo. Och snabbt därpå: "Har vi mer sånt här kött?"

Mustafah svarade inte, fortsatte istället i sitt första spår: "Om du inte är på väg någonstans alls ..."

"Ja?" sa Embryo igen. Nu lät han lite irriterad. Ansåg diskussionen som onödigt beduinsk, onödigt sävlig, onödigt långsam, kringgående. Han antog, och med viss rätt, att det var så här lägereldskonversationer i öknen utspelade sig. Man hade så mycket tid att prata sig igenom, så mycket land utan slut omkring sig, så mycket ändlös sammetshimmel där ovan. Här fanns allt - och inget - att säga. "Ja. Vart vill du komma?"

"Jo", sa Mustafah. "Om du inte är på väg någonstans ..."

Nu brast det nästan för Embryo. Han kunde inte tåla sådant här. Tala ur skägget, människa. Men innan Embryo hann protestera, be den andre skynda på, bara komma till skott, till punkt - någonstans - slutförde Mustafah sin tankegång.

"Vad gör du då här?"

49 Sverige om vintern

2009-12-15T06:30:00.011+01:00

Här kunde han inte ligga. Dels var det kallt, dels var han tvungen att återta sin vandring. Den här andeutflykten kändes bisarr, som om de gudar han vägrade att tro på spelade honom ett spratt. Innerst inne visste han detta enda: Allt kom ur honom själv. Det började ringa sällsamma klockor i honom, som bjällror från forntiden eller böneklämtar från Himalayas nedre sluttningar (ljud och bilder kom alltid till honom på det där viset: helt autentiskt och samtidigt ytterst påhittat, som restavfall ur hans undermedvetna); han såg för sin inre syn munkar i procession, han kände doften av rökelse. Det betydde något, förstås. Någonstans fanns den där friden och de där fria, rättänkande människorna. Dit skulle han; han måste följa det obanade spåret.

Han kravlade sålunda ut från den frostbitna gräsmattan, klev över en spretig, knähög häck av gråa taggbuskar. Kom ut på en landsväg. Frös. Drog i kragen och försökte värma sig. Han såg sig om. En väg. Mörker. Skogar runt omkring. En byhåla med låga egnahem. Tystnad och kyla. Han visste inte var han var, men kändå ändå igen sig. Sverige, om vintern. Han gröpte innanför rocken och fick upp en näve bokstäver ur manuskriptet. Han stod nu vid ett vägskäl. Snön föll. Gatorna pudrades av vitt och då och då plöjde en personbil eller en buss förbi med varmt ljus spelande över vägbanan.

Embryo kastade ut sin hand med ord: bokstäverna föll i snön som spanska ryttare, låg där svarta i det vita och han kunde läsa: Följ stjärnorna.

Han såg upp i himlen. Han såg inga stjärnor alls. Inte ens en himmel. Allt bara yrde, snöflingorna fastnade som våta kyssar i hans ansikte och han var tvungen att blunda. Han ruskade på sig. Såg på sina händer. Vände på dem. Där låg snön, stilla; de stora fransade kristallerna skimrade. Följ stjärnorna. De visade honom vägen, flaken av silver som låg tunna och smältande på handryggen.

Han sträckte ut sina händer och de angav genast kompassriktningen.

Gå Embryo. Gå.

Och. Det var bara att gå. Med händerna lyftna vandrade han med ordentliga kliv ut i vinternatten. På håll liknade han en levande död, en zombie just uppkliven ur en nyvält grav, snö täckte hår och axlar och nu kom nederbörden så tät och riklig att han inte kunde avgöra vad som var upp eller ner, hitåt eller ditåt. Händerna ledde honom framåt och han var förlorad i allt detta vita.

Ibland susade fordon förbi, väldiga, dånande truckar och skummande snöplogar; det sprutade modd och lera och smältjox upp på hans hosor. Skorna med sina silverspännen blev blöta och kalla. Livrérocken dög inte alls i detta förfärliga väder. Han frös dock inte. Var kall, ja. Frusen, nej. Han bara gick: framåt. Någon gång såg han en vägskylt, grönt skimrande, när en bil råkade lysa upp den. Södertälje. Jönköping. Dödsriket. Han reflekterade inte över det. Han bara tog sig framåt. Han kände sig ett med naturen som omgav motorvägarna, han gick i dikesrenar och genom snövallar. Badade i gatljus och de röda kvastarna från bromslyktor och blixtarna från lastbilarnas blinkers när de kom kavande uppför avfarter och motlut.

Han började känna sig som ett fordon själv. Ögonen brann som helljus. Kupén var fylld av tankar och slingor av ord, som satt det någon där uppe och styrde och rattade in en radiokanal och lyssnade till nattens alla samtal. Ja, så fick det bli. Han blev en bil. Embryo var en levande lastbil, ett yrkesfordon som nu rullade söderut i allt högre hastighet.

Stundom ljusnade det en aning, det vita mörkret blev grått och han skymtade människor som kurade vid vägkanten eller som rörde sig över ett fält med en hund eller en snöskyffel. Nu rullade han igenom ett litet samhälle. Stängda butiker. Nedlagda verkstäder. Här en pizzeria med julgirlander i fönstret; Embryo övervägde en kort sekund att bara bromsa in och rulla in på vägkrogen och borsta av sig snön och slå sig ned vid ett bord och beställa.

Men inte. Han var tvungen att köra. Blyfoten på. Han fällde nacken bakåt. Vindrutan speglade sig i himlappällen. Han drack av snön och vitheten. Såg sedan ned på sina händer, hur fingrarna pekade framåt: Kör. Bara kör.

Han for över svarta isar. Han for över en bro som sträckte sig som djurrygg över iskallt vatten. Hela tiden detta grumliga snöfall. Vindrutetorkarna vispade. Han slog över från P1 till melodiradion: bara julsånger och hesa svenska trubadurer som grät över en värld som var förlorad (men samtidigt var detta - att förlora - så himla vackert att omsjunga, så vad gjorde egentligen förlusten, annat än gott?).

Embryo lutade sig tillbaks. Nu satt han verkligen i en lastbil. Det var varmt, ombonat. Mysigt. De usträckta händerna höll lätt i den stora lastbilsratten. Tankarna flöt i väg i snöyran där ute. Han skrattade till. Livet - så föränderligt det ändå var - var verkligt häftigt. Han var tvungen att byta kanal igen. Mera rock. Country. En bredbunt snubbe i flanellskjorta och slitna jeans och hungriga boots som slår sönder sin Telecasters strängar med plektrum av rostigt järn. Embryo dunkade handen i ratten.

Nu rullade han in i Tyskland. Nu var han i det forna Jugoslavien, alla småstater som böljade förbi. Solen gick upp när han kom in i Grekland. Han körde snabbt söderut, mot hamnstäderna. Nu var han ombord på ett fraktfartyg. Nu i Nordafrika. Nu svängde han österut. Egypten. Israel. Nu var han i Jordanien. Syrien. Nu vaknade han. Dagen grydde. Han klev ut ur en mörk gränd och såg att ljuset var tillbaks. Böneutroparen kom ut på sin lilla balkong, satte händerna till munnen - den röda mössan lyste som en fläck i soluppgången. Embryo borstade av sig dammet och upptäckte att han hade sovit just utanför de grå garageportarna med alla bildekaler. Han drog upp dörren just för att se Mustafah Al Saladin dunka ner en packe dollarsedlar i Mohammads utsträckta hand. De skakade hand. Mustafah vinkade åt Embryo.

"Hjälp till här. Få upp dörrarna."

Och Mustafah klättrade upp bakom ratten och slog på tändningen och körde ut jeepen i morgonljuset.

"Hoppa upp. Om du ska med till Damaskus."

48 Big bang

2009-12-14T18:38:00.008+01:00

Han väcktes av en vidunderlig omskakning. Det var som - det var åtminstone så han tänkte när det skedde - att uppleva universums första smäll, den riktigt stora. Hela hans varande small till och för sitt inre såg han sig själv som en sten med massa tyngre än allt annat. Och nu sprängdes den stenens atomer i bitar. Embryo for år alla håll, han riktigt kände hur fingrar och fötter och ansikte och ryggkotor liksom bubblade och frustade och skrek i rymdens kompakta tysthet.

Och sen satt han där.

I ett kök. Vid ett matbord. En familj glodde på honom. Mamma. Pappa. Två barn, osnutna ungar - en syster och en bror - i gredelina och gröna pyjamaströjor med elefanttryck och med det blonda, glesa håret på ända. De åt frukost. Pojken satt med en sked nedstucken i mjölk och rispuffar. Flickan drack apelsinjuice.

Mamman satt i morgonrock och med en smutsig skarf om huvudet. Pappan i kalsonger och t-tröja med stora hål i. Han höll något i handen. En pjäs av mässing med en pip längst ut. Mamman stirrade tomt ut genom fönstret. Det doftade starkt kaffe och bränt rostbröd och i bakgrunden stod en gammal rörteve på. En meteorolog pekade med hela handen på en väderkarta. Snö över hela landet. Enorm risk för halka.

Det var som en stillbild.

Nu gick filmen igång. Fyra. Tre. Två. Ett. Start. Bilderna fladdrade fram, det här var en dokumentär, rakt ur den svenska vardagen. Embryo hade hamnat mitt i allt det där: måndag morgon, december, en adventsstjärna som brinner, en filt över verkligheten av influensavirus och dämpad oro inför julen. Och nu: detta: en okänd man i frukostmässen, ett embryo till något obegripligt.

"Men vad i helvete", sa pappan. Han stirrade på Embryo.

Och mamman, hon vände sig mot pappan, hade inte upptäckt främlingen ännu, hon sa: "Vad fan säger du, Göran? Tänk på ungarna. Du svär så jävligt."

Flickan sa: "Vem i helvete är det där?"

Och pojken: "Vad är det där för jävla jävel?"

Nu såg de alla på honom, på Embryo. Han satt på en ledig stol, liksom alldeles ny och ditpuffad, det nästan yrde om honom som av silverne stoft.

"Hej hallå", sa han.

Han var forfarande kvar i den där känslan av big bang, och före dess i vandringen kring ökenstaden och det allomfattande mörker som hade slutit sig om honom. Och nu satt han här, som utplingad ur en mikrovågsugn.

"Hej hallå", sa han igen.

Flickan, hon kanske var elva år, drog sig bakåt. Pojken, något äldre, kom istället närmare. Bägge synade honom där han satt.

"Var i helvete kom du ifrån?"

"Därifrån", sa Embryo och pekade på en liten oljelampa som pappan höll i sin hand. Pappan såg själv på den, ställde den ifrån sig.

"Det där är ju min farfars gamla skitgrej", sa han. Han tycktes rodna, kände sig tydligen lite larvig. "Jag skulle för fan putsa upp den till jul", sa han.

"Det är en lampa", sa Embryo. "Jag måste ha kommit i den."

Pappan såg på lampan med avsmak. Han torkade sin hand på t-tröjan, han sa: "Är du helt jävla knäpp?"

"Men lägg av", sa pojken. "Vem tror du att du är. Nån jävla Alladin?"

Embryo blev illa berörd av alla svordomar. Han hade bara hamnat här, det var inte hans fel. Han ville säga det till dem.

Men hur pratade man med sådana här människor?

"Alltså jag bara var i det jävla mörkret. Och gick rakt in i fetdimman. Hajar ni hur uppfuckat det är, eller?"

Nej. Han förblev tyst. Satt vid bordet. Skimrade. Livrérocken lyste i klar, liksom nykammad sammet, de svarta skinnskorna var tillbaks, spännena glänste. Det var som om hela han var nästan artficiellt snygg. Han kände sig nystöpt. Han ville säga även det till dem.

"Alltså jag känner mig fett spejsad. Så jävla skön alltså."

"Det här", sa mamman och nu reste hon sig. "Det här", sa hon igen. "Det här är en sån där jävla reklamkupp. Jag vet det. Jag har hört talas om det."

"Nej nej", sa Embryo. Och nu kom orden ur honom. Äntligen. Och de var så att säga sig själva.

"Mitt namn är Embryo", sa han. Och han pekade på lampan där på bordet och insåg det med ens. "Jag är en ande", sa han.

"Ämen för i helvete ..."

"Jo det är faktiskt sant. Jag måste ha bott i den där lampan. Det är kanske svårt för er att begripa."

"Ämen för i helvete Göran. Släng ut han."

"Nej nej", sa Embryo. Och nu talade han fort, han ville verkligen göra sig förstådd. "Låt mig förklara", sa han. "Jag kommer inte härifrån. Jag är av en annan sort. Mitt namn är alltså Embryo och jag var på resa söderut, hade just - efter att Singapores hamn exploderat - det måste ni ha sett på nyheterna ... eller läst om på webben - hamnat på en plats i öknen och skulle vidare till Damaskus och ..."

"Nu får det jävlar i mig vara nog."

Han kände ett grepp om nacken. Pappan i familjen tog honom om rockkragen och i rumptyget och bar bort honom till en verandadörr och slängde ut honom på tomten. Betongplattor. En frusen gräsplätt med tunna spår av nysnö. En bergknalle. En tall. Himlen. Han vände sig om och såg familjen stå där och glo på honom.

"Dra åt helvete med dig din jävla idiot."

"Ursäkta", sa han. "Åt vilket håll härifrån sett ligger Mellanöstern? Damaskus, var är det?"

"Hörde du inte vad vi sa? Dra åt helvete din jävla idiotjävel."

Och de smällde igen verandadörren så att glasrutorna skallrade och han såg dem där inne, hur de satte sig vid köksbordet igen och fortsatte med sitt.

"Men", sa han för sig själv. "Ni kunde ha önskat er något. Man har alltid tre önskningar. Era puckon."

47 Intet och alltet

2009-12-13T20:14:00.011+01:00

Embryo lämnade till slut verkstaden och de bägge tekniknördarna i sina kaftaner och hur de ivrigt samspråkade om bilens inre; det var som hade fordonet en själ som bestod av materia: motorblock och gedigna muttrar. Han tänkte att han skulle återkomma senare - när de hade fått igång kärran - och lyssna till Mustafahs resplaner; det verkade vara en bra sak, att slå följe med Mustafah till Damaskus och få lift i den där jeepen.

Ute var det nu skymning. Den lilla ökenstaden skimrade i guld och ockra. Embryo gick ut från gränder och byggnader, det var ingen lång sträcka. Han hörde en böneutropare på avstånd; i motljus såg han en blåvit minaret med svarta fönstergluggar och en smal, lökformad topp. På den lilla balkongen som löpte runt det lilla tornet stod en man i vit skjorta och röd mössa. Hans röst var hög och något hes, men han sjöng ut sitt utrop med skärpa och tydlighet. Embryo var tvungen att sänka sitt huvud en kort stund i ett slags vördnad. Det var en vacker afton. Solen var blodröd. Himlen gick från vitt där överst till rosa och purpur; ett ådernät av flimrande ljustrådar steg från den heta ökensanden och upp mot den alltmer svartnande himlen. Han kände hur kylan kom.

På ett ögonblick var det beckmörkt. Embryo såg sig om. Var var han? Ingen aning. Han såg - bokstavligt talat - inte handen framför sig. Han försökte röra sig framåt; det blev trevande och osäkert. Det var som att gå i en tillsluten säck, ingenstans syntes det minsta ljus. Han fick sakta gå åt det håll han trodde att han kommit ifrån. Företaget blev hopplöst, han kunde lika gärna ha vandrat mot ett stup där i natten. Såg framför sig hur en brunn öppnade sig och han föll ned i ett schakt för att landa i iskallt vatten. Det sista han skulle se var den nytända månen i dödens svarta kvadrat. Han stannade. Försökte lyssna efter ljud, något som han kunde följa, försöka nå. Kanske där, kanske en höna som kacklade eller en radio som brusade på avstånd. Nej. Ingenting. Det var snart lika tyst som mörkt. Embryo erfor en stark känsla av att han hade upphört att finnas till.

Så var det. Det var inte mörkret som hade omslutit honom, det var tvärtom. Han hade klivit in i mörkret och blivit det. Det var som hans egen andedräkt utsöndrade allt detta bläck, all denna svärta. Ja. Det hade aldrig varit tydligare: han var en bläckpatron, ett horn, ur honom bara typer och tecken och alltid med en bitter doft och färg. Mörkare än rost, tyngre än bly.

Han tänkte så: "Jag är natten. Det är jag som kommer med mörkret."

Ånyo en förändring. Den här kändes alldeles naturlig. Han blev ett med sin egen materia, med sitt varande. Han gick från att vara en identitet - ett embryo - till en entitet. Han var bara ett slags formlöst väsen. En djinn. En ande.

Och han la sig ner i sitt mörker.

Och det var som om han sov.

Och det var som om århundradena rann igenom honom som svart sand i ett timglas. Det var som om han själv var sanden, tiden, åren som svepte förbi. Han blev lugn av allt detta, kände sig tung och evig och varje tanke han tänkte var långsam och övervägd och väl bearbetad innan den formade om sig till ett ord eller en bild. Ibland bildade orden fraser, strofer, meningar, berättelser.

Så befann sig Embryo i ett slags dvala. Kreativ till en början. Därpå: allt tommare.

Och han fördrog tomheten, den var så uppfylld av att vara: ett slags frihet.

Mörkret blev hans vän, ja hela hans existens blev beroende av detta sjunkande, försvinnande, det dova och djupt dunkla som omgav honom. Han förstod efter hand att inte ens ord var tillräckliga att beskriva denna känsla, denna känsla av: att finnas till. Han förstod i nästa steg att det inte var en känsla ens. Detta var större, det var som ett utslocknande och ett tilltal i samma ögonblick. Han befann sig i mellanrummet. I sprickan mellan liv och död. Det var inte tyst längre omkring honom - men det lät inte heller av något. Det var ej heller mörkt. Mörkret var dock inte ersatt av ljus eller dagrar. Han var i ingenting. Och allt.

Han försökte formulera allt det där. Men det blev: ingenting. Inte mer än mellanslag. Pauser. Hela tillvaron var sådan: ett ändlöst väntande på sig själv. Det var vad han sa sig, där i det stillastående: "Jag är här. Det räcker."

Men. Till slut blev allt det där förstås tråkigt. Jag menar, hur kul är det i intet? Och hur intressant blir det - efter några tomma och helt händelselösa eoner av tid - att jämföra ingenting, med allt? Det blir lite som äpplen och päron, fast sämre. Intet och alltet har ju ingen särskild smak.

46 Verkstaden

2009-12-12T11:07:00.007+01:00

Sådana här platser hade Embryo aldrig begripit sig på. Kanske allting började i Farrans garage, hur han kom in dit sena höstkvällar och Farran som låg under karossen eller satt vid en bänk med en lupp i ögat och höll någon liten obegriplig skimrande tingest i handen.

"Embryo?"

"Ja."

"Har du lust att räcka mig polygripen?"

"Ja."

Och sedan stod han med händerna höjda över den enorma verktygslådan: sakerna ruvade där nere i oljedoften som rovdjur med vässade tänder och iskalla blad. Vad är en polygrip? Han lärde sig aldrig sådant där. Det är klart att han kunde skilja en hammare från en skruvmejsel, men hur använde man sakerna? Ingen aning. Och varför ägnade människor - särskilt farbröder - så mycket tid i skumma källarlokaler och bakom stängda garageportar med att gänga ihop infettade muttrar?

Han kunde inte begripa det. Samtidigt - det började han ana - fanns det ganska många människor där ute i verkligheten som aldrig skulle kunna förstå det meningsfulla (i det meningslösa) i att snickra ihop: text. Dikt. Att sitta, som Embryo hade för vana, på sitt rum med ansiktet blåskimrande av ljuset från bildskärmen och blicken sotad av bokstävernas svärta. Hans farra hade aldrig förstått det, i alla fall.

Scenen blev då den omvända.

Hur Farran knackar på Embryos dörr och kommer in i hans rum. Datorskärmen lyser, tangentbordet smattrar. Det heliga lilla ljuset från Tibet - Mysko - ligger i sin korg vid elementet. Mysko lyfter på huvudet, spetsar öronen. Lägger sig igen, huvudet på tassarna, blundar.

Embryo tittar upp, sitter med en lupp i ögat och fingranskar ett destillat av ord, några satsdelar som ska sammanfogas till ett mellanstycke - det här just - mitt i ett kapitel och när Farran kommer in säger han, förstås: "Farran?"

Och Farran, lite försiktigt: "Ja."

Embryo: "Har du lust att räcka mig ett par pronomen?"

Farran ser sig oroligt om i rummet, det är lite duskigt här inne och inte helt välstädat.

"Var har du dem då?"

Embryo tittar upp, han börjar bli lite irriterad, lite störd, han ska ju precis - egentligen - ta sig in i Mustafah Al Saladins verkstad, eller den verkstad där han har sin jeep, för att se hur han får den lagad och justerad inför den långa resan (som de bägge sedan ska ge sig iväg på tillsammans) söderut, mot Damaskus. Embryo behöver vara där, i nuet, i ökenstaden, han vill inte förlora känslan av sand, av damm, att man skulle kunna plocka upp ett fikon ur en lerskål och klyva det med bara fingrarna och hålla upp de bägge halvorna mot näsan och känna doften av: Mellanöstern, främre Asien, en annan värld.

Men nu måste han istället vifta med en hand in i rummet och muttra: "Åh det ligger väl ett gäng där i någon kartong."

Och Farran börjar rota bland strumpor och gamla serietidningar. Han hittar en Fantomen. Det är räddningen; Farran kan inte få en Fantomen i sina händer utan att bli som förhäxad. Han måste genast sätta sig på Embryos sängkant och bläddra upp förstasidan och nu lutar han sig bakåt och vilar på en armbåge och suckar förnöjt och läser.

"Alltså Guran, han är fanimej den coolaste snubben i världen. Den hatten alltså."

Därmed finns det möjlighet att återvända till det egentliga. Berättelsen. Embryo stirrar in i ljuset, samtidigt som han känner hur det stramar över bröstkorgen, det pockar på. Han måste byta tempus, och det måste ske nu.

Han följde mannen - Mustafah Al Saladin - in i gränderna. De kom i samspråk. Mustafah var en sådan där självklar konversatör, jovialisk och lätt i tanke och språk. De passerade en liten butik och Mustafah visste att berätta dess historia, vem ägaren var, hur hans familj var, vad de var specialiserade på.

"Hassans hummus, den måste du prova, det är världsklass på den."

Nu kom de ut från de dammiga gatorna och ut på ett torg av betong, de korsade det snabbt; husen här var större och en del hade skyltfönster, lite mer i västerländsk stil; män satt på skavda pinnstolar utanför och snackade. De stannade vid en stor, gråmålad port med dekaler som gjorde reklam för bensin- och bilmärken. Dörrarna stod på glänt och de klev in i dunklet.

Där stod Mustafahs jeep, en gammal amerikansk militärjeep med den vita stjärnan kvar på motorhuven. Det låg en man under bilen; nu rullade han ut på en liten vagn och sträckte på benen, kom på fötter och drog av sig en gul, svartsmutsig keps. Han var klädd i overall och Embryo misstänkte genast att det var Jock eller Jolm som gömde sig under masken av smörjmedel och fett och smuts.

Men icke.

Det här var en man av helt annan kaliber, en kortvuxen och pratglad liten farbror. Han presenterade sig som Mohammad, och han och Mustafah började genast diskutera bilen och dess problem. De fällde upp motorhuven och böjde sig ned bland kylare och förgasare och allt det där andra som Embryo inte begrep vad det var.

Mohammad vred huvudet mot Embryo och viftade med en hand bort i lokalen.

"Du. Har du lust att räcka mig polygripen?"

45 Mustafah Al Saladin från Damaskus

2009-12-11T12:26:00.007+01:00

Embryo gav sig nu ut på en botgörarvandring. Eller en flykt, han visste inte själv. Han behövde gå, det var det enda han erfor. Gå. Gå. Gå. Och han gick först genom livsfarliga träsk, sedan gick han runt en väldig svartskimrande sjö, sedan tog han sig över ett enormt bergsmassiv och till slut var han framme vid ett hav och där klev han ombord på ett hotfullt slavskepp som förde honom vidare under tystnad och när han var framme vid en ny kaj klev han av och fortsatte att vandra. Det var - han insåg det sakta och tankarna klarnade medan han gick, orden blev enkla och lättfattliga (vill man ha dem annorlunda?) - en vandring bort från allt det onda. Från minnet av lemlästade kroppar och från känslan av att vara förlorad i ett skeende han inte hade makt över. Är det så hopplöst, att vara människa? Han vägrade befatta sig med det. Det måste finnas något att göra. Hans liv var hans, det lät sig icke styras.

Nu var han framme vid en stad i utkanten av öknen. Byggnaderna var mestadels låga och ljust sandbruna eller rödaktiga. Han såg minareter och kupoler, han kände doften av starka kryddor: kanel, kummin, ingefära, lök och peppar. Hans tanke var att fortsätta gå, jorden runt, vart som helst, bara gå, gå, gå. Någonstans måste det finnas ett slut, en plats där människor hade satt sig ned och bestämt sig för att fortsätta i endräkt, samförstånd. Prata med varandra, lös era uppgifter.

Plötsligt stod en man i hans väg, en mörkhyad man med svart långt spetsigt skägg och en blåaktig turban på huvudet; i övrigt var han klädd i fotsid kaftan och Embryo såg hans nästan svarta händer komma ut och nudda vid hans bröstkorg. Manuskriptet där inne kved till, tryckte sig mot hans hud.

"Vad har du att sälja på vår marknad, främling?"

Embryo svarade inte.

Mannen hade en säck vid sina fötter, brun och i mjukt skinn; han lyfte upp den och stack ned handen, plockade upp en liten skinnpung. Han gjorde en gest åt Embryo att hålla ut sin hand. Med viss tvekan lydde han. Och fick se en liten glaskula rulla ned i handflatan, den var alldeles genomskinlig och samtidigt lite mönstrad, som en kartbild eller ett nervsystem av osynliga linjer var tecknade i glaset, som i relief.

"Vad har du att byta mot den där?"

Embryo såg på mannen, nu med ökat intresse. Han visste inte. Egentligen ingenting. Han tänkte efter. Samtidigt kände han en sval ström, som en vindpust från helt andra breddgrader, från bröstkorgen och upp mot ansiktet. Han kvicknade till.

"Vad sägs om en dikt?"

Mannen plockade genast upp kulan - eller pärlan om man så vill - ur Embryos hand. Han ruskade på huvudet och la ned den i sin läderpåse igen.

"En dikt", sa han. "Sånt trams", sa han. "Jag vill ha något med bärighet. Tyngd. Kraft. Något konkret som jag kan - i min tur - sälja vidare. Jag är köpman. Mitt namn är Mustafah Al Saladin."

"Jag heter Embryo", sa Embryo. Och: "Om jag ger dig ett ord, så får jag pärlan?"

"Ett ord."

"Ja."

"Ett enda?"

"Ja."

"Det var svårare."

"Jag vet."

"Ett enda ord, det är en verklig utmaning."

"Det stämmer."

Mannen plockade upp glaspärlan igen och höll upp den.

"Jag antar din utmaning Embryo", sa han. "Ett ord. Mot den här."

Och i samma ögonblick han sade det - "den här" - träffade solen glaset och kastade ett spjut av ljus mot Embryos bröstkorg. Det riktigt sved till där inne och han tvingades dra upp det översta bladet i manusbunten. Han höll det framför sig i bägge sina händer. Det var hemskt, arket var fyllt av ord. Säkert tusen stycken. Tätt skrivna, och för hand. Läsligt, men hopplöst. Hur skulle han kunna välja ett enda av dem. Ett enda av alla dessa. Till slut blundande han och pekade. Såg igen.

"Dumstrut."

Mannen såg - totalt blankt eller totalt frågande det var omöjligt att avgöra vilket - på honom.

"Vad sa du?"

"Dumstrut."

"Hm."

Mannen synade sin glaspärla, såg upp i himlen, ned på sina fötter, bort mot husen och gränderna i ökenstaden.

"Vid Damaskus portar", sa han till slut. "Här har du pärlan."

Och han la den åter i Embryos hand och Embryo stoppade genast ned den i fickan där han redan bar två små pärlor. Det nästan klang till där nere när glasdanken rullade in i mörkret. Embryo lyfte nöjt sitt huvud och såg på mannen. Kanske hade han kommit någonstans nu, på sin resa. En anhalt att minnas.

Han sa: "Är det här alltså Damaskus?"

Mannen skrattade.

"Nej nej." Han viftade avvärjande med en öppen hand. "Det här är bara en hägring. En oas på vägen. Här stannar man för att fylla på vatten. Göra affärer. Det är det som är intressant; här möts människor från alla ställen. Det är som en fördelardosa ... kan du något om motorer?"

"Inte ett smack", svarade Embryo ärligt. "Min farra är styv på det, dock. Han har en Ford Mustang."

Nu var det mannens tur att höja sin haka och lysa upp.

"Ford! Bilarnas bil. Själv har jag en gammal jeep som behöver ses över. Jag ska, nämligen, på en resa söderut."

"Vart ska ni?"

"Till Damaskus."

44 Kaktusblomman

2009-12-10T11:34:00.002+01:00

Man kan inte alltid helt säkert veta vad som är det reellt upplevda, eller vad som är det uttänkta. Fantasin sätter inga gränser, andra än sina egna. Och de är nog så prövande. För somliga utgör de ett sådant hinder att de inte ens kan föreställa sig hur det är att vara någon annan människa än en själv. Och det är tråkigt. Själv är man ganska enahanda. Alldaglig. Man kan röra sig framåt i sakta mak genom vardagsrealismen: det egentliga livet är ens enda upplevelsefält. Här är gatan där jag bor. Här är mina skor. Här är köket. Kylskåpet. Mina händer som lyfter frukostkoppen. Bilden av mig själv i spegeln. Tandborsten. Nu klär jag på mig och går. Jag går alltid inuti mig själv. Och tittar ut på världen som genom ett periskop. Och där … nu … börjar det förändras. Skiktet. Ytan. Jag ser på världen som genom ett periskop. Jag är alltså en u-båt. Nej, jag är en mördarhaj, jag kan inte sluta att röra mig, jag måste hela tiden agera, skriva, vandra, jaga.

Embryo hade inte de här problemen. Han rörde sig i en självklar rymd, en rymd som innefattade både de påhittade rum som man kan ta sig in i när de vill bli öppnade, samt de faktiskt existerande rum som han hela tiden måste vistas i. Tvånget att vara till. Nu, exempelvis, låg han omkullstjälpt i dammet ovanför Singapores hamn med en papperspatron inborrad i frontalloben. Han borde vara död, det var det verkliga, det var sanningen. Ingen människa kan överleva en sådan salva. Han borde vara död och oförmögen att förhindra de katastrofer som var å färde. Den första hade han helt nära, i form av Mandelbröd och hennes anhang som – det var vad han antog – nu rusade ned mot staden för att destruera den.

Embryo spottade grus ur munnen och klippte med ögonen. Det sved vid tinningen, men inte värre än att han kunde gnida skallen mot marken och svedan försvann. Han kände hur torkat blod i tunna fält sprack vid kinden och halsen. Nu kom han på fötter. Fick trilska sig ur repen som bundit hans vrister vid stolen – en trämöbel av enklaste slag, pinnrygg, som de antagligen hade släpat med från saloonen där han stupade – och lyckades sedan tämligen enkelt virka ur sina händer ur kopplet på ryggen.

Han sträckte på sig, hörde hur nacken knakade och käkarna small. Harklade sig djupt och fick upp en seg spottlobba som han loskade ut över förödelsen nedanför höjden.

På sätt och vis var världen sig lik i sitt armod. Bränd och fattig jord. Men nu, här: katastrofen hade redan skett. Vad som förut var en livaktig hamn, en bryggkant vid Asiens läpp, var borta. Man såg lågor, ljusa mot dagern och havsvikens spegel, som fladdrade matt. Rester av hus och fordon glödde och osade. Varje väg gick som ett vitt fingerstreck genom svärtan. Från där Embryo stod såg han mycket långt. Och allt var ödelagt. Här och var syntes människor i sakta rörelse, han hörde kvidanden och då och då steg ett hjärtskärande skrik upp mot himlen, vit av förtvivlan där ovan.

Mandelbröd och hennes hejdukar hade alltså lyckats igen. Ännu en plats på detta fördömda jordklot uttömd på möjligheter och samtidigt på faror. När Embryo stod här uppe, distanserad som en fältherre efter slag, for hans tankar iväg. Han började omvärdera, vred på sina ideologiska föresatser som vred han de ledade delarna i en Rubiks kub. Var det en vettig idé, rent utav, som Mandelbröd hade blivit besatt utav? Att spränga allt i luften. Att på det viset spoliera alla chanser för människor att sprida sitt skräp – saker ingen behövde, olja och bensin som smutsade ner, vapenlaster och militära fordon och produkter, piratkopierade alster och verk av allt möjligt slag: allt från cd-skivor till väldiga möblemang och jacuzzibadkar. Ja ni vet vad vi skaffar oss som vi inte behöver skaffa oss. Och vad det sedan mynnar ut i: skapade behov att skaffa oss ännu mer som vi inte behöver. Det kommer att ske tills vi tippar över kanten, allihop.

Kanske bättre såhär då, resonerade Embryo. Han vände sedan eländet – ja det här var värre än så, det var ett sammanbrott, början till något slags final, han anade det, hur varje detalj i tillvaron en gång – mycket eller tämligen snart, det spelade ingen roll vilket – ryggen. Och gick. Uppgiven. Modstulen. Han gjorde en kort paus här. I den grå marken syntes en grönaktig liten växt, nästan grå som markens damm även den och taggig. En hårig liten oansenlig kaktus. I dess topp en liten blomma. Den syntes knappt; svagt rosa var den med blåa stick – som tårar eller regnstänk – i kalken och en liten gul pistill.

”Jag är den pistillen”, tänkte Embryo. ”Och världen, hurdan den än är, är blomman som jag står mitt i.”

Och han insåg allvaret, i allt.

”Utan mig, ingen blomma. Utan blomma, inget jag.”

43 Interlude

2009-12-09T13:21:00.006+01:00

Embryo blev förvånad över sin egen röst. Så rå den var, raspig. Han provade igen.

"The wild bunch."

Bartendern skakade på huvudet, hällde istället upp en ny drink. Embryo slog i sig. En till. Nu började de göra effekt. Dricka såhär, på fastande mage och i broad daylight. Det kunde sänka den största av hjältar. Han kände sig svajig och yr. Nej. Det kunde inte vara spriten, inte så snabbt, inte så enkelt. Nu såg han hur bartendern höjde en hand och viftade någon till sig. Embryos blick blev samtidigt suddig. Världen gungade till.

"Vad var det i den där soppan?"

Det var det sista han sa innan han tuppade av. Han försökte hålla sig i bardisken, försökte få grepp om dess glatta kant, men han bara gled ned mot golvet och drog glas och askfat med sig i fallet.

När han åter vaknade hade det gått en miljon år, det var känslan. Han svävade tyngdlös i en ram av svart ljus; det var som om evigheten var ovanför honom och allt det förgångna – från big bang och tidigare ändå – var under honom. Han kunde röra sig alldeles fritt, och liksom med sluten mun andas. Var han död? Eller ofödd. Han rörde sig i en rödaktig rymd som omgavs av svärta: ett foster i en fostersäck. Ett embryo. Nu hörde han ljud, han kände igen dem så väl. Det var Farran som pratade. Han var bra på det.

”Nä i år ska vi ha granen i det hörnet där borta.”

Och Morran, det var som om hennes röst kom inifrån honom själv, som om han själv var en väldig resonanslåda: ”Men Frank. Där har vi ju teven.”

”Den åker ut.”

”Teven?”

”Jajemen.”

”Men Frank. Det är ju din favoritsyssla, vid jul. Att se på alla filmer. Och all sport Frank."

”Nä. Det är slut med det där. Soffan. Skålen. Flarran.”

”Slut?”

”Jajemen. Jag ska bli en ny människa. Eller …”

Lång, oroväckande paus här. Embryo hörde hur mamman började gråta och märkliga slafsande fosteg som ekade i hela den eviga – och samtidigt med känslan av att vara eterisk, försvinnande – rymd som han befann sig i. Ett grymtande, grovt och köttigt. Var det Farran, verkligen?

Nu skrek Morran.

”Frank! Nej! Hjälp!”

Ett skratt, som ur en blodmättad underjord, hördes. Och sedan Farrans röst, förvrängd och hemsk: ”Eller också blir jag något värre än en människa …”

Och Morran: ”Ett monster!”

Och samtidigt bildsattes ljuden, det var mjuk och pastellartad Technicolor, människor rörde sig i ett overkligt gultintat ljus och skuggor av suddig färg följde dem. Embryo såg Morran springa ut ur huset, ut på tomten, ut på villagatan. En rödaktig färgstrimma med det ljusa håret på ända och händerna viftande i luften. Panik. Överallt häpna ansikten, folk som vände sig om. Farran kom efter, lufsande med slängande väldigt noshörningshuvud och den grå nacken bred och horribel. Hans hovar smällde i gatläggningen. Hornet glänste i ljuset och den rosa tungan kom ut när han med öppen mun stampade ikapp Morran. Nu träffade han henne i ryggen. Hon var höggravid och kom genast ikull, rullade mot trottoaren och Embryo kunde inifrån livmodern höra hur hon skrek av smärta.

Själv kände han ingenting. Det här gjorde inte ont. Han var skyddad av kroppsvarmt fostervatten och hinnor och slem. Det var mest kul att tumla runt i den långsamma centrifugen. Vad som smärtade var istället ljuden: Morrans fruktansvärda skrik. Farrans oerhörda glufsande och smaskande när han kom över henne med det grå hornet och de spetsade öronen och de tunga frambenen.

”Frank. Åh Frank vad gör du?!”

”Glufs glufs. Smask smask.”

”Frank åh Frank.”

Och med ens försvann hela filmsekvensen. Embryo bländades. Han satt upp. Kände genast att
händerna var bakbundna, fötterna fjättrade. Han hade en enorm lampa i ansiktet. Nej. Det var solen, det insåg han genast. Han ruskade på sig och blinkade. Han satt på ett dammigt fält. Bakom sig anade han ljuden från Singapores hamn. Solljuset störtade över honom.

Madame Mandelbröds väldiga ansikte skymde plötsligt solen. En ny sol. Degig. Gråvit. Ilsken. Hon höll i hans cowboyhatt, nu sträckte hon på sig och förde armen långsamt bakåt innan hon med en snärt kastade iväg hatten. Den flög. Singlade bort över slätten och där skymtade man en sista höjd och sedan en brant och där försvann hatten som en skadskjuten korp. Borta. Madame lutade sig fram mot Embryo. Ormsaltare dök upp. Han höll revolvern i handen, fingrade på dess pipa, nöp om avtryckaren, drog den bakåt. Embryo såg hanen resa sig. Nu kände han mynningen mot sin tinning.

Madame Mandelbröd: (vasst, sammanbitet) Den här planeten är för liten för oss bägge.

Ormsaltare: (långsamt och med en röst som lät alldeles obekväm och falsk – som hade han ett
enormt tuggummi i munnen; man kunde se hur det föll tänder ur hans käft samtidigt som han pratade, hela gestalten var på väg att evaporera i solskenet) Jag … njuter … av att se … dig.

Jock och Jolm: (in från vänster och höger, bägge pliriga och lustiga) Lida. (paus) Kvida. (paus) Blida. Vrida. Glida. (nu börjar de röra huvudena som två uggleungar) Åka på en skida. Genom hans slida. (drar varsin liten hobbykniv ur overallfickorna, håller spetsarna mot Embryos bröstkorg).

Embryo erfor hur manuskriptet där inne drog ihop sig, kröp samman som en liten boll, en knytnäve; han kände dess hjärtslag mot sina egna. De dunkade i huvudet som låg han i en väldig kuvös av skräck och solhetta. Nu sparkade Jock omkull stolen han satt i, samtidigt som Jolm hoppade upp på hans bröstkorg och drog ett snitt med sin kniv i ansiktet. Aj. Ett ärr till, åt andra hållet. Han skulle se ut som ett grillnät till slut. Madame Mandelbröd kom också över honom, hon slickade hans kind, gläfste. Alltihop var lika förvirrande som otäckt: eller om de två fenomenen gick i varandra och bytte plats. Det mesta som utsägs kan betyda samma sak som något annat, eller vara dess motsats: minnet har alltid en instabilitet, en kurva som rör sig och ibland doppas i falsifikat, ibland drar iväg mot toppar av sanning och övertygelse. Nu var allt en hopplös lögn. Hur skulle han ta sig ur detta?

Ormsaltare tryckte återigen revolvern mot hans panna, han kunde riktigt se hur magasinet roterade och en ordpatron gled in i sitt lopp. Nu tryckte han av. Nu small det, en väldig slow motionexplosion. Kapow.

42 Bartendern

2009-12-08T06:22:00.011+01:00

Han gick fram till ridån, skynket av plast, och drog undan den. Singapores hamn där nedanför; ett gytter av händelser och rörelser, överallt folk i arbete, idogt. Han såg de gula lyftkranarna, väldiga nackar mot den grå himlen och havet där bakom som en svart halvcirkel: nu kom en kraftig vindby och en doft av salt och diesel slog upp mot honom. Han drog in det, alltihop.

"Ah!"

Rök från industrier och fartyg. Kraftiga elledningar som surrade över honom och ut mot kusterna som omgav bukten. Tunga yrkesfordon överallt vars motorer spydde ut avgaser. Ah. Han erfor en ny känsla för allt detta verkliga. Han tyckte att det smutsiga var stiligt, liksom vid liv. Det här var världen han bodde i. Embryo. En myrstack av förbränningsmotorer och avfallsproduktion. Plötsligt gillade han det. Det här är vi, vi människor. Vi har det ju såhär. Vi byggde det här sopberget, det är enormt. Han fingrade på sin revolver där den satt i hölstret. Trummade på kolven, kände för att dra den och skjuta en salva. Rakt ut i allt det grådaskigt stilfulla. Pow. Pow. Pow.

Men, han hade annat att göra. Rädda den här platsen, ofullkomlig som den var i sitt myller. Och samtidigt så underskön. Hamnen här nedanför låg under ett livsfarligt hot. De vansinniga världsförbättrarna Madame Mandelbröd med anhang gick lösa där ute. Embryo spanade efter dem. Hela det vilda gänget.

Ingenstans såg han dem, ingen lastbil, inga spår: ingen Ormsaltare i blank gangsterkostym, inga Jock och Jolm i overaller och kepsar, ingen Madame Mandelbröd i klänning och vilt hårsvall. Var var de någonstans? Han blev orolig att han skulle missa dem, att han skulle stå här och känna marken skälva under fötterna och se en bombkrevad lyfta hamnen som en utblåsning och - igen - tvingas se människor dö. Det var inte värt det, det fanns ingenting som var värt att spränga verkligheten - hur nedsmutsad och ödelagd den än var - i luften. Låt oss då istället gå tillsammans mot undergången, låt oss vara miljöbovar och parasiter. Låt människan förverka jordklotet, låt henne flytta vidare till nya platser i rymden, fortsätta sin kolonisation: slaveri och förtryck och utnyttjande av resurser och reserver - det är vårat signum.

Embryos tankar förvånade honom själv. Det var som om den här cowboyutstyrseln och ärret som stramade i ansiktet och slokmustaschen påverkade honom, även inåt. Orden blev annorlunda, formuleringarna hårdare och mer bittra. Han kände sig sammanbiten, bestämd. Spottade ut från platsen där han stod. Javisst. Den här världen är en öken. Människorna är skallerormar. Vildar. Jag ska ta dem med storm, jag och min revolver.

Och han vände om, släppte ridån och gick ut ur byggnaden. Han kavade fram på kofösarvis: stel i ryggen av alla präriemil i sadeln och lätt hjulbent. Blicken smal och kisande. Väl ute i den knivskarpa dagern drog han ned hattbrättet, lät skuggan falla över ögonen och med handen lätt vispande i luften ovanför kolven stegade han ned i dammet.

Han hörde prärievargar yla; det stämde inte alls med fonden av en hamn i uppbrott och förskingring, alla dessa asiater och västerlänningar som passerade i truckar och pickups med verktyg och varor, mobiltelefoner som sjöng sina signaler och män som gormade nerifrån kajerna. I Embryos värld dock: slättlandets vilddjur och därpå: absolut tystnad. Han var som sluten i sin inre värld. Gick mellan magasinsbyggnader och skeppshangarer som längsmed en dammig vilda västerngata. Folk skyggade i de svarta fönstren. Där stod en mörkhyad kvinna med några rädda barn i sina kjolar. Där en blek barberare med det inoljade håret i mittbena och en kam i handen; han strök sin mustasch och såg skrämt på Embryo när denne långsamt och tyst passerade. Där en försupen indian utanför en tobaksaffär; han stod och ryktade en ponny och halsade samtidigt en flaska rom. Där saloonen.

Embryo klev in. Dörrarna svängde bakom hans rygg. Lokalen var skum. Kring runda bord satt hamnsjåare och drack ur små shotsglas. Några spelade kort; vid ett annat bord pågick ett tärningsspel. Vid bardisken stod några kortvuxna kvinnor med svart, blankt hår och tjocka rödmålade läppar; de var alla klädda i korta kjolar och färggranna toppar som slutade ovanför naveln, små handväskor i plast hängde på armarna och när Embryo klev fram började de genast kurtisera honom. Han viftade avvärjande med handen. Gick fram till bardisken. Bartendern var en ödlelik karl med grått ansikte och en lila tunga som hela tiden kom ut och slickade de svarta läpparna, han hällde - genast han såg Embryo - upp en silvergnistrande vätska i ett litet glas och sköt fram det.

"Mistah."

Embryo sa ingenting, bara höjde glaset och slog i sig spriten. Strök munnen med handens baksida. Hela tiden stum, sammanbiten; hela saloonen var sänkt i tystnad, all gambling hade upphört, de prostituerade vid bardisken hade skyndat ut i ljuset utanför. Många av gästerna reste sig försiktigt och backade undan, smet iväg. Embryo bad - ordlöst - om en drink till. Bartendern hällde upp. Han stod kvar bakom disken med flaskan i ena handen och korken till den i den andra.

"Har ni sett det vilda gänget?"

41 Metamorfos

2009-12-07T08:31:00.007+01:00

Alla var borta. Ormsaltare. Jock och Jolm. Han var ju inte förvånad. Men - om han skulle lyckas rädda Singapores hamn, alla dessa människor, fartyg, alla dessa ting som skulle skeppas iväg, trådarna, banden mellan folk och deras olika viljor - han var tvungen att börja här. Sin undersökning. Sitt spårande. Sin jakt på dem och deras ogärningar.

Hm.

Embryo hade svårt att få ihop verkligheten. Allting var kluvet, delat. Halvt.

Tankarna.

Var.

Lång. Samma. Och. Hal. Va.

Han kände hur väl han behövde hela sitt huvud. Därför gick han först bort till det svarta stenbordet där Ormsaltare förut hade suttit. Nu var här tomt. Embryo mindes asken, den bruna lackasken med guldspännet och spegeln där inne och ballerinan, förstelnad, som rörde sig till speldosemusiken. Men minnet var bara halvt. Dansösen vinglade. Musiken liksom skrällde i den trasiga skallen. Bordet var renrakat. Tomt. Där stod endast en bordslampa som lyste svagt. På golvet en hurts. Med lådor. Embryo öppnade den översta och hittade genast var han behövde. Tejp.

Han - det här var ingen enkel operation - lyfte upp den lösa ansiktshalvan och smackade tillbaks den mot resten av huvudet. Det var som att klägga dit en klump slajm, man kunde riktigt höra hur det klibbade och smetade ihop. Embryo rörde försiktigt på läpparna och fogade och siktade och passade och till slut hittade ansiktet någorlunda ihop.

"Aaargh."

Han rörde på käkarna, kände hur tänderna försökte hitta sina platser i gapet. Tungan, sträv och torr som en tygbit, lade sig tillrätta. Han provade sina ord.

"Det. Är. Jag. Som. Är. Embryo."

Jorå. Nu kändes det bättre. Han strök sin bröstkorg, lät stroferna sjuda upp ur manusbunten som ur en liten försiktig fontän. Huvudet helades. Han kände igen sig sjäv där inne i skallrummet. Han häpnade. Det var mörkt och skönt där inne. Som att komma hem. Han kände det så starkt. Hur han fylldes av ordkonstellationer. Bilder. En tom och liksom nyskapt himmel som långsamt tändes upp. Stjärnorna som brann, de var alla han. Embryo, en liten spiralgalax i begynnelsen. Han växte. Nu talade han också.

"Det är jag som är Embryo", sa han till sig själv.

Det var skönt att höra. Orden rann som mjölk ur svärtan. Skallen satt ihop ordentligt, han var en igen. Det var möjligt att fortsätta, gå vidare nu: med lite hack och skrevor i skallbasen. Men Han drog ut en försvarlig meter tejp ur rullen och lindade den kring skallen och bet av och fäste vid halsen. Ta en meter till. Och en till. Nu började det kännas ordentligt stabilt och vettigt. Såväl inombords som utanpå. Han såg sig om. Ruskade på huvudet. Parerade. Jorå. Det höll ihop. Han skulle stå pall för ännu en fight, ännu en holmgång.

Han såg ned i den svarta bordsskivan. Stenen var dammig och han drog en ärm över den och ytan blev blank. Han kunde spegla sig.Ansiktet var förändrat efter smällen och operationen nyss. Tejpremsorna gjorde att alltihop såg lite valhänt ut, till en början. Men ju mer han studerade sig själv, med sprickor och skavanker och allt, upptäckte han nya drag, nya effekter. Han såg äldre ut. Inte så dockaktig. Han kände på sin kropp. Jo. De tunna snörarmarna hade fyllts ut. Han drog upp en ärm, nöp sig i tyget. Jo. Det var mer: köttigt. Garnkänslan var försvunnen. Han hade hud igen. Hår.

Det här gick fort, han kände hur benen växte, hur det liksom sprack i rygg och över buken och han blev längre, stadigare. Ansiktet i den svarta spegelbilden fick grova drag. Det kvinnliga suddades ut och han märkte att han hade en slokande mustasch, plötsligt. Under ögonen mörka fält av trötthet och plågor. Ärret som klöv ansiktet skimrade som en orm i öknen. Den blåa rocken var sliten och grå, men liknade nu mer en vapenrock än en betjäntlivré. Kom han ur ett krig, en fight? Han kunde nästan höra flöjter och trumvirvlar. Nu kom en tanke, på amerikanska.

"I am Embryo. Embryo Foster."

Han var tvungen att sätta sig. Snurrstolen vid skrivbordet sviktade och när han la upp sina fötter på bordsskivan såg han spetsarna på de insmorda bootsen peka mot taket. På huvudet en filthatt, han kände lukten från den av svett. Håret var långt och blankt av fett och smuts och de stora händerna bar svarta, tunna handskar med platta små nitar av silver. Han tuggade. Tobaken var frän och söt i munnen och han lobbade ut en buss på golvet. Han kände längsmed sidan. Hölstret tungt av vapnet; han fingrade på den. En Colt. Genuin. Kunde känna doften av olja och stål. Lädret.

Han reste sig. Spottade igen. Drog en hand under näsan och snöt ur sig dammigt snor. Nu talade han igen, denna gång med sträv och mörk stämma.

"Jag är Embryo. Revolvermannen."

Och han stack handen innanför den svettiga, slitna bomullsskjortan han nu bar. Knöt näven om manusbunten och kramade ihop det översta arket; det blev en liten kula av papper i hans hand. Han såg på den, drog upp sin colt ur hölstret och lossade säkringen och slog fram trumman och snabbt och metodiskt - det var som om han var född till detta, som om han aldrig hade gjort något annat - laddade han revolvern. Han gjorde det igen. Och igen. Och igen. Till slut var hela sexskjutaren proppad med patroner av papper och ord.

40 Den svarta pärlan

2009-12-06T11:49:00.005+01:00

Han blundade och tänkte: "Sesam öppna dig". Han hade en svag förhoppning om att något öververkligt och fantastiskt skulle se, att väggen skulle kunna öppna sig som ett gap eller mjukna och bli till ett membran bara, en tunn hinna som han kunde slita sig igenom. Och att samma väldiga vägg sedan skulle sluta sig bakom honom och lämna den trummande armén med trädockor där ute. Fötterna. Nävarna. De hummande rösterna. De skulle inte få komma åt honom.

Nu skrek han: "Öppna dig!"

Och huvudet mötte väggen. Han ville verkligen att detta inte skulle ske, han ville att det skulle finnas något hopp, en chans i helvetet att klara sig. Men nej. Skallen smällde in i eternitplattorna med full kraft och han kände omedelbart hur illa det där tog. Dockhuvudet var inte byggt för dylika kollisioner, utan sprack i ett nu. Han kände hur halva hjässan öppnade sig och lossnade från resten av kraniet och hur ansiktet följde med och föll ned i hans hand som en öppen skål. Nu vände han sig om. Stod där. Huvudet halvt. Den andra halvan i hans händer.

Dockorna rusade mot honom. Besinningslöst. Han såg hur de ökade farten, de var som en enda mörk eld av tygkroppar och trähuvuden och ilska.

"Mörda! Mörda! Mörda!"

"Snälla ..."

Han sträckte fram skålen mot de anfallande; de av makt och vanvett förlorade docksoldaterna tycktes först inte bekymra sig. Mörda. Mörda. Mörd. Men när de första i troppen såg vad som hade hänt - hur den lille dockpojken hade slagit sig sönder och samman och nu vände sig om och höll upp sitt ansikte framför sig som en skål som lyste av innanmätet - gips och cellstoff och en svart pärla mitt i som var ögat - stannade de upp. De hejdade sina kumpaner. Hela flocken höll på att trilla omkull. Stod där nu och pyrde på tomgång. Bööörp. Bööörp.

Men det var inte Embryo som fick dem att hejda sig i sin attack. Det var pärlan. Den svarta pärlan lyste som i ett öppnat ostron där den låg på sin bädd av vitt och grått. Svart. Stum. Men det var som om något - en kraft - emanerade ur den. Ett mörkt, tyst ljus som spred sig till docksoldaterna. De stod och svajade och glodde på pärlan. Deras egna svarta plastögon tindrade av det täta ljuset; Embryo såg hur de började vandra omkring, planlöst. Stött i varandra, det knastrade om dem.

"Bööörp. Bööörp."

Nu tystnade de helst. Stannade upp, alla, bara stod där som förhäxade av det svarta ljuset. Embryo svajade också till, tvingades fokusera: hela tillvaron blev platt och kantig när han bara hade ett enda öga att se med. Och värre: den var till hälften försvunnen. Borta. Skallen, halv och eländig, bultade av smärta. Embryo kände med handen över sitt demolerade ansikte. Det var underligt, det var som om precis hälften av honom hade försvunnit. Även inuti. Orden var inte hela längre. Tankarna klövs på mitten. Allt han såg var hälften av verkligheten. Nu lät han handen sakta snudda pärlan, vred på den, lät den rulla ned i handflatan, den lilla skopan av trä, och nu lyfte han upp den. Ljuset - det mörka - blev starkare och starkare. Dockorna bländades. De var tvungna att backa. Nu gick det fort. De såg bort, skymde sina ögon, vände om och började traska ut ur gränden. Bööörp. Bööörp. Man hörde deras fotsteg, liksom matta nu och ostadiga, och rösterna som var som tunna strängar bara, förvirrade, meningslösa.

"Bööörp, bööörp, bööörp."

Och när de till sist var borta tittade Embryo med sitt enda kvarvarande öga på pärlan. Han höll den nära. Nosade på den med sin halva näsa, lät den delade munnen känna på den med de torra läpparna. Ljuset slocknade. Den blev kall och såg plötsligt helt livlös och övergiven ut i hans hand. Han stoppade den i rockfickan, i samma fack vid bröstet där han stoppat det lilla silverfröet han för länge sedan hade fått från den döende kungen i det dammiga rummet under taket på Operan. Samtidigt som pärlorna möttes där i fickan, var det som en blixt som brann till i Embryo.

Det mörknade i honom. Han hörde skrik. Såg sig själv, som låg han i en grotta, på rygg på ett stengolv. Och ur det räfflade ojämna grottaket lösgjorde sig varelser. Vampyrer. Fladdermöss. De klistriga vingarna prasslade när de sträckte ut dem och han hörde korta små klätt klätt klätt när flyghundarna släppte sitt grepp om stenen där upp och dök ner mot honom. Han var tvungen att ruska på sig, vifta i luften. Och strax var han tillbaks. Gränden. Ansiktet, det halva; nu höll han det som en navkapsel under armen. Dockarmén. Borta nu.

Han började att gå, tog sig ut ur gränden och kände snart igen sig. Där var huset dit de asiatiska sophämtarna - oljeplattformsarbetarna Jock och Jolm - hade tagit honom. Och där han hade mött Ormsaltare igen och fått förklarat för sig vilka planer världsförbättrarna nu hade. Han förstod att det var bråttom, om han skulle lyckas hindra en katastrof. Så, med ansiktet under armen och manuskriptet som föut bultande mot hjärtat, han skyndade in i fastigheten med de fladdrande plastskynkena.

39 Återvändsgränden

2009-12-05T14:32:00.005+01:00

Madame Mandelbröd klättrade snabbt upp i långtradarens kupé, Embryo hörde hur de tunga motorerna startade och såg hur det väldiga ekipaget började att backa. Framför honom låg resterna av Tomtefaen: en söndersliten klädesdräkt och några bitar ben och hud. Allt annat var förött. Blod täckte marken. Dockorna skyndade bort längsmed kajen, sträckte sina små armar i luften. Där borta såg Embryo en grupp sjåare som satt på en plint och drack mineralvatten ur små petflaskor. Nu tittade de upp, och fick se hur flera hundra bestialiska små djävlar rusade emot dem.

"Bööörp bööörp bööörp bööörp."

Det var otäckt att se: männen hade ingen chans. Dockorna slet dem i stycken och fortsatte sedan längre ut på kajen, de spred sig som en bisvärm och överallt där de fick syn på en människa attackerade de. Samtidigt rullade långtradaren bort; Embryo såg Mandelbröd i backspegeln, hur hon vred på den väldiga ratten och tittade efter honom.

Han stod uppgiven kvar. Allt var kaos. Och han var ensam i det. Manuskriptet fanns säkerligen ombord på den väldiga trucken. Liksom hans egna lilla rock. Hans liv rullade iväg med öppna sidodörrar som det drällde lådor ur med flera dockor, dockor, dockor.

Men där, i all bråte, såg han plötsligt hur pappersark lyfte från marken bland alla bruna wellpappkartonger. Vita ark. Och i mitten den blåa rocken, den drev fram som en rovfågel i en svärm av duvor. De kom emot honom, allihop. Varje skrivark svävade och flöt i luften som drömmar eller svepningar, det gick i slow motion och Embryo började plocka åt sig papperen i den följd de kom.

Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.

De var hundratals. Han la dem i en bunt, satte en fot på bunten så att de inte skulle fly iväg igen. Och när de alla var ihopsamlade plockade han upp sin rock från marken. Höll i den, synade sömmarna och ryggen och slagen. Ja, det var samma. Inget fusk. Ingen kopia. Utan samma livré han hade varit iförd sedan den där stunden i operahusets dunkla korridorer, i svalget mellan tid och tid och rum och rum.

Nu tog han av sig de stickande och obehagliga dockkläderna och gled in i sin egen rock. Det var skönt. Han kände sig som en människa igen.

Han plockade upp manuskriptbunten, läste på försättsbladet. Det här är din bok Embryo. Det här är ditt liv. Ditt äventyr och uppdrag. Ingen kan hindra dig att genomföra det. Vänd blad nu. Läs nästa kapitel.

Sagt och gjort. Han bläddrade fram kapitel 39: Återvändsgränden. Han ryste till. Det lät inte bra. Det lätt som ett hinder. Motstånd. Han skulle vara tvungen att hitta en ny väg. Nu såg han upp. Dockhorden hade plötsligt bytt riktning, helt och hållet. Nu kom de mot honom. Och de var mycket ilskna. Han hörde hur deras rop var mörkare och och hur de blev högre och hur ord formades ur ljudgröten.

"Bööörp. Bööörm. Mööörm. Mööörd. Mööörda. Mörda. Mörda. Mörda."

Nu var de som en enda massa, ett fullständigt gytter av hårda tränävar och snärjande snörarmar och blixtrande klothuvuden som kom forsande mot honom. Han stoppade snabbt in manusbunten innanför rocken och knäppte ordentligt, vände sedan om och satte fart i samma riktning som madamen hade kört med långtradaren. Mellan ett par höga gråaktiga magasinsbyggnader smet han in, hoppades att dockarmén inte skulle upptäcka det. Men icke. De var efter honom som en ettrig orm, nu borrade de ihop sig till en plog, en vass spets, en armada av elaka gestalter. Knäna for upp. Huvudena sänktes. Armarna riktades framåt som spjut. Embryo hade hamnat i en återvändsgränd. Framför honom var bara en tom vit vägg med svarta fönster högst upp. Det var alldeles för högt dit upp, han hade behövd en kranbil, en stegvagn, en studsmatta.

Nu hade han ingenting, bara sina små traskande träfötter och den magra lilla dockkroppen som ingenting kunde klara av. Han kunde inget annat göra än att fortsätta springa.

"Mörda. Mörda. Mörda."

"Vad gör jag!" skrek han. "Vad ska jag göra! In i väggen!"

Och med huvudet sänkt som en murbräcka rusade han med full kraft rakt in i den vita väggen.

38 Kopior

2009-12-04T08:52:00.005+01:00

Embryo slet upp en docka och höll den framför sig. De var exakt lika stora - eller små om man så vill - han och den andre. Flickdragen var inte lika tydliga hos dockan, kanske. Den var lite mer av uppsminkad pojke, lite könlös. Tom. Han tryckte den på magen.

"Bööörp", sa den.

Mandelbröd höll upp en annan. Tryckte på den.

"Bööörp."

"De kan inte prata."

"Nej de är ju bara kopior allihop", sa Embryo. Och kastade sin docka ifrån sig. Den äcklade honom, han kikade ner i högen av kartonger. Det måste finnas miljoner likadana här nere.

"Bööörp. Bööörp."

Mandelbröd plockade upp dem, en efter en, kastade ner dem på marken och genast ställde de sig upp, liksom i givakt, och stod och vaggade och lät.

"Bööörp. Bööörp. Bööörp."

"Du kan låna kläder av en sån här", sa hon. Hon gjorde en paus och tittade på Embryo. "Du är ju helt naken och dan."

Embryo vände sig om la armarna i kors i vämjelse. Han såg ut över hamnen och havet där borta. Aldrig att han klädde sig i dockkläder. Han var egentligen en riktig människa. Embryo Foster, son till Frank och Mariella. Han bodde i ett hus på en fin liten villagata och han hade både intressen och drömmar och vänner där hemma. Han hade en framtid. Han hade ett hyggligt läshuvud och en fiffig penna. Han skulle skriva, när han väl kom hem igen, och utbilda sig och skapa sig ett liv där han hjälpte andra med hjälp av sin egen förmåga. Han skulle bli en bro av ord och berättelser. Han hade ett större allvar i sig, än detta. Han kunde inte sätta på sig dockkläder, inte en sån som han.

"Det där är inte på riktigt", sa han. "Leksaksgrejer."

Armén av dockor stod nu i rad efter rad och vaggade och kurrade. "Bööörp bööörp." Deras tomma blickar såg ut över kajen och nu öppnades kupédörren till lastbilen och en hårig hand sträcktes först ut och sedan den svarta nosen och de röda ögonen. Tomtefaen. Han sparkade ut en trave tomma läskburkar på betongen och hoppade sedan själv ner. Stod på alla fyra och tungan kom ut som hos en ivrig hund. Han såg sig om, studerade raden av dockor, vred blicken upp mot lastbilen och såg genast Mandelbröd där uppe. Men inte Embryo; han hade kastat sig ned i en låda dockkartonger och prasslade sig in emballage och flikar och fick upp en pjäs som han stirrade i ögonen innan han slet av den rocken och skorna och skjortan och hosorna och peruken.

Han satte allt på sig, under enorm avsky. Det var som att vara klädd i besmittade paltor. Inrökta. Smutsiga. Orena. Men nöden hade ingen lag, nu kravlade han upp och ut i ljuset och hasade ner på marken och ställde sig i raden av dockor, han imiterade dem, vaggade som dem, nickade idiotiskt på huvudet som dem.

"Bööörp", sa han. "Bööörp bööörp."

Mandelbröd stod kvar där uppe, hukad, fortsatte befria dockor, de regnade ner till marken, kom på fötter, vaggade, stirrade, armarna som stela vingar. Ställde sig i raddan, i formationen. Tomtefaen såg ilsket upp mot Madame Mandelbröd, ruskade på sitt lilla gethuvud och kliade sig i det kladdiga skägget. Funderade. Han ville säga något till henne. Men vad. Han spatserade fram till raden av dockor; Embryo stod mitt ibland dem nu och försökte se så dockaktig och nollställd ut som möjligt.

Jag är bara en kopia. Jag är inte verklig. Jag är bara en kopia. Jag är inte verklig. Bööörp. Bööörp.

Men Tomefaen köpte det inte. Han inspekterade den enfaldiga truppen ett par vändor, gick framåthukad med klorna till händer på ryggen och munnen nedvriden i en grym grimas. Till slut kastade han sig in i hopen. Han tog sikte direkt på Embryo, hade upptäckt bland alla förfalskningar. Han kom flygande, Tomtefaen, med öppen käft och brinnande blick. Embryo sidstaeppade. Tomtefaen famlade i luften. Embryo hoppade åt sidan och knuffade till en av imitationerna. Och Tomtefaen grep tag i fel gubbe, kom på fötter i triumf; han skrattade rått och höll up dockan i skyn. Han pekade finger åt Madame Mandelbröd.

"Där ser du, käring! Nu är han min!"

Mandelbröd tog ingen notis om Tomtefaen, utan fortsatte bara att slänga ner dockor. Kajen var mörk av de trampande små embryona. Bööörp bööörp. Embryo själv stod ståndaktigt kvar medan han såg hur Tomtefaen slet av dockkopian rock och allt. Nu tog han tag om huvudet med ena klon och om fötterna med den andra och höll dockan som en nyslaktad och plockad kyckling framför sig.

Han slet den itu. Bomull och sågspån och tyg och tråd flög i ett moln över kajen, allt stoff höljde Tomtefaen och han fick gnida sig i ögonen innan han kunde se. Och just i det ögonblicket hördes Madame Mandelbröd busvissla. Och dockarmén kastade sig över Tomtefaen, de högg mot honom med sina små vassa trähänder och de små träskallarna tjongade och small när de träffade hans rygg, mage, vrister, händer. Nu stupade han. Man såg bara klövarna och klorna en sista gång innan de också försvann i myllret av dockkroppar som var över honom som iglar.

Embryo fick titta bort. Han klarade inte att se allt detta grymma.

37 Dockorna

2009-12-03T09:52:00.008+01:00

Embryo gav upp. Stannade. Stod och flämtade och höll sig i en brandpost och när Madame Mandelbröd var ikapp honom sträckte hon ut en hand och han tog den och hon svingade upp honom - precis som en vante flög han genom luften - i sätet till cykeltaxin. Hon trampade vidare, flåsande och kämpande, huvudet guppade där framme.

"Vart tog han vägen?" frågade hon.

"Vem?"

"Tjyven!"

"Jag vet inte", ropade Embryo där han rullade omkring på det glatta vinylsätet. "Om ett hörn bara."

"Aj aj aj", sa Mandelbröd. "Västerut? Österut?"

"Jag tror att det var söderut. Men det var natt. Jag kan inte veta riktigt."

"Nåja", sa Mandelbröd. "Vi hittar honom."

"Hur då?" sa Embryo.

"Det måste vi göra", sa hon.

Hon saktade in ett kort ögonblick, vände sig om och såg på Embryo. Hennes vita och degiga ansikte med de svartblänkande läpparna och blicken mjölkig och grå som hos en zombie skrämde honom något vansinnigt. Embryo visste instinktivt att det de här personerna - Mandelbröd och Ormsaltare och deras gelikar - ville göra med världen och människorna inte var det rätta. Han ville inte spränga allt i luften. Han ville nå fram på annat sätt. Det var av största vikt att han - och ingen annan - fick tag på Tomtefaen och det undflyende manuskriptet.

"Ja", sa han därför. "Det måste vi."

Mandelbröd skrattade till; Embryo såg hur elakheten brann där inne i skallen på henne som en mörk eld. Han försökte le tillbaks, göra tummen upp. Men hon hade redan vänt sig om och satt fart igen. Cykeln skrek i kurvorna och skramlade. Han fick hålla i sig hårt. Nu svängde hon ut på en bred kaj; till synes oändliga rader med containrar och parkerade fordon fanns längsmed dess ena sida. På andra sidan var vattnet med alla lastfartyg förtöjda. Hundratals. Embryo såg säkert en kilometer eller två ut mot havsranden med fartyg på fartyg. Rök bolmade mot himlen. Måsar och stormfåglar skrek. Överallt ven vajrar och kablar och man lastade på lådor och burar och tunnor och pallar fulla med säckar och kartonger och här och var syntes ramper där man körde ombord hela truckar med gods. Fartygen svalde alla dessa emballage som smågodis. Slukade. Embryo såg en långtradare framför dem göra en kort sväng, bromsa in och genast dök ett tiotal män upp i rutiga skjortor, jeans och jobbarhjälmar och handskar och började lyfta ner kartonger.

"Stanna här!" ropade han.

Mandelbröd bromsade in.

"Vad är det?" sa hon.

Och Embryo: "Vad är det i de här lådorna?"

Han hoppade ned till marken och trasslade sig framåt; det var en eländig syn det där: en smutsig grisrosa liten mager dockkropp som rörde sig vingligt och knyckigt. Men idogt. Han måste dit, nu var det han som ledde jakten, kampen. Han fördes hit av en stark hand. Han saknade alla ord som han förut burit med sig, den där känslan av rytm och framåtrörelse mot hjärtat. Papperets kyla och ordens värme. Han behövde det. Han drogs till orden som en fluga till en livsfarlig låga.

Och: det brändes här i staplarna av kartonger.

Madame Mandelbröd kom efter honom, grep tag i hans tunna tamp till arm och lyfte honom mot sin mun och gav honom en kall och blöt kyss mitt på den fnasiga dockmunnen.

"Lilla vän", sa hon. "Du som bara skulle på ett studiebesök."

"Det är ingen fara med mig", sa han. "Nu måste vi undersöka de här", forsatte han genast och gjorde en gest över lådorna. Här fanns ingen tid för sentiment eller hågkomster. Framåt, det var det enda. Mot orden och platsen där de nu måste finnas. De klättrade upp på en stapel kartonger och Madame Mandelbröd stack en nagel i tejpen på den första och rev upp locket och genast var Embryo där, dök ned i de små cellplastkrokarna som innehållet var emballerat i. Och - han hade förstått genast han såg lådornas logotyp: XMAS - han sträckte triumferande upp en inplastad kartong.

"Dockor!"

Mandelbröd dök efter. Fick upp ett par lådor, rev upp dem och strax satt hon med två exakta repliker av Ormsaltare Långe - ja eller Embryo om man så vill - i knäet. Kroppen och det mörka blanka huvudet med den svarta blicken och håret lackat mot hjässan, allt det där var Ormsaltares. Kläderna Embryos. Dockorna var alldeles nya, snygga. Blåa små livréer. Hosor och sidenskjorta. Svarta skinnskor med spännen. Piskperuk och till och med en mouche mitt i ansiktspudret.

"De är ju jag allihop", sa Embryo.

36 Akvedukten

2009-12-02T18:19:00.005+01:00

Och nu utsattes han för Jock och Jolms spott och spe. De kunde verkligen sådant där, att vara en elak symbios. Mobbare. De lipade bägge och föll varandra i talet och försökte överträffa varandra i skymfningar.

"Vad är du för en liten tjej?" sa de.

Embryo replikerade: "Vad är det för fel med det?"

"Slarvig är du. Klantig."

"Det var inte jag", sa Embryo. "Han stal allting ifrån mig. Lurade mig."

"Är du så dum ..."

"Är du så korkad ..."

" Är du så blåst ..."

"Pantad."

"Väck."

"Snärta."

"Mesyr."

"Trasdocka."

"Trådnystan."

"Akvedukt."

"Akvedukt?"

"Akvedukt!"

"Vaddå: akvedukt? Vad menar du?"

"Jag menar: han är en liten akvedukt. Hon är."

"En akvedukt?"

"Precis."

"Vet du ens var det betyder?"

"Klart jag vet."

"Vad betyder det då?"

"Det som han är. Hon."

Jock stod och pekade på Embryo, som nu hade klättrat upp på den svarta bordsskivan och satt och fingrade på asken som Ormsaltare hade öppnat nyss och sedan stängt igen. Den var brun och blank, det doftade tobak om den och parfym. Han ville gärna öppna den. Den där musiken där inifrån. Flickan som dansade. Spännet till asken var förgyllt och det fanns en liten tapp att knäppa till, för att locket skulle glida upp.

"Han?" sa Jolm och pekade på Embryo.

"Ja", sa Jock. "Eller hon."

"Hur ska du ha det?"

"Hur ska du ha det själv?"

"Du retas!"

"Inte!"

"Retas!"

"Inte!"

Ordkriget eskalerade. Snart stod de där och grälade fullt ut, de körde pekfingrarna i varandras bröstkorgar och tjafsade. Gick kretsgång kring sina egna haranger, vände om, bytte ord. Allt blev en fullständig oreda. Ingen begrep den andre alls. Embryo lyssnade på dem med ett öra.

"Betyder vaddå då?" sa Jock.

"Vilket då betyder vaddå då då?" sa Jolm.

"Det du nyss sa."

"Vilket?"

"Ja jag vet inte - nåt av det. Du säger så mycket dumt."

"Än du då?"

"Än du då än du då?"

"Du härmas!"

"Inte!"

"Härmas!"

"Inte!"

Nu slogs de. Svingade jabbar och jabbade svingar och satsade krokar och kom med raka högrar och vänstrar och Ormsaltare var tvungen att gripa in och kliva mellan dem - så svag som han var och nu alldeles snörtunn och eländig, allt av människa i honom försvann - och samtidigt passade Embryo på att smita från platsen. Han sprang fram till plastskynkena som fladdrade vid fönstren, fick fatt i en flik och firade sig ner till marken.

Nu var han där, i en gränd. Anade vattnet som ett skimrande mynt längre fram. Bakom sig hade han stadens skyskrapor och kullar. Han satte fart. Då och då vände han sig om och befann sig ganska snart vara förföljd. Han hade anat det, så lätt skulle han inte slippa det där gänget. En cykeltaxi trampade på där bakom, han kunde se att en kvinna satt vid styret, hennes beiga blänkande klänning fladdrade i fartvinden och de kopparfärgade skruvlockarna slog mot pannan och kinderna. Hennes ansikte var ilsket och samtidigt lystet. Nu hörde han henne ropa.

"Vänta mitt pyre! Jag följer med dig!"

35 Fatumeh

2009-12-01T10:35:00.003+01:00

Ormsaltare stoppade handen i sin byxficka och plockade upp en näve ditten och datten: ett gem, en liten knapp från kanske en skjortärm, ett halvt paket tuggummi, en trubbig liten blyertspenna från IKEA, något som kan ha varit ett ihopknycklat kvitto eller en gammal biljett från en spårvagn. Han gav allt till Embryo som girigt pressade in det i den smala dockmunnen och tvingade käkarna att skrovla och knarra. Svalde. Det gick bra. Han var en docka som åt skräp. Särskilt knappen hade varit god. Och gemet. Tuggummina höll han på att få upp igen, men han kände att han var tvungen att äta.

"Har du inget mer?"

Ormsaltare såg sig om, satte sig vid bordet igen, öppnade en liten ask - genast hördes speldosemusik och en liten ballerina i plast dök upp, snurrade kring sin egen axel framför en liten spegel.

"Näej", sa Ormsaltare Långe. "Du kan inte äta upp Fatumeh i alla fall", sa han och strök den lilla danserskan över ryggen innan han slöt locket om henne igen.

Embryo rapade.

"Synd", sa han. "Det var gott, hur som helst."

Ormsaltare - han såg lite blank ut på ögonen märkte Embryo nu och små svettpärlor rann längsmed kinden och ned mot den vita skjortkragen - pekade på honom med en reservoirpenna.

"Du är näck, Foster."

"Ja", sa Embryo. "Det är inte alls bra."

"Var har du ... grejerna?"

"Jag har tappat dem."

Och nu reste sig Ormsaltare igen, kom runt bordet, satte sig på huk framför Embryo och la en hand på det lilla dockhuvudet. Samtidigt stack han in en hand i sin kavaj, fingrade på något. Först nu upptäckte Embryo hur Ormsaltare var alldeles våt i ansiktet av svett. Huden var närmast grå. Han var sjuk, det var tydligt. Puder föll mot kavajens axlar och man kunde se revor uppe vid hårbotten, det var som om trådar lossnade där uppe och nu upptäckte Embryo ett hål rakt in, strax ovanför höger tinning.

Ormsaltare sa, tydligt besvärad: "Du måste få tillbaks ... papperen."

"Jag vet", sa Embryo. "Jag är på jakt efter dem. Jag hade dem nästan."

Ormsaltare sjönk ihop, allt det förut helt mänskliga tycktes rinna av honom och under lagren av puls och hud och hår och naglar anade man bara en klumpig skyltdocka, ett falsifikat.

"Du ser vissen ut", sa Embryo till slut.

"Jag vet", sa Ormsaltare. "Det är den här influensan. Det måste vara det." Han drog sig i slipsknuten och vred på huvudet; det ville snurra ett helt varv och höll på att lossna från halsen.

Nu hörde de någon harkla sig längre bak i rummet. Där stod de två soparbetarna. Men nu längre och tröttare än nyss, de asiatiska ungdomarna var förändrade, de hade blivit grövre, mer gubbigt grabbiga, liksom slängiga i kropparna; de gäspade bägge, kliade sig lite här och var och drog i kepsarna. Med ens kände Embryo igen dem.

"Jock och Jolm."

"Yep."

De såg på varandra, sköt varandra med pekfingrarna. Pow.

"Det är vi det."

"Ni hittade mig."

"Åh", sa de i en mun. "Det var inte vi. Det var Madame."

"Är hon här?"

Embryo såg sig om i det stora rummet. Vid vad som skulle vara - eller bli - stora panoramafönster - hängde vita plastskynken och han tyckte att han anade ett väldigt öga där utanför, som en svart måne, som såg på dem, ett finger som lyfte på plasten och kikade in.

"Nej nej", sa Jock och Jolm. Men ändrade sig genast. "Ja ja", sa de. "Hon är alltid här, det är hennes plan. Vi har nya områden att bevaka. Ta hand om."

Nu fnissade de, samstämmigt.

"Nordpolen var bara en anfang", sa Jock.

"Det är så hon säger", sa Jolm. "Madame. Anfang. Begynnelsebokstav. En start. När du ger oss manuskriptet ska vi ta oss vidare. Nu är det - men det här är en hemlis - kommersialismen vi ska sänka. Alla denna handel med saker ingen behöver."

De lutade sig fram, som två repliker av samma frågetecken.

"Vi ska spränga Singapores hamn."

"Men ..." sa Embryo. Han såg hamnen där utanför framför sig. Det blå smycket till hav. Alla människor som jobbade där ute. Myllret.

"Smugglare" sa Jock.

"Kapitalistsvin", sa Jolm.

Och Ormsaltare sträckte på sig och plockade fram en tunn cigarill ur kavajens innerficka. Han tände den med skakiga händer. Det var som om han blev sämre för varje ögonblick. Han satt i snurrstolen vid bordet och huvudet vilade mot bröstkorgen som en ärtpåse.

"Maffia", sa han svagt. "Vi ska åtgärda det där."

"Men ... " sa Embryo.

"Det är en fredshandling", sa Ormsaltare. Och nu lyfte han blicken. "Men vi behöver manuskriptet", sa han. "Storyn."

"Men ... " sa Embryo.

"Allt faller samman", sa Ormsaltare och drog en hand över ansiktet; man kunde se hur reliefen sprack, hur dragen blev suddiga där han satt. "Manuskriptet är motgiftet. Vaccinet. Var är det någonstans?"

Embryo svarade omedelbart, det fanns ingenting att dölja, det var meningslöst.

"Tomtefaen snodde det."

34 Singapore

2009-11-30T09:38:00.009+01:00

Han sjönk rakt genom jordklotet. Magman öppnade sig och ett djupt svalg lät Embryo rinna tvärs över och ned till andra sidan. Han kom ut i Singapore. Här var gatorna vita och rena och Embryo liten och skyddslös. Han satte sig på en bänk i skuggan av ett högt träd och försökte skyla sin nakna, tygigt rosa kropp med alla små virktrådar och märken efter knappar och garnändar som hängde. Han kände sig tovig och frusen.

Men i Singapore var vädret fint. Han blev snart varm. Överallt såg han lagom muntra människor i kostymer och affärsdräkter och med bärbara datorer och portföljer under armarna. Ungdomar i vita sneakers och cardigans. Mobiltelefoner som hela tiden ringde.

Nu var han tvungen att få något i sig, den lilla dockmagen skrek och han kände sig yr och illamående. Han kravlade ned från bänken och började gå in mot vad han trodde var stadens centrum: skyskrapor reste sig mot den orangeröda himlen och all trafik tycktes dra åt samma håll, in mot stadens hjärta. Kort som han var -det lilla blanka och slitna huvudet nådde upp till folks midjor där han travade framåt - försökte han göra sig hörd. Han ropade: "Hello!", "Mister!", "Madam!" Men ingen tog någon notis om honom. Istället blev han undanskuffad och ikullvält och tvingades upp på fötter igen och att fortsätta sin vandring.

Överallt människor, det tycktes finnas hur många som helst. Embryo satte sig invid väggen utanför vad han antog var ett kontorskomplex eller ett anonymt varuhus: en svart fasad av glas som såg på honom med miljoner blanka fönsterrutor. Han höll upp en liten hand, ropade svagt: "Skänk en gåva till en hemlös."

Men ingen stannade. Ingen gav honom något. Natten föll, snabbt och obarmhärtigt. Värmen dock, låg kvar över staden, och Embryo kröp in i ett buskage och la sitt lilla huvud på sina små händer och somnade.

Drömmen: Den är alldeles krass. Realistisk. Han heter Li Piu Po. Han är mamma till fem barn. Barnen är kvar hemma i Kina, de bor i en liten landsortsstad i ett hus som de delar med tre andra familjer. Han kan - i drömmen - känna dofterna där hemma. Dammen utanför där de odlar räkor och guldfisk, hur det luktar sump och sötma. Sluttningen upp mot de raserade templen i skogen, där barn han lekt. Smaken av små flörtkulestora paradisäpplen. Hans man fördes bort av banditer en natt för tio år sedan. Embryo - Li Piu Po - tvingades åka den långa vägen till kusten och sedan över havet för att ta tjänst hos en rik, vit familj. Hon har varit här i nio år nu. Hon tar hand om deras tvätt, städar deras våtutrymmen och gör vissa inköp. De har fler anställda, en kvinna som lagar all mat, en pojke som hjälper till i köket, en man som har hand om bilparken och två svarta män som sköter om den lilla takterassens träd, blommor och fåglar. Just innan Embryo vaknar kommer husets herre som vanligt på lördagsmorgonen in till honom där han sover i ett litet rum i husets källare. Myggnätet dras undan. Karln som står där ser ut som en blek groda, magen hänger över bältet, de nakna fötterna är stora och platta. Nu knäpper han upp gylfen och klättrar upp till Embryo där han ligger och skälver av både rädsla och skam. Han saknar sina barn så ohyggligt. När den fete, vite mannen lägrar honom blundar han hårt och försöker känna doften hemifrån, den där sumpiga men dväljande söta från dammen. Han tänker att han dränker mannen där, i det jolmiga puttrande vattnet.

När han vaknade var det tidig gryning, ett spett stacks ner i buskagen och letade efter skräp. Nu ett fejs, ett glatt och nyfiket ansikte, en kisande blick och en hand som sträcktes ned och lyfte upp honom. Någon ropade på ett okänt språk, höll upp honom i luften. Man kan gissa: "Titta vad jag hittade!" Och han blev nedstoppad i en vagn, i en sopvagns sidoficka och nu drog de honom genom Singapores gator. De var två stycken, en ung man och en ung kvinna, de hade gula mössor på huvudet och svart hår och gröna overaller och bar bägge skräppikar över axeln. Mannen drog vagnen. Kvinnan stannade upp ibland, böjde sig ned och tittade till Embryo, flyttade en hand, justerade huvudet. Hela tiden skrattade hon.

Nu nådde de en höjd och där nedanför ser Embryo hamnen. De tusentals lyftkranarna. Fartygen. Djonkerna. Havet som här var ljusblått och såg varmt ut, mjukt. Soparbetarna skyndade på sina steg, nu nästan sprang de. De svängde in genom ett par höga grindar och här var fullt av likadana små sopvagnar. De lämnade över sin vagn till en äldre man, likadant klädd som dem i overall och keps. Men först plockade de åt sig Embryo, höll upp honom inför varandra och pekade och pratade och skrattade. Nu stoppade de ner honom i en ryggsäck och skyndade in i hamnområdet bland de höga magasinbyggnaderna och lastbilarna som dundrade fram på smala, våtslippriga gator.

Nu kom de in i ett av magasinet, åkte i en stor gallerhiss upp en våning. Ut på ett ödsligt, öppet våningsplan. Där borta ett bord med mörk skiva, som av sten, och med stålrörsben. De satt någon där bakom och snurrade nu runt i sin eleganta stol, höll upp sina bägge händer och la huvudet på sned i en ödmjuk hälsning.

"Embryo", sa personen där borta när en av soparbetarna plockade ut honom ur ryggsäcken och lät honom vingla fram mot bordet själv. "Embryo Foster, min alldeles egen lilla dockpojke."

Och nu reste sig gestalten där bakom, han var klädd i snygg svid, en silverglittrande gangsterkostym med lite gammeldags skärning och de blanka krokodilskinnsskorna lyste i blodrött mot det vita betonggolvet. Han böjde sig ned och tittade på Embryo.

"Trashank", sa han. "Var har du dina kläder? Din rock?"

"Ormsaltare", sa Embryo och tog ett steg fram mot den andre. "Din asgam. Har du något att äta? En byxknapp. En trådrulle. Vad som helst, jag dör."

33 Bjällrorna

2009-11-29T07:57:00.016+01:00

Han hann aldrig se stridsflygplanets lanternor; som vita streck flammade jetmotorernas utblås bara förbi och, som bromsade av en osynlig hand, fienden gjorde halt, vände i luften gissningsvis ett par hundra meter ovanför Embryo där han svävade i den mjuka hatten. Motståndaren dök sedan som en jaktfalk ned mot honom med radarnäbben visslande av speed och precision.

"Undan!"

Han skrek det rakt ut.

"Undan!"

Och hatten gjorde ett skutt i luften, dundrade bort en halv kilometer och han fick hålla i sig hårt. Det var omöjligt att andas när den narraktiga farkosten gjorde dylika krumbukter. Med ett swooosch försvann han långt långt västerut och med ett sviiisch likadant åt öster. Hela tiden var det ilska jaktplanet efter honom som ett elakt bi. Bzzz.

Embryo satt bara och skrek: "Hitåt! Ditåt! Neråt! Uppåt!" Och hatten lydde minsta vink, ven som en guttaperkaboll genom den nattsvarta rymden. Nu var de miltals borta från det vrålande jetplanet. Men distanserna blev korta som fingerknäppningar här uppe i luften och nu när Embryo såg fienden komma in från hög höjd för att successivt sänka sig ned, etage för etage i luftlagren, mot honom, såg han rakt in i cockpiten. Vid spakarna satt en figur i vit hjälm med svartblått visir. Bakom denne syntes ett annat huvud. Embryo kände igenom honom genast.

Farran.

Hur var det möjligt? Det tunga mörka huvudet med de grå påsarna av oro och trötthet och det tunna håret, blont och vitnande, på det runda huvudet. Han satt där och stirrade stint framför sig. Arg. Det syntes. Embryo mindes blicken och utstrålningen från när han var liten. Mindre. Han och Brollan som kommer hem leriga från ett äventyr i skogen eller med sönderslitna kläder efter en rugbymatch på parkeringen utanför skolan. Hur han och kompisarna Abuabu och Sverkcer nyss har åkt dit efter att ha bränt av en fyrverkeripjäs rakt igenom bibliotekets lilla stillsamma filial i bottenvåningen i ett av hyreshusen där uppe på höjden där Abuabu bodde. När rektorn ringer på dörren med en mapp full av dokument för Morran och Farran att skriva under. Det var tider det, Farran.

Och nu har han - mitt i adventsnatten - dykt upp för att, som Embryo antar, ta hämnd. Skjuta ner sin son ur drömmarna och se honom kräla i den iskalla Atlanten. Sträcka upp sina dockhänder. Jag ger mig. Du hade rätt. Jag är bara liten. Värdelös. Otillräcklig. Skjut ner mig nu.

Och salvan träffade. Pow pow pow. Tre snabba granatskott slog in i narrmössans vänstra sida och lågor flammade upp och farkosten började vinglande falla mot marken. Ytan. Havet. Embryo kunde se det iskalla, nattsvarta öppna sig som en grav ned i underjorden. Ett svart hål. En sluss ner i Intet. Nu är det klippt, grabben. Och han slöt ögonen hårt. Tänkte att detta är en mardröm, det är förstås det det är. Allt det här är så besynnerligt och orimligt att det måste vara uppdiktat av nattens demoner, det kan omöjligt hända mig nu.

Men, det gjorde det. Och det kändes, det gjorde verkligt ont. Han föll. Elden sved om de små dockhänderna och han kände hur lågorna omringade honom; det var som att sitta i en skål av hetta; Embryo var ett ägg som skulle skållas. Han såg hur stridsflygplanet gjorde en ny gir, högt högt ovanför, för att genast dyka ned mot honom igen. Farrans bestämda ansiktsuttryck bakom pilotens stumma dödsförakt. De skulle inte ge sig, de skulle ha ner honom i helvetet å det bestämdaste. Embryo slöt ögonen igen, nu långsamt, melodramatiskt. Han gjorde sig redo att dö.

Farväl, grymma värld.

Embryo suckade. Trist att det var såhär det skulle ända. Med Farran efter mig, här, mitt i jakten på mitt jag, texten som rymmer och försvinner i händerna på jultjyven. Det kunde gått bättre, det kunde gått i en högre båge, detta. Nått en högre rymd. Nu faller vi istället som iskross mot havet ur himlen. Och Embryo släppte till slut greppet om alla tankar, alla ord. Nu tvingade han sig att se igen. Låta verkligheten forsa in, obönhörlig och direkt. Det var bara att ta emot och ge vika. Störta genom lågorna och ner i underjorden.

Då hände något märkligt. Det var som om verkligheten - själva dess skeende - gjorde halt. Stridsflygplanet ovanför honom blev hängande, som en gnistrande istapp i mörkret, någon meter ovanför den brinnande narrmössan. Elden hade nått bjällrorna och man kunde höra hur de liksom ven och skrek när de rörde sig av hettan, de små hålen fylldes av ljus och sakta började de att röra sig.

Allt annat var stilla. Eld. Hatten. Omvärlden. Även Embryo satt som förtrollad i tystnaden och såg hattens bjällror lyfta och lösgöra sig och nu cirklade de mellan honom och stridsflygplanet som små blänkande planeter eller satelliter i mässing eller guld. Det strålade ur hålen. Kvastar av vitt och iskallt ljus. Och sedan formade de en pil, de små klockorna; en triangelformation, de tycktes samordna sig och ligga stilla, sviktande i rymdens vakuum, innan de visslande sköt upp i himlen och var borta.

Och hatten föll slutligen.

Magin var borta. Verkligheten vaknade. Blev krass. Tom. Frusen. Lågorna dog och narrmössan blev en alldeles vanlig innehållslös - utom Embryo då - hatt, en hatt som föll mot det svarta hemska vattnet. Det här är Atlanten, och det är inte på skoj. Nej, den här gången gick det inte att gå på ytan. Den här gången var vattnet bara vanligt, livsfarligt vatten. Salt. Och djupt. Dockpojken sjönk. Den lilla tygkroppen blev genast tung och drogs ned som av en väldig hand i djupet och det sista Embryo såg innan mörkret omfamnade honom helt var hur flygplanet där ovanför backade upp i himlen och hur dess jetmotorer slogs på och flammade till och hur det försvann som en rungande åskvigg.

32 Konsten att flyga

2009-11-28T09:05:00.004+01:00

Embryos blåa lilla livrérock var inte större än en kökshandduk i Tomtefaens händer och papperen ännu mindre: en bunt servietter bara som fladdrade. Den frustande tjyven kravlade iväg, snabbt snabbt; han styltade sig fram på två knotiga ben med klövarna slamrande och halkande mot köpcentrats marmor. Ibland kom han ned på alla fyra och fick liksom knäa sig framåt på armbågarna, allt med manuskript och rock i händerna.

Embryo ropade: "Stopp!"

Tomtefaen reste sig en sista gång och vände sig om. Höll upp sitt stöldgods, triumferande. Han liknade en väldig människoapa - skogstokig - där han stod, det var som ville han slå sig för bröstet och yla. Skrattet ekade i den väldiga köphangaren. Man kunde höra hur det steg och steg och Embryo vill knyta sina små trähänder och rusa efter och ge igen. Men Tomtefaen var snabb, han vände om och blixtrade iväg och i ett nu var han borta. Det sista Embryo såg av honom var den rattlande svansen som piskade omkull en gammal bortglömd glassgubbe och fick den att fara i väggen med ett brak av kartong och stålfjädrar.

"Manuskriptet."

Det var Embryos enda tanke. Han måste rädda det. Han kunde känna det i sina fingrar. Papperet. Orden man stryker över med sin hand. Hur svärtan lyser, börjar leva. Bland lösblad och anteckningar, streckgubbar och skisser, avsnittsrubriker och textutkast ... där dolde sig allt han behövde veta för att kunna genomföra förändringar och åtgärder klara och skarpa nog för att få världen på fötter igen. Det bultade i honom starkt nu. Övertygelsen. Modet. Viljan att begå bedrifter. Att skriva. Att agera. Men utan papperen i sin hand eller mot sitt hjärta var allting plötsligt meningslöst.

Vad skulle han nu, en övergiven trasa, ta sig till?

Han måste hinna ifatt Tomtefaen, måste få honom att lämna tillbaks grejerna. Allt som var han. Allt som var hans. Det fladdrade bort någonstans nu, i ett hiskeligt skratt. Det kändes ganska dumt, dessutom, att stå här avklädd och naken i det glimmande skymningsdunklet i köpcentrat. Utan rock var han bara en blekrosa dockkropp med hängande påsar till armar och mage. Brösten små torra strutar. Håret var stripigt och platt och ansiktet, det lackade och porösa, ville bara spricka av oro och vånda. Han kände hur han liksom evaporerade, försvann från sig själv. Närmast i panik höjde han de små hopplösa händerna, de var bara som stickor nu, spretande utropstecken i mörkret. Hjälp mig! Ge mig manuskriptet tillbaks, det är mitt liv.

Han ville störta till golvet och grina igen. Men stod pall. Stod kvar. Tankarna rörde sig i honom. Beslutsamheten tog ny form. Han såg sig om.

Narrmössan. Där låg den. Embryo såg på den, upp och nedvänd på golvet, och han gick dit och grep tag om brättet. Han hävde sig upp på kanten och klev ned i hatten. Den - så stor den var och rymlig - var skön. Mjuk. Doftande. Barr. Mandel. Kanel. Rökelse, kanske. Orientaliskt och samtidigt bekant. Han fick gott och väl plats däri. Han strök lätt brättets underkant, det var slitet och grått; sammeten hade uppruggade fält - de liknande små kartbilder i det andra, glittrande mörka. Nu hörde han hur bjällrorna, som hängde likt dävertar på hattens utsida, klingade till. Det ryckte till i bottnen. Allting skalv.

Nu lyfte han. Det gick alldeles lätt, den lilla dockpojken skvimpade till och förlorade balansen. Fötterna for uppåt och ansiktet ner i hattens botten - ja, eller topp. Embryo kravlade runt där nere en stund, kände sig som ett djur som någon fångat i en svart säck eller - precis som det var - i en väldig, mörk hatt.

Nu sköt de iväg, han och narrmössan. Han fick upp huvudet över kanten och hela skallen trycktes bakåt av vindsuset. Men ett vinande flög de genom köpcentrats tryckluftsdörrar och ut i den mörka novembernatten.

Himlen var svart. Stjärnor, bara ett fåtal som det tycktes, glimmade ytterst svagt där ovan. Embryo flög över havet. Stelnade vågor strök under honom som långsamma handrörelser. Flygfarkosten - den lilla korg han satt i - svävade tryggt och säkert ett tiotal meter över ytan. Han spanade framåt och åt sidorna; mörkret var kompakt och ingenstans syntes spår efter den undflyende tjyven.

31 Tomma ord

2009-11-27T15:08:00.006+01:00

Tomtefaen drack av sitt vatten, kikade ner i den tomma muggen, och såg sedan upp på Embryo.

"Jag lovar dig. Jag är en man med gott hjärta."

Embryo sa ingenting. Han ville ge sig av, det var det enda. Jobba framåt. Ge den här farbrorn lite tröst. Och sedan pysa iväg. Det fanns en värld där ute som behövde honom och hans gärningar, han kände det; trådarna ryckte i hans rygg och huvud. Rör dig Embryo. Stick iväg nu bara.

Men Tomtefaen ville annat. Han sa: "Låt mig berätta för dig."

"Nja", sa Embryo. "Jag måste vidare. Världen väntar."

Tomtefaen insisterade dock. Han ställde ifrån sig muggen och tog tag i Embryo och lyfte upp honom och satte honom på bordskanten och la en hand på hans blanka huvud och tittade honom först djupt i ögonen och sedan stirrade han upp i taket, smackade med den lilla tungan och började att berätta sin historia. Det gick långsamt. Och baklänges. Han började i nuet, där de satt.

"Jag är en man med gott hjärta", sa han. "Det ser du väl?"

Utan att vänta på svar fortsatte han. Det blev en ändlös monolog, ett evigt harvande i ett olyckligt jag som alltid hade försökt bli något annan - mer lycklig, mer tillfredsställd, mer behövd, mer omtyckt.

"Alla vill bli älskade, det är själva poängen."

Embryo sa ingenting, satt stilla där på bordskanten och försökte lyssna.

Tomtefaen ångade på, rakt ned i sitt förflutna. Han redogjorde för hur han alltid hade försökt att göra gott och rätt men hamnat fel och illa. Han ritade upp en värld som Embryo både kände igen, och inte.

"Jag var som vilken jobbare som helst."

Han berättade hur han hade bott i ett hus på en gata, någonstans i mitten av allting, och hur han hade haft en liten familj och ett arbete att sköta. Han hade tagit sig dit och hem någorlunda glad i hågen, strävande under den knallblå himlen.

"Det var alltid fint väder förr i världen, minns jag."

Hans uppgift hade varit att leverera paket och gå igenom önskelistor från barnen. Enkelt. Rationellt. Smärtfritt. Och givande. Han hade givit dem allt.

"Jag gav dem allt", sa han.

"Så bra", sa Embryo.

"Men", sa Tomtefaen och såg bedrövligt sorgsen ut. "Men jag fick aldrig någonting tillbaks."

"Nähä", sa Embryo. Han förstod att det lät lite platt och tomt, så han lade till - mer livat - ett: "Oj."

"Det tär", sa Tomtefaen trött. "Det tär."

Till slut hade han befunnit han sig på randen till utmattning: "Jag var som en släde utan renar, som en säck utan paket, en skål utan gröt, must utan must." Och samtidigt som han själv förlorade sina krafter, märkte han hur omgivningen förändrades omkring honom; alla dessa ting han nyss hade förmedlat, de var borta. Själva meningen med hans jobb - sakerna som skulle bli till gåvor - var slut.

"Ja du ser själv. Hela affären gapar tom som käften hos en valross. Allt som nyss var, är nu bara luft."

Och Tomtefaen hade blivit tvungen att gå djupare in i sitt värv, att skapa egna saker, nya; han öppnade en verkstad där han anställde små medhjälpare som skulle få hans tillvaro på fötter igen. De jobbade idogt - "Javisst kallade jag dem nissar, det var ju det de var - dygn efter dygn, vecka efter vecka, månad efter månad. Till slut blev det december och advent. Och då, just innan de skulle kliva in i allvarets tid, då idéer skulle realiseras och ett års vedermödor skulle bringa frukt och återbäring - då övergav alla medhjälpare honom. Han blev helt ensam. Allt som fanns kvar var detta: en tron i plywood och en näbbig käft att tugga papper med. Ord. Tomma ord.

Embryo frågade försiktigt: "Men varför?"

Tomtefaen glodde på honom.

"Varför?"

"Varför övergav de dig?"

"Åh", sa Tomtefaen och tittade ut genom fönstren. Världen där ute var mörk och kall. "Jag var för snäll. Det är det enda jag kan komma på."

"För snäll?"

"Ja. Vill man bara väl ... då litar ingen på en till slut."

Han suckade igen, tittade på Embryo med blicken alldeles blank av ledsamhet.

"Hur ensam kan man bli?"

Embryo hade ingen aning. Han gissade.

"Alldeles väldigt, antar jag."

Tomtefaen såg ned i bordet, och sedan upp på Embryo igen.

"Precis så ensam", sa han.

"Men", sa Embryo. Han behövde säga något käckt, det kände han. Något uppmuntrande. "Men", sa han därför. "Du har ju dig själv."

"Åh. Jag. Jag är ingenting."

Embryo kände hur han började bli ledsen. Fick svälja hårt.

"Men du har ju alla barnen", sa han.

"Inte då."

"De var här nyss."

"Det är bara en illusion", sa Tomtefaen. "Jag har ingen."

"Men snälla", sa Embryo. "Så ensam är du inte."

"Till och med jag själv har övergivit mig", sa Tomtefaen. "Jag är bara ett skal. En låtsasfigur."

Nu kom Embryos första tårar.

"Men säg inte så. Du är ju ändå här, du finns. Det duger väl?"

"Nej. Allt är meningslöst."

"Sluta nu", sa Embryo. Och sänkte sitt huvud. "Sluta nu."

"Livet är en enda sorg", sa Tomtefaen.

Embryo grät och grät, han kunde inte sluta. Han höll de små träslevarna till labbar för det stora, runda ansiktet och kände hur något - ludd eller trassel - trängde fram ur ögonen. Det var som att kvävas inifrån, han fick svårt att andas och tvingades blunda, kippa, göra något.

Och då slog Tomtefaen till; han var över Embryo i ett nu och slet av honom rocken - det tog bara någon sekund, så slapp och lealös som dockpojken nu var i sina tårar och sitt missmod - och knyckte manuskriptet och hoppade ner på golvet och tjöt rakt ut.

"Nu är allting mitt! Mitt!"

30 Våld

2009-11-26T09:43:00.008+01:00

Och Tomtefaen böjde sig samtidigt fram och försökte lirka av Embryo den blåa lilla rocken, krånglade in sina fingrar i de små hålen och snuddade ett kort ögonblick vid det allra heligaste - manuskriptbunten. Embryo drog sig kvickt undan - så kvickt det gick med den väldiga mössan med de tunga, klongande mässingsklockorna som drogs ned mot marken. Han blev vinglig och hopplös, tvingades att balansera med utsträckta armar. Samtidigt som Tomtefaen jobbade för att få av honom de små paltorna.

Aldrig i mitt liv.

Tomtefaen grymtade.

"Men seså. Släpp nu."

Embryo protesterade.

"Låt bli låt bli."

"Vi skulle byta", sa Tomtefaen. "Du blir jag. Jag blir du."

"Nej", sa Embryo. "Inte så."

"Ge mig rocken."

"Nej."

"Släpp den."

Embryo drog sig undan. Tomtefaen kom ner på golvet, han trippade omkring den lille, till synes försvarslöse dockpojken, grinande och lismande. La huvudet på sned. Han var en ulv, en demon med giriga klor och febrig blick.

"Ge mig rocken."

"Nej."

"Ge mig den."

"Nej."

Embryo krånglade av sig hatten, den kom upp och ned och låg där med sin svarta öppning och råmade mot det grå hangartaket. Bjällrorna rörde sig en sista gång, man hörde dem ringa dovt. Nu slog Embryo till. Trähanden var hård och vass och det blev till ett rappt karatehugg tvärs över Tomtefaens smutsiga nos, han tvingades genast reitirera, satte en hand för ansiktet och gnällde.

"Faen gör du?"

Embryo gick på igen. Nu satsade han med träskon, lät den dingla i det lilla snörbenet - det kändes som om en tråd verkligen hängde i hans knä och han kunde nästan ana en hand där ovanför som styrde honom, fick honom att agera på det här oväntade sättet: Embryo var aldrig annars någon aggressiv och våldsam typ - och smackade sedan till. Tomtefaens knä fick en hård träff, det klang till om benet där inne. Han stupade. Embryo kastade sig över honom, grep tag om hans kladdiga skägg och dunkade sedan sitt trähuvud gång på gång i Tomtefaens panna.

Dunk. Dunk. Dunk.

"Faen gör du?"

Till slut släppte han, föll bakåt, satt pladask på stengolvet med händerna bakom sig och benen brett isär. Kippade efter luft, kom sedan snabbt på fötter, ställde sig i position: upp med garden, sänk blicken, gå in med huvudet före och vänstern som ett lod och högern höjd. Dunk dunk dunk. Han sidsteppade framför den förvånade figuren där framför, gjorde en fint och satte dit några snabba jabbar.

Tomtefaen var alldeles knäckt. Man kunde se svarta tårar tränga upp ur ögonhålorna, det glittrade som stjärnor och eld i gråten och nu rann den i strida strömmar nedför det fårade ansiktet. Det var som att se ett vilddjur bryta samman. Han la sig ned på mage och hulkade. Och Embryo stod böjd ovanför honom med karatehanden höjd över sitt huvud.

"Ger du dig? Eller?"

Och Tomtefaen, med sötblöt och klibbig stämma: "Jag ger mig, jag ger mig." Han satte sig upp och torkade tårarna med fliken av sin plyschrock.

"Men vad har jag gjort?" sa han.

"Du försökte ... ta mig", sa Embryo. "Min rock. Mitt manuskript. Mitt hjärta."

"Men", sa Tomtefaen. "Jag ville bli en annan."

Och Embryo kände att han hade vunnit. Han sänkte garden, lät träslevarna dingla längsmed sidan. Han knuffade sedan till Tomtefaen, helt fredligt, och sa: "Berätta." Tomtefaen klättrade upp i den svarta kaféstolen, satt med knäna uppdragna mot hakan och snörvlade.

"Om jag bara hade något att dricka", sa han. Han såg tyst på Embryo. Embryo suckade.

"Jag ska se vad jag kan hitta", sa han. Och han knallade bort till den övergivna serveringdisken, tittade där bakom och där under och klättrade upp till en diskho och vred på en kran och - ja faktiskt - det kom en tunn gulaktig stråle ljummet vatten därur. Han hittade en knycklig plastmugg och fyllde på, vred av kranen och klättrade ned till golvet och gick bort till Tomtefaen.

"Tack", sa han. "Du är snäll."

"Jag är Embryo", sa Embryo.

"Jag var snäll en gång", sa Tomtefaen. Han drack en klunk, torkade sig om munnen med handryggen. Snörvlade. "Jag ville väl, det var det enda jag ville."

"Jag vet hur det känns", sa Embryo. Och höll en hand mot bröstkorgen och manuskriptbunten där under som genast avgav ett svar, en pulssignal, en ström av bildlösa ord som for igenom den lille.